Signe Aurell var poet och essäförfattare. Hon publicerade sig flitigt i den svensk-amerikanska arbetarpressen mellan 1915–1920, och förespråkade särskilt att USA:s tjänstekvinnor skulle ansluta sig fackligt.

Signe Aurell föddes 14 februari 1889 i Gryt, som ett av sex barn till Anna och Andreas Aurell. Fadern arbetade som lärare på skolor runtom norra Skåne, där Signe Aurell skulle tillbringa en stor del av sitt liv.

År 1906 gick Signe Aurell med i godtemplarloge nr. 558, ”Hoppets gryning”, av IOGT (nuvarande IOGT-NTO). Medlemskapet i nykterhetsföreningen var ett av de tidigaste tecknen på hennes kommande sociala engagemang. Medan hon fortfarande bodde i Sverige skulle hon komma att gå med i andra loger allteftersom hon och hennes familj flyttade runt, närmare bestämt logerna ”Gustav Adolfs minne”, 1908, och ”Skogskällan”, 1911.

Bara två år senare, 1913, utvandrade Signe Aurell till USA. Som många svenska immigranter korsade hon Atlanten i en tredjeklasshytt, via Liverpool till Boston, Massachusetts. Väl på plats reste hon snabbt vidare till Minneapolis, Minnesota, där hon skulle komma att tillbringa de kommande sju åren.

I Minneapolis gick Signe Aurell med i en lokal godtemplarloge, ”Lincoln Lodge No. 2”. Logen kom att spela en viktig roll i hennes liv. Bland annat kom medlemmarna till hennes hjälp när Signe Aurell blev sjuk och tillbringade sin första amerikanska jul på the Swedish Hospital i Minneapolis. Sedan hon tillfrisknat innehade hon olika befattningar inom Lincoln Lodge No. 2 innan hon lämnade IOGT runt 1917.

Runt mitten av 1910-talet gick Signe Aurell med i organisationen Industrial Workers of the World (IWW), vilket troligen speglar hennes skiftande fokus från nykterhetsrörelsen till arbetarrörelsen. IWW var en radikal internationell fackföreningsrörelse som bildats 1905 i Chicago, Illinois, vilken förespråkade direkt aktion och attraherade många invandrade arbetare. Signe Aurell och hennes vänner och medaktivister Carl Ahlteen, Walfrid Engdahl och Sigrid Stenberg var bara några av de många svenskar som gick med i IWW. Tillsammans med Ahlteen, Engdahl och Stenberg började Signe Aurell skriva regelbundet i Allarm, en svenskspråkig tidskrift publicerad av The Scandinavian Propaganda League of the IWW i Minneapolis.

Det var på Allarms sidor som Signe Aurell först publicerade sin radikala poesi, som propagerade för arbetares rättigheter. Hennes första dikt, ”Jul”, trycktes på förstasidan av Allarms decembernummer 1915, tillsammans med en kolteckning av Joe Hill, den svenskfödde amerikanske fackföreningsaktivisten som hade blivit avrättad bara några veckor tidigare. I samma nummer publicerades Signe Aurells översättning av Joe Hills dikt ”Joe Hill’s Last Will”, med den svenska titeln ”Mitt testamente” (i somliga av IWW:s publikationer ”Joe Hills testamente”). Signe Aurell skulle senare i livet berätta om hur hon och hennes medaktivister utan framgång hade kämpat för Joe Hills frigivande. Men Hills avrättning avskräckte henne inte från sitt fortsatta författarskap, och hon kom att skriva två separata dikter med titeln ”Josef Hillström” för att hedra den svensk-amerikanske fackföreningskämpen. Signe Aurells poesi och essäer speglar hennes starka engagemang i arbetarrörelsen.

Under åren som följde publicerade Signe Aurell åtminstone tjugo dikter till, två essäer, två noveller och ett brev i sex olika svenskspråkiga tidskrifter i USA. Hon publicerade dessutom minst nio dikter och sin översättning av ”Joe Hill’s Last Will” i tre olika tidskrifter i Sverige.

