Nelly Sachs var en författare som på modernistisk prosa och i poesi skildrade den judiska erfarenheten av nazismens förtryck. År 1966 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur.

Nelly Sachs växte upp i Berlin i en välbärgad, judisk familj som enda dotter till Margarete Sachs och fabrikanten William Sachs. Även den ensamstående mormodern bodde i hemmet så två generationer kvinnor satte sin prägel på Nelly Sachs uppväxtvillkor. Som ung tydde sig Nelly Sachs till fadern, som hade konstnärliga intressen och kunde spela piano för sin dansande dotter. Hon kom att betrakta dansen som sitt ”innersta element”, som på flera sätt skulle leva vidare i hennes poetiska verk. Den populära Berlindansösen Niddy Impekoven var en viktig inspirationskälla.

Nelly Sachs författarambitioner väcktes tidigt, och hon vände sig till förebilder som Selma Lagerlöf och Hermann Hesse för att få råd i sitt skrivande. Det var heller inte som lyriker utan som prosaförfattare som hon debuterade 1921 med samlingen Legenden und Erzählungen, präglad av en medeltida föreställningsvärld med starka inslag av myt och saga. Från 1910 skrev hon också sonetter som hon 1923 skickade till Selma Lagerlöf för bedömning. Men det skulle dröja ända till 1929 innan hon bestämde sig för att publicera sina första dikter i Berlintidningen Vossische Zeitung. Efter faderns död följande år följde en svit dikter, i vilka hon bearbetade sin sorg. Fram till exilen i Sverige tillkom cirka 300 dikter, varav en del offentliggjordes i tyska tidningar.

Nelly Sachs skulle dock senare helt ta avstånd från detta tidiga författarskap och insistera på att hennes egentliga debut skedde i exil med In den Wohnungen des Todes, 1947. När hennes bibliografi sammanställdes av litteraturforskaren Walter Berendsohn inför hennes 75-årsdag 1966 var hennes uttryckliga önskan att ”hela hennes verk före 1940 skulle uteslutas”. Därför har detta material först under senare år ägnats större uppmärksamhet av forskningen.

Hur skall man förstå Nelly Sachs beslut? Det är uppenbart att det finns ett avgörande brott i hennes liv och dikt, som sammanhänger med nazismens tilltagande terror under 1930-talet och de alltmer detaljerade rapporterna om Förintelsen under början av 1940-talet. Hennes Berlindiktning är romantiskt orienterad och saknar såväl språk som medvetenhet för att kunna konfrontera denna verklighet.

Nelly Sachs växte upp i en sekulariserad miljö, i en familj som var assimilerad i det tyska samhället och som var utan starkare relation till specifikt judiska traditioner. Efter nazisternas erövrande av makten i Tyskland 1933 skulle dock situationen för landets judar bli alltmer hotfull. Den korta, förtätade prosatexten ”Leben unter Bedrohung”, som är skriven efter flykten till Sverige, ger en kuslig bild av livet i terrorns Berlin. Sannolikt går de skildrade upplevelserna tillbaka på besök av SA- och SS-soldater vid tvångsförsäljningen av huset på Lessingstraße 1939. Under en tid förlorade Nelly Sachs talets gåva. ”I fem dagar levde jag mållös under en häxprocess. Min röst hade flytt till fiskarna. Flytt, utan att bry sig om de övriga lemmarna, som stod i skräckens salt. Rösten flydde, eftersom den inte längre hade något svar och att ’tala’ var förbjudet.” Efter dessa erfarenheter var hennes svärmiska världsbild, full av melankoli och översinnlig längtan, omöjlig att upprätthålla. Hennes identitet som människa och diktare höll på att förändras i grunden, och ett yttre tecken var att hon från och med den 1 januari 1939 i likhet med alla judiska kvinnor i Tyskland var tvungen att anta namnet Sara. Flykten framstod till sist som den enda utvägen.

