Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Randi Christine Fisher

1920-04-011997-02-09

Konstnär, glaskonstnär, formgivare

Randi Fisher var pionjär inom nonfigurativt glasmåleri och enda kvinna i den konstnärsgrupp som i konsthistorien kallas ”1947 års män”.

Randi Fisher föddes 1920 i Melbourne i Australien. Hennes mor Eivor Fisher var textilkonstnär, utbildad vid Tekniska skolan. Randi Fishers norske far, Ejnar Fisher, var ingenjör och amatörentomolog. Den äldre systern Else Fisher var koreograf, dansare och författare.

Randi Fishers far dog i tbc då hon var nio år gammal, och hon växte upp med systern och den ensamstående, yrkesarbetande modern, som genom sin tjänst som lärare i textil, konstsömnad och fackteckning vid Tekniska skolan försörjde familjen. Moderns många lärar- och konstnärskollegor, som Barbro Nilsson och Eva Billow, förekom i hemmet, liksom vännen Emilia Fogelklou som blev Randi Fishers gudmor då hon döptes (först vid sju års ålder). Sammanfattningsvis kan sägas, att ett rikt nätverk av samhällsmedvetna, yrkesverksamma kvinnor bildar fond till Randi Fishers uppväxttid. Efter två år vid Tekniska skolan fortsatte Randi Fisher sin utbildning vid Kungliga Akademien för de fria konsterna, Konstakademien, i Stockholm under åren 1939–1944.

Randi Fisher gifte sig 1945 med konstnären och akademikamraten Olle Gill. När dottern Katarina föddes 1948 bestämde föräldrarna sig för en helt tidsbalanserad ansvarsmodell sig emellan: varannan dag var arbetsdag och varannan barndag. Randi Fisher ville inte riskera rollen som enbart mor och ”konstnärshustru” med penslarna undanlagda på hyllan. Att Randi Fisher var en annorlunda kvinna var tydligt även på andra sätt. Till skillnad från de flesta andra kvinnor i Stockholm vid den här tiden var hon alltid klädd i långbyxor. Flera bevarade fotografier, men även teckningar som föreställer henne i Konstakademiens elevtidning Palettskrap, vittnar om detta.

I den mån hon förekommer alls brukar Randi Fisher i den svenska konsthistorien nämnas som en av konstnärerna på utställningen Ung konst på Galleri Färg och Form i Stockholm våren 1947. Randi Fisher deltog tillsammans med målarna Olle Bonniér, Olle Gill, Lage Lindell, Pierre Olofsson, Karl Axel Pehrson, Lennart Rodhe, Armand Rossander, Uno Vallman samt skulptörerna Knut-Erik Lindberg och Liss Eriksson. I konsthistorieskrivningen har dessa konstnärer kommit att kallas ”1947 års män” – och därmed har Randi Fisher, kvinnan, uteslutits. Utställningen har beskrivits som en milstolpe i modern svensk konst: den svenska konkretismen menar många föddes vid detta tillfälle – högmodernismen hade kommit till Sverige.

Benämningen ”1947 års män” går tillbaka på konstnärsgruppen ”1909 års män” (med bland andra Isaac Grünewald), och användandet av tillägget ”års män” var således ett sätt att referera till en etablerad punkt i den svenska konsthistorien. Gruppbeteckningen myntades inte av konstnärerna själva, utan kom till i konstkritikerkretsar. Ändå upprepas ”1947 års män” i de allra flesta konsthistoriska översiktsverk, som vore det just ett etablerat gruppnamn. Benämningen är problematisk framför allt på grund av att den är enkönad och helt bortser från Randi Fishers medverkan i utställningen.

Under hela 1940-talet och en bit in på 1950-talet arbetade Randi Fisher med stafflimåleri i olja, tempera, gouache och akvarell. Hon formgav även många bokomslag för flera Stockholmsförlag, inte minst Albert Bonniers Förlag AB. Flera av Maria Wines diktsamlingar utgivna där på 1950-talet har omslag av Randi Fishers hand. På andra förlag gjorde Randi Fisher omslag för bland andra Ulla Isaksson. Hon skapade affischer för pjäser som svågern Ingmar Bergman satte upp vid Helsingborgs Stadsteater då han var chef där 1944–1946. Randi Fisher reste också en del utomlands i Europa.

Som ung konstnär arbetade hon, likt många kolleger, med att bryta konstens isolering från samhället och argumenterade för att deras konst skulle finnas på skolor, postkontor, personalmatsalar, barnteatrar och hyreshus i förorten. Under 1940-talet arbetade hon vid flera tillfällen med att skapa väggmålningar och terazzogolv i de då nybyggda förorterna Västertorp och Hägersten – erfarenheter hon 1950 skrev en kort artikel om i tidskriften Konstrevy. År 1951 gjorde hon emaljmålningar, som utfördes vid Gustavsbergs porslinsfabrik, för den tidningsbyggnad som byggts för den socialdemokratiska dagstidningen Dagbladet Nya Samhället i Sundsvall. Samma år stod hennes muralmålning för den skola som då hette Småskoleseminariet i Landskrona klar, ett uppdrag konstnären fått av Statens konstråd, och även de tolv väggmålningarna i det nybyggda Hotell Malmen vid Medborgarplatsen i Stockholm, som hon målade med dåvarande maken Olle Gill. Hon ritade också den ridå med cirkusmotiv i applikationsteknik som syddes upp på Handarbetets Vänner och placerades på barnteatern i Hägerstensåsens Medborgarhus. När Alf Sjöberg 1957 satte upp Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke på Dramaten i Stockholm ansvarade Randi Fisher i samarbete med Lennart Mörk för dekor och kostym – och återkom till Dramaten 1965 då hon gjorde scenografi till En doft av blommor i regi av Ulf Palme.