Mindre än ett år efter den litterära debuten i Allarm skrev Signe Aurell essän ”En uppmaning”, som argumenterar för att kvinnor skall utbilda sig, organisera sig, och ansluta sig fackligt. Mot sin egen bakgrund inom husligt arbete hävdade hon att det yrkesarbete som många invandrade kvinnor ägnade sig åt som tjänarinnor var att likna vid att sälja ”sin kropp och sin själ, sin arbetskraft, sina intressen, sina tankar, sin självständighet, allt lägger arbetet beslag på”. Som medlem av IWW förespråkade Signe Aurell att man skulle gå till direkt aktion. Hennes vän Walfrid Engdahl drog sig 1961 till minnes att det var exakt vad hon hade gjort då hon, efter att ha blivit vägrad betalning av en arbetsgivare, slängde tillbaka kläderna hon nyss hade tvättat i det smutsiga tvättvattnet, gick sin väg och aldrig återvände.

Signe Aurells två noveller, publicerade 1918 och 1919 i Allarm och Nya Världen, en annan svenskspråkig tidskrift publicerad i Chicago av IWW, har gemensamma religiösa teman. I båda framträder Gud som välvilligt inställd och till och med stöttande gentemot IWW och andra fackliga företrädare, vilket minner om Signe Aurells synsätt, där kristendomens och arbetarrörelsens grundsatser kompletterar varandra.

I Minneapolis bodde Signe Aurell på åtminstone tolv olika adresser mellan 1913–1920, vilket illustrerar den svåra boendesituationen som väntade många invandrare i den nya världen. Vid en tidpunkt under 1917 bodde Signe Aurell ihop med sin vän Sigfrid Stenberg, hans fru och deras dotter, som Signe Aurell kallade Barbro och till vilken hon skrev en dikt, först publicerad 1919. Dikten ”Lilla Barbro” adresserar arbetarrörelsens högst reella svårigheter, men uttrycker också framtidshopp.

År 1919 bekostade Signe Aurell själv utgivningen av sin diktsamling Irrbloss. Boken bestående av tjugotre dikter, somliga tidigare publicerade, sålde hon för 25 cents från sina varierande hemadresser 1919–1920. Dikterna behandlar immigrantens erfarenheter – familjen hon lämnat bakom sig, hemlängtan, hemlandet Sverige – men också arbetarrörelsen; flera berör kvinnornas roll i att förändra samhället och vikten av att bilda fackförbund. Precis som en stor del av Signe Aurells författarskap är dikterna i Irrbloss instruktiva till sin art, och påminner läsaren om att var och en har sin roll att spela för att skapa ett bättre samhälle.

År 1920, kort efter att hon publicerat Irrbloss, flyttade Signe Aurell tillbaka till Sverige, något hon hade planerat sedan åtminstone 1918. I Sverige fortsatte hon att skriva och publicera sig, om än i långsammare takt. Hon hade med två avslutande dikter i svenska Syndikalisten, 1921, och ytterligare några i Chicagotidskriften Bokstugan mellan 1920 och 1924. Hennes tidigare arbeten, i synnerhet dikterna om Joe Hill, fortsatte länge att inkluderas i sångböcker utgivna av IWW i både Sverige och USA.

Efter återkomsten till Sverige tycks Signe Aurells aktivism av okänd anledning ha falnat. Hon bodde tillsammans med sina föräldrar i Osby och tog hand om dem livet ut, samtidigt som hon ibland hjälpte till i sin syster Nannas tobaks- och pappershandel i Glimåkra. Någon gång under 1950- eller 1960-talet gav hon tillsammans med sin bror Viking ut sångboken Signes visor, med åtta dikter tonsatta av brodern. De utvalda dikterna tillhör inte hennes radikala arbetarpoesi från ungdomsåren i Minnesota. Trots detta inbjöds hon 1955 att ge en personlig skildring av sin fackliga aktivism i den kommunistiska stockholmstidningen Ny Dag. Signe Aurells sista kända publikation är ett namnlöst akrostikon (namndikt) publicerat i Svenska Dagbladet 5 juni 1965.

Signe Aurell gifte sig aldrig och fick inga egna barn, men var på senare år mycket omtyckt bland grannskapets barn i Osby. Hon dog där den 29 april 1975, vid en ålder av 86 år. Hon ligger begravd bredvid sin bror Nils på Osby kyrkogård, men hennes gravsten har senare avlägsnats.