Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Signe Björnberg (Sigge Stark)

1896-03-221964-02-01

Författare

Signe Björnberg var vid mitten av 1900-talet en mycket folkkär svensk författare. Hon publicerade över 100 romaner, 600 noveller, 100 reportage om djur och två böcker om hundar. Hon var därtill den första svenska kvinna med licens att delta som kusk i travtävlingar.

Signe Björnberg föddes 1896 utanför Örebro som första barnet till Otilda och Karl Petersén. Hennes barndom präglades av ständiga byten av bostadsort på grund av familjens ekonomiska problem och faderns resor. De första åren var hon herrgårdsbarn på Sällvens gård i Närke och på Vidbynäs gods i Södermanland. Åren 1905-1907 tillbringade familjen i Berlin. Därefter lämnade fadern familjen i Örebro för att aldrig återvända. Femton år senare hittades han död, troligen mördad, i Zoppot i Danzig, Polen.

År 1920 påbörjade Signe Björnberg en lantbruksutbildning på Holms Säteri i Ångermanland. Ett år senare reste hon till Stockholm för att bli författare. 1921 debuterade hon med några noveller i tidskriften Vårt hem under pseudonymen ”Sigge Stark”. 1922 kom hennes första följetongsroman, Den steniga vägen till lyckan.

Författarskapet ”Sigge Stark” lanserades alltså av redaktionen på Vårt hem och Signe Björnbergs noveller och följetongsromaner fick en framträdande plats med påkostade illustrationer. I veckotidningen publicerades många av de mest kända romanerna, som Uggleboet, 1924, Vildkatten, 1925-1926, Ormen i paradiset, 1926, Halvor Stormoen, 1928, Guldkungen, 1932, och Birgers äktenskap, 1933-1934. Andra tidskrifter som Signe Björnberg publicerade sig i var Husmodern, Allt för alla, Hela Världen och Kvällsstunden.

Signe Björnberg blev känd för kärleks- och äventyrsromaner i landsbygdsmiljö men skrev också i andra genrer. Hon skrev pusseldeckare, som Vem var den skyldige?, 1937-1937, och Myrens hemlighet, 1947, och beredskaps- och krigsromaner, som Johan finner Ragnhild, 1943, och Tistel och törne, 1949.

Flertalet Sigge Stark-romaner kom som följetongsromaner och publicerades sedan i bokform av olika förläggare, bland andra Åhlén & Åkerlund, Lindqvist, Sörlin, Bonnier, Wahlström och Semic. Ibland publicerades en och samma roman med olika titlar. Romanen Tjuvskyttekungen kom som följetong i Vårt hem 1934. Därefter publicerades den av Bonniers i flera nya upplagor 1940-1943. Ytterligare förläggare som gav ut romanen var Lindqvists förlag 1963, Data-reprografi 1970 och Wennerbergs förlag 1971 och 1978. Romanen publicerades senare med titeln När var tar sin av Semic 1982.

Några av Signe Björnbergs många tidskriftsnoveller finns utgivna i novellsamlingar av förläggarna Sörlin, Ewald och Wahlström. En del av de mest populära novellerna återkommer dessutom i olika samlingar. Novellen ”Lasses omvändelse”, som publicerades första gången i Vårt Hem 1928, finns i tre olika novellsamlingar: En kvinnas hjärta, 1942, Kvinnans hjärta, 1944, och Den stora kärleken, 1957.

Störst framgång fick Signe Björnberg med två radioföljetonger, Hällebäcks gård, 1959-1960, och Lia-Perla, 1961-1962, vilka senare gavs ut som romanserier under 1960-talet. Hällebäcks gård resulterade dessutom i en grammofonskiva med en inspelning av ”Hällebäckslåten” samt en filmatisering med Bengt Blomberg som regissör. Filmen hade premiär i september 1961, med skådespelare som Gunnar Sjöberg och Sif Ruud.

Vid sidan av det skönlitterära författarskapet skrev Signe Björnberg ett stort antal artiklar och reportage om djur samt två böcker om hundar, varav Kamrat Hund, 1953, är den mest kända. Dessa facktexter om djur publicerade hon under eget namn.

Signe Björnberg är idag mest känd för sina ”Sigge Stark-romaner” men var under sin samtid också känd som häst- och hunduppfödare och som Sveriges första kvinnliga travkusk. Vid sidan av författarskapet drev hon lantbruk och travverksamhet tillsammans med maken Gösta Björnberg, som hon gifte sig med 1926. Samlivet med maken ledde till ständiga byten av bostadsort. Parets travverksamhet finansierades av Signe Björnbergs skönlitterära författarskap, vilket ledde till att hon tecknade slavkontrakt med sina förläggare för att klara ekonomin.

Under 1940-talet var Signe Björnberg Sveriges mest publicerade och lästa författare. Hon blev samtidigt Sveriges mest kritiserade författare. Hon liknades vid en följetongsfabrik och kallades ”den litterära smakens fiende nr 1”. Hennes berättelser ansågs utgöra en fara för folkbildningen och ”Sigge Stark” blev synonymt med massproducerad och undermålig följetongslitteratur. I samband med radioföljetongen Hällebäcks gård anklagades hon för hembygdromantik och för att sprida en föråldrad bild av svenskt jordbruk. Flera jordbruksorganisationer krävde att serien skulle läggas ner. Signe Björnberg bemötte själv kritiken i flera intervjuer och hävdade att hon skrev skönlitteratur och att hennes läsare kunde skilja på fiktion och verklighet. Trots detta fick hon inget stöd av förläggare eller författarkollegor under sin livstid. Först i och med intresset för populärfiktion på 1970-talet har hennes författarskap börjat omvärderas.

Signe Björnberg dog 1964 och är begravd på Fryksände kyrkogård i Torsby.


Yvonne Leffler



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Signe Björnberg (Sigge Stark), www.skbl.se/sv/artikel/SigneBjornbergSiggeStark, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Yvonne Leffler), hämtad 2018-12-17.




Övriga namn

    Flicknamn: Petersén
    Pseudonym: Stark, Sigge


Familjeförhållanden

Civilstånd: Gift
  • Mor: Otilda Petersén, född Borg
  • Far: Karl August Edvin Petersén
  • Syster: Elsa Petersén
fler...


Utbildning

  • Yrkesutbildning, Överlännäs: Lantbruksutbildning, Holms säteri


Verksamhet

  • Yrke: Författare
  • Yrke: Lantbrukare, travkusk, häst- och hunduppfödare


Bostadsorter

  • Födelseort: Hidinge
  • Stockholm
  • Karlstad
fler...


Källor

Litteratur


Vidare referenser

Litterärt sällskap