Olga Raphael Hallencreutz var verksam inom flera konstnärliga fält, samt aktiv i välgörenhetsorganisationer.
Olga Raphael Hallencreutz föddes 1887 i en miljö präglad av kultur och bildning. Hennes far Axel Raphael var nationalekonom och socialpolitiker och hennes mor var Cecilia, född Salomon. Morfadern konstnären Geskel Saloman hade stor betydelse för henne. Föräldrahemmet gästades regelbundet av exempelvis skådespelaren Anders de Wahl, författarna Oscar Levertin och Verner von Heidenstam. Olga Raphael Hallencreutz intresserade sig tidigt för teater men hennes föräldrar var enligt hennes memoarer inte positiva till en karriär inom teatern. De lejde Heidenstam att hålla ett förmanande tal till henne om teaterns förkastlighet. Hon gav sig istället in på konstområdet och efter förberedande studier på Althins målarskola blev hon 1904 antagen till Kungliga akademien för de fria konsterna (nuvarande Konstakademien) som hade en strikt könsuppdelning i undervisningen, framförallt när det gällde modellstudier.
Intresset för teater minskade dock inte och förstärktes än mer när Olga Raphael Hallencreutz träffade regissören Gustaf ”Muck” Linden på svenska klubben i Berlin 1910 och gifte sig med honom 1912. Men dessförinnan hade hon genomfört dansutbildning för pedagogen Anna Behle som var en svensk pionjär inom fridansen, utbildad bland annat på Isadora Duncans skola i Berlin. Senare kom Olga Raphael Hallencreutz att ge lektioner till dansaren Ronny Johansson som fick en europeisk karriär som dansare.
Olga Raphael Hallencreutz kunskaper gjorde att hon fick sin första roll på Dramaten 1911 som dansare i Titus och hon uppmärksammades av kritiken. Hennes teaterutbildning sköttes av skådespelaren Louise Fahlman och av pedagogen Signe Hebbe. Efter utbildningen fick hon engagemang vid Einar Fröbergs sällskap och uppträde i Malmö och Göteborg. Hon blev speciellt uppmärksammad i sin poetiska tolkning av Puck i Shakespeares En midsommarnattsdröm. Hon blev erbjuden roller på Dramaten, och kom att spela där 1913–1917, däribland Ofelia i Karl Hedbergs uppsättning av Hamlet. Det var först sedan Olga Raphael Hallencreutz hade börjat på Lorensbergsteatern i Göteborg, där hennes man hade blivit teaterchef som kritiken uppmärksammade henne för att ge en unik ton av äkthet i sina rolltolkningar. Hon var också verksam som kostymör och scenograf i flera uppsättningar. Efter gästspelet med Puck fick hon en idolstatus bland kvinnliga skolelever i Göteborg, som med intresse följde hennes roller på scen.
Gustaf ”Muck” Lindens tid som ledare för Lorensbergsteatern blev kort och avslutades under våren 1919 efter konflikter med teaterns styrelse. Från 1921 återinträdde han som regissör på Dramaten. Enligt Olga Raphael Hallencreutz memoarer hade hon vid förlovningen gett löfte om att stå tillbaka om mannens ställning vid teatern krävde det. Hon fick också ett allt större ansvar för makens teaterförlag, som innebar många författarkontakter. Ytterligare några roller hann hon dock med innan hennes tid som professionell skådespelare avslutades, bland annat en turné med pjäsen Röda korssystern som ledde till att hon fick den kvinnliga huvudrollen i Carl Th. Dreyers debutfilm Presidenten.
År 1931 var hon medgrundare till Judiska kvinnoklubben och var dess första ordförande, starkt engagerad i flyktinghjälpen. Enligt hennes memoarer såg hon en tilltagande antisemitism och brist för förståelse för de judiska flyktingarnas situation vilket ledde till att hon blev allt starkare engagerad i den mosaiska församlingen. Under hennes tjugo år som ordförande utvecklades organisationens sociala och kulturella arbete.
Hon återgick till bildkonsten och fick flera stora uppdrag, bland annat gjorde hon porträtt till antologierna Under Vintergatan: en samling svenska dikter, 1933, och Konstnärsminnen, 1941. Hon hade flera separatutställningar bland annat på Galleri Gummessons i Stockholm 1935, i Göteborg och Örebro 1936, Örnsköldsvik 1950 och Kalmar 1954. Hon fick åtskilliga uppdrag att måla och teckna porträtt och är bland annat representerad vid Nationalmuseum, Dramaten, Stockholms stadsmuseum, och Göteborgs konstmuseum.
När Olga Raphael Hallencreutz man dog 1936 blev hon ensam ansvarig för teaterförlaget och återvände inte till scenen. År 1940 gifte hon om sig med dekorationsmålaren Gösta Hallencreutz som hon hade lärt känna redan 1902 på Althins målarskola. Tillsammans gjorde de flera dekorationsarbeten på restauranger i Stockholm.
År 1937 utgavs hennes novellsamling Det hårda virket som utspelas under Karolinertiden och som byggde på gedigna arkivstudier, men gestaltat med ett levande språk. Den följdes 1943 av Öija bussar en pjäs tänkt för amatörbruk. År 1966 gav hon ut Släktklenoden en skildring av prinsessan Wilhelmine Charlotte av Hessen.
Att döma av memoarerna kände Olga Raphael Hallencreutz en sorg över att ha lämnat scenen. I någon mån ersattes det av hennes engagemang i otaliga välgörenhetsorganisationer till vilka hon arrangerade soaréer och föreställningar, eller deltog som recitatör vid olika evenemang. En av de största var Drottningarnas festtåg, 1933, en historisk kavalkad över svenska drottningar i Blå hallen i Stockholms stadshus. Initiativtagare var prinsessan Ingrid och den genomfördes i Olga Raphael Hallencreutz regi, dräkter och scenografi, till förmån för Svenska föreningen dövas väl. Föreställningen hyllades i pressen, blev snabbt utsåld och repriserades flera gånger.
Olga Raphael Hallencreutz avled 1967.
