Sara Ranta-Rönnlund är en svensk-samisk författare, känd för sina fyra minnesböcker om sin uppväxt och livet bland samer, tornedalingar och nybyggare i norra Sverige.

Sara Ranta-Rönnlund föddes 1903 i Kalasvuoma sameby (numera Leivas’) och växte upp i en nomadiserande renskötarfamilj. Farfadern var en förmögen renägare som ofta stod värd för laestadianska stormöten. Hennes skolgång var i det närmaste obefintlig. Under en sommar gick hon i en vistesskola. Denna skolform var avsedd för de nomadiserande renskötarnas barn. Sara Ranta-Rönnlund var senare kritisk mot ”Lapp ska vara lapp-politiken” som innebar att renskötande samers barn segregerades från andra barn genom att hänvisas till nomadskolor som inte hade en lika omfattande undervisning som den svenska folkskolan. Sara Ranta-Rönnlund lärde sig tala och skriva svenska på egen hand. Hennes hemspråk var samiska och finska. Den kulturmiljö som skildras i hennes böcker är i hög utsträckning samisk- och finskspråkig. Det var i denna miljö som den laestadianska väckelsen fick ett starkt fäste.

Då Sara Ranta-Rönnlund gifte sig första gången i mars 1928 lämnade hon nomadlivet och blev bofast. I elva år bodde hon i de laestadianska byarna Nilivaara och Dokkas. Det första äktenskapet upplöstes och Sara Ranta-Rönnlund flyttade till Gällivare där hon bodde med sina barn och sin andre make. Efter att denne gått bort 1953 stannade hon kvar några år som änka. Dottern från andra äktenskapet, Eileen Rönnlund Holmberg, ger en mörk bild av denna period i boken Måndagar med Kerstin: om en resa till hunger och skräck, 2012. Boken skildrar tiden efter faderns död då den förste maken började trakassera familjen. År 1958, då Eileen var elva år, flyttade familjen till Uppsala, där två av barnen studerade. Sara Ranta-Rönnlund fick sammanlagt nio barn. Av dessa dog två vid en späd ålder.

I Uppsala försörjde Sara Ranta-Rönnlund sig själv och sina barn genom att arbeta som städerska, hembiträde och fabriksarbeterska. Bland annat städade hon på finsk-ugriska institutionen på Uppsala universitet. Där träffade hon professor Björn Collinder som uppmuntrade henne att skriva ner sina minnen och berättelser. Han hjälpte henne även med kontakter med ett bokförlag som sedermera gav ut hennes fyra böcker. Hon började skriva på nätterna efter arbetets slut.

Efter pensionen debuterade Sara Ranta-Rönnlund som författare med Nådevalpar: berättelser om nomader och nybyggare i norr, 1971. Efter det följde ytterligare tre böcker med minnen, hörsägner och berättelser om livet i Lappland: Nåjder: berättelser om trollkarlar och trolldom i sameland, 1972, Njoalpas söner: berättelser om dagligt liv i norr, 1973, och Sist i rajden: berättelser om ett uppbrott, 1978. Berättarstilen är influerad av det muntliga berättandet i den samiska kulturmiljön.

Genom böckerna, som gavs ut av Askild & Kärnekull Förlag i Stockholm, blev Sara Ranta-Rönnlund känd och efterfrågad. I förordet till den första boken skriver den kände sameforskaren och etnografen Ernst Manker uppskattande om hennes frejdiga sätt som gjorde att hon inte drog sig för att kritisera och säga emot tillresta forskare, präster eller laestadianska predikanter. En av de forskare som besökte Sara Ranta-Rönnlunds hemtrakter var rasbiologen Herman Lundborg. I kapitlet ”Rasbiologen”, som ingår i Nåjder: berättelser om trollkarlar och trolldom i sameland, berättar hon om ett besök i hembyn Årosjokk under en av Lundborgs resor: ”Denne långe, gråsprängde herre [Herman Lundborg] och hans son blev ofta sedda gäster i vår kåta. Jag anlitades till att uträtta ärenden åt den lärde mannen och gjorde det gärna.”

Sara Ranta-Rönnlund kände den laestadianska miljön inifrån. Föräldrahemmet var djupt religiöst och hon deltog själv i laestadianska stormöten. I alla hennes böcker ingår skildringar av laestadianismen. Redan i titeln på den första boken återspeglas temat. ”Nådevalpar” är ett uttryck Laestadius använde om människor som blivit en del av väckelsen. Även om inte laestadianismen genomgående gestaltas negativt dominerar skildringar av maktfullkomliga, hycklande predikanter i de minnen som återberättas. I berättelsen om den personliga utvecklingen ingår att hon själv kom att få en stark tro på fördelarna med det moderna samhället. Den brytningstid som skildras är omvandlingen till det moderna folkhemmet och moderniseringen av Sverige. I detta samhälle är helvetespredikanter samt kloka gubbar och gummor anomalier som Sara Ranta-Rönnlund inte har några sympatier för. I böckerna framhävs fördelarna med det moderna samhället och med vetenskapliga landvinningar som bland annat lett till bättre sjukvård. Tron på upplysning, utbildning och framsteg gör att Sara Ranta-Rönnlund inte har några nostalgiska idéer om livet förr.

Sara Ranta-Rönnlunds osentimentala syn på den traditionella renskötarkulturen och hennes positiva syn på moderniseringen av samhället gjorde att hon kom i konflikt med grupper som på 1970-talet engagerade sig i att bevara och återuppliva gamla samiska traditioner. I den sista boken kallas kritiker mot svensk assimileringspolitik för ”tofsromantiker”. Sara Ranta-Rönnlund understryker att hon själv inte på något vis vill bidra till ”att öka det romantiska skenet kring svunna tiders lappliv.”

Ett genomgående tema i Sara Ranta-Rönnlunds böcker är hur vidskepelse och irrationalism präglade livet förr och att det var ett hårt liv som tärde på hälsan. Återkommande teman är också de patriarkala strukturerna och marginaliseringen av kvinnor i de traditionella samiska miljöer hon själv levt i. Bland annat beskriver hon hur hon blev sina bröders piga som förväntades arbeta hårt utan betalning eller uppmuntran. Den samiska litteraturforskaren Vuokko Hirvonen poängterar i sin avhandling om samiska kvinnors väg till författarskap att Sara Ranta-Rönnlunds författarskap uppvisar en medvetenhet om bristande jämlikhet i traditionella renskötarmiljöer. Från sin utsiktspunkt i Uppsala ser Sara Ranta-Rönnlund strukturer i det samiska samhälle hon själv vuxit upp i som patriarkala och primitiva jämfört med den moderna stadsmiljö hon själv befinner sig i.

Det traditionella samiska samhället beskrivs som ojämlikt även ur ett klassperspektiv. I kapitlet ”Riklappar och tjänare” i debutboken liknar Sara Ranta-Rönnlund arbetsfördelningen hos de nomadiserande samer hon växte upp bland med ”primitiva folkslag”, ”där kvinnorna gör det mesta grovarbetet och där männen är bekväma av sig”. I kapitlet beskrivs också fattiga samers utsatta ställning som tjänstefolk hos ”riklappar”. I den sista boken skildras uppbrottet från nomadlivet, liksom hur den nomadiserande livsstilen med rajder (”renkaravaner”) håller på att trängas undan i det moderna Sverige.

Sara Ranta-Rönnlund dog i Uppsala 1979.