I samband med att Västerås domkyrka renoverades deltog Randi Fisher i den tävling som Konstnärernas Riksorganisation (KRO) organiserade 1953 för att få skissförslag till glasmålningar för tre fönster i den gamla 1200-talskatedralen. Randi Fishers förslag vann juryns gillande och ett omfattande arbete inleddes med verket De tre stegen, där hon arbetade med ett helt nonfigurativt formspråk. I en kontext där föreställande bilder av bibliska figurer ännu dominerade i kyrkorummet, var Randi Fisher en pionjär och den första konstnären i Sverige som använde nonfigurativt uttryck i konst för kyrkan.

Under arbetet i Västerås fick Randi Fisher rådet av kollegan Lennart Rodhe att söka sig till den skicklige glasbrännaren Ralph Bergholtz som drev Glasverkstan på Skäret i nordvästra Skåne. I samarbete med honom skapades De tre stegen, klara 1960, och även de glasmålningar Randi Fisher ritade för Ängby kyrka i Bromma, som invigdes 1959 och var uppförd av hennes morbror arkitekten Björn Hedvall. Randi Fisher hade en separatutställning på Galleri Färg och Form i Stockholm 1956, men släppte 1959 helt måleri i olja, gouache och akvarell. Under tioårsperioden fram till 1969 arbetade hon enbart med offentlig konst, framför allt i glas men även textil. Hennes nonfigurativa glasmålningar finns också i Voxtorps kyrka nära Kalmar, i Östra sjukhusets kyrka i Malmö, i Norrtälje kyrka, i Garda kyrka på Gotland och i Tycho Brahe-skolan i Helsingborg.

Randi Fisher skilde sig från Olle Gill 1960 och gifte sig med Ralph Bergholtz några år senare. Deras dotter Pia föddes 1963. Familjen bodde i ett hus alldeles intill Glasverkstan och arbetade med flera omfattande projekt under hela 1960-talet. I samarbete med göteborgsarkitekten Johannes Olivegren gjorde Randi Fisher och Ralph Bergholtz glasmåleri för omkring 25 kyrkor över hela landet. Ingen av konstnärerna var särskilt religiös, men eftersom de många nya förorter som byggdes under 1960-talet inte bara skulle förses med köpcentrum och tunnelbanestationer, utan också med kyrkor, var uppdragen många. Johannes Olivegren var en populär arkitekt när det gällde det som kallades ”småkyrkor”. Därför kom Randi Fishers glasmåleri att så ofta hamna i kyrkorum, trots att både hon och maken Ralph Bergholtz ofta förespråkade glasmåleri i profana sammanhang.

Äktenskapet med Ralph Bergholtz tog slut 1977 och den yngsta dottern flyttade tidigt utomlands för att leva i USA. Randi Fisher bröt 1978 upp från konstnärstillvaron för att söka ett annat liv. Under 1980-talets första fem år var hon bosatt i Köpenhamn för att arbeta i internationella ideella organisationer, bland dem Greenpeace, Emmausrörelsen och Amnesty International. Hon formgav informationsmaterial och deltog i resor. Hon reste också på egen hand till bland annat Rom, Turkiet, Nicaragua, Spanien, Indien, Kuba, Nya Zeeland och Australien.

Då och då arbetade hon tillsammans med dottern Katarina Gill, som ärvt Glasverkstan då Ralph Bergholz dött 1988. Under de intensiva kringresande åren drog Randi Fisher på sig lungbesvär, vilket så småningom ledde till hennes död 1997. Hennes ointresse för materiella ting och livslånga övertygelse om att låta sitt skapande komma andra till del avspeglas i det lilla hon lämnade efter sig: en ryggsäck med enkla ägodelar, de konstverk som fanns hos familjen samt skisser och arbetsmaterial som blivit kvar i Glasverkstan. Som slutpunkt för ett rikt konstnärskap är det en talande bild av stark konsekvens i handling, politiska ideal och egalitär strävan som Randi Fisher tidigt anammade och förblev trogen livet igenom.


Linda Fagerström



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Randi Christine Fisher, www.skbl.se/sv/artikel/RandiFisher, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Linda Fagerström), hämtad 2018-12-11.




Övriga namn

    Gift: Bergholtz


Familjeförhållanden

Civilstånd: Frånskild
  • Mor: Eivor Hilda Fisher, född Hedvall
  • Far: Ejnar Blunch Fisher
  • Syster: Else Fisher, gift Bergman
fler...


Utbildning

  • Yrkesutbildning, Stockholm: Konstnärlig utbildning, Tekniska skolan (nuvarande Konstfack)
  • Yrkesutbildning, Stockholm: Konstnärlig utbildning, Kungliga Akademien för de fria konsterna


Verksamhet

  • Yrke: Konstnär, formgivare, glaskonstnär
  • Ideellt arbete: Arbete för ideella hjälporganisationer


Kontakter

  • Släkting: Agda Hedvall, moster
  • Släkting: Björn Hedvall, morbror
  • Vän: Emilia Fogelklou
fler...


Organisationer

  • Amnesty International
    Medlem
  • Emmaus International (EI)
    Medlem
  • Greenpeace
    Medlem


Bostadsorter

  • Födelseort: Melbourne, Australien
  • Melbourne, Australien
  • Stockholm
fler...


Källor

Litteratur
  • Fagerström, Linda, Randi Fisher - svensk modernist, Ellerström, Diss. Lund : Lunds universitet, 2005, Lund, 2005



Vidare referenser