I juni-juli 1939 reste väninnan Gudrun Harlan till Sverige för att få den åldrade Selma Lagerlöf att skriva en rekommendation till regeringen att Nelly Sachs och hennes mor skulle få uppehållstillstånd i Sverige. Den korta meningen, som skulle bli de flyendes räddning, löd: ”Det är av vikt för mig att fröken Sachs blir mottagen i Sverige.” Den 16 maj flög mor och dotter med ett av de sista flygen från Tempelhof i Berlin med destination Bromma flygplats i Stockholm. Med sig hade de fem mark, en termos med fänkålsté för den sjuka modern och en brun resväska, fylld med kläder, manuskript och fotografier, samt några få föremål som faderns ordnar, en speldosa och Nelly Sachs bokmärkesalbum. Av allt att döma undgick hon så, i sista ögonblicket, en säker död.

Om Nelly Sachs världsbild hade börjat krackelera redan före exilen, skulle hennes kärlek till Novalis och romantikerna aldrig upphöra. Hon förblev mystiker, men hennes mystik skulle få en helt annan ton och riktning. Det var också under de första åren i landsflykt som hon upplevde att hon hade en kallelse, där hon inte längre såg sig som skapandets mittpunkt, utan snarare som ett anonymt språkrör för offren. Denna nya diktarroll framträder för första gången i samlingen In den Wohnungen des Todes, 1947, och den visar sig inte bara i att hon här är det judiska folkets och offrens försångare, med körer, gravskrifter och klagosånger. Hon har också ett långt självständigare språk med djärvare bilder och en friare formgivning. Denna förändring möjliggörs av ett intensivt umgänge med den poetiska modernism som under 1940-talets första år är på stark frammarsch i Sverige. När Erik Lindegrens samling mannen utan väg kom 1942 lyckades Nelly Sachs, ”sömngångaraktigt“, som hon skriver, finna rätt på ett exemplar i en bokhandel. I hennes tyska översättningsvolym av svenskspråkig, modern poesi som kom 1947 under titeln Von Welle und Granit, finns det fyra sonetter ur mannen utan väg. I volymen ingår även dikter av Karin Boye, Edith Södergran och Johannes Edfelt. Efter sin ”egentliga” debut framstår Nelly Sachs som en starkt samtidsmedveten modernist, som i exilen funnit en helt ny väg som diktare.

Nelly Sachs levde de första exilåren i en mycket nära relation till sin mor. Hon skrev nattetid, när modern sov, i det lilla köket i deras gemensamma lägenhet, den som hon kallade sin ”kajuta”. När modern dog 1950 inträdde en ny fas i hennes liv. Hon blev på ett sätt skörare, men sökte också ett djupare fäste i den judiska mystiken. Hon började läsa den medeltida, kabbalistiska urkunden Sohar och under de följande åren förstärkte hon flyktens tematik i de stora samlingarna Und niemand weiss weiter, 1957, och Flucht und Verwandlung, 1959. Hon skrev också en lång rad dramatiska scener, bland annat under inflytande av Samuel Beckett, och lärde under denna tid känna den i Paris bosatte diktaren Paul Celan, som hon i brev kallade sin bror och såg sig förbunden med genom den förföljelse som båda var utsatta för.

Demonerna lämnade dock inte Nelly Sachs, och 1960 togs hon in på Beckomberga sjukhus för djupa psykiska problem. Hon fick mycket stöd av de nära vännerna paret Bengt och Margaretha Holmqvist och en krets kvinnliga väninnor, däribland bildkonstnären Lenke Rothman och skådespelerskan och regissören Inge Waern. En särskild plats bland hennes vänner dessa år intog Gunnar Ekelöf, som skickade henne en av sina ikoner som tröst tidigt på våren 1962. Hon översatte många av hans dikter, däribland första delen av hans samling Diwan över fursten av Emgión till tyska, han översatte hennes Glödande gåtor, 1966, till svenska.

Nelly Sachs förlorade aldrig sin skapande gnista under sitt sista decennium. Hon upplevde också en fristad på de institutioner där hon fick vård. Det är nu hon skriver de förtätade samlingarna Noch feiert Tod das Leben, 1961, Glühende Rätsel I-IV, 1962-1966, och den postumt utgivna Teile dich Nacht, 1971. År 1966 mottog hon Nobelpriset i litteratur, tillsammans med Samuel Agnon.

Nelly Sachs avled i maj 1970 och ligger begravd på den Judiska begravningsplatsen i Solna.