Signe Ehrenborgh-Lorichs var skulptör och författare. Hon var främst inriktad på porträtt, men skapade även större verk för bland annat kyrkor och offentliga miljöer.
Signe Ehrenborgh-Lorichs var dotter till godsägaren Fredrik Lorichs och hans hustru Anna von Hofsten. Hon föddes 1889 och växte upp på herrgården Valsta i Odensvi församling norr om Köping i Västmanland. Till syskonskaran hörde en äldre syster, vilken avled tidigt, liksom fyra yngre bröder. Efter inledande undervisning i Odensvi fortsatte hon skolgången vid Västerås högre elementarläroverk för flickor och hon bodde inackorderad i staden från hösten 1903. Men redan efter tre terminer var Signe Ehrenborgh-Lorichs tvungen att avbryta sina studier till följd av sjuklighet. Besvär med hälsan var ett återkommande problem genom hennes liv.
Signe Ehrenborgh-Lorichs gifte sig 1910, då hon var 20 år gammal, med löjtnanten Ernst Lindh, men paret skilde sig efter endast fyra års äktenskap. Istället gifte hon om sig med friherren Gösta Ehrenborgh, med vilken hon bodde ett par år på gården Bergsbrunna söder om Uppsala. Efter att gården sålts 1920 separerade paret och Signe Ehrenborgh-Lorichs genomgick en livskris. Den ledde till att hon engagerade sig i svenska Rädda Barnens och Svenska Röda Korsets humanitära verksamhet för det krigsdrabbade Europa. Hösten 1920 anlände hon till Österrike och var sedan under ett par år delaktig i hjälparbetet för krigsbarnen i landet, bland annat hade hon hand om en barnkoloni. I Wien lärde hon även känna Elsa Björkman-Goldschmidt. Om dessa erfarenheter föreläste hon på åtskilliga orter i Norrland under en fem veckor lång insamlingsturné våren 1922. För sina insatser tilldelades hon sedermera österrikiska Röda Korsets hederstecken.
Signe Ehrenborgh-Lorichs konstnärliga intressen hade tidigare varit ganska begränsade, men uppenbarade sig med full kraft under en längre sjukdomsperiod 1925, då hon var sängliggande på grund av ischias. Hon har själv berättat om hur hon plötsligt greps av en stark längtan efter att börja forma och skapa i lera. En tid som autodidakt följde, innan hon tog kontakt med skulptören och formgivaren Anna Petrus-Lyttkens, vilken gav henne vägledning och uppmuntran. Därefter påbörjade hon en utbildningsresa som tog henne till Oslo, där hon studerade för professor Wilhelm Rasmussen, och till Köpenhamn, där hon 1928 var elev till skulptören Anders Bundgaard. Den konstnärliga skolningen fortsatte senare i bland annat Paris och Berlin.
När Signe Ehrenborgh-Lorichs återvände till Sverige igen slog hon sig ned i Ålsten i Bromma. Där lät hon 1929 uppföra en bostad med tillhörande ateljé, som hon kallade Selstugan efter sina initialer. Samma år medverkade hon i en utställning hos Västerås konstförening med ett antal verk, däribland en mahognyskulptur av 1300-talsbiskopen Egislus Birgeri, som numera finns i Odensvi kyrka. Ett annat av hennes tidiga arbeten som visades på utställningen var Drottning Filippa och enhörningen, föreställande drottning Filippa av England, av vilken en bronsgjutning sedan 1954 är placerad i Bivurparken i Köping.
Från 1930-talets början var Signe Ehrenborgh-Lorichs en etablerad skulptör med särskild inriktning på porträtt i form av byster, medaljonger och reliefer åt privata beställare. Hennes produktion var omfattande och uppdragen inkluderade porträtt av bland annat direktören Sigfrid Edström, Anna Lenah Elgström, Emilie Rathou och Kerstin Hesselgren. Framförallt hennes barnporträtt uppmärksammades, i synnerhet en skulptur av författaren Dan Anderssons dotter Monika. Andra större verk från Ålsten-tiden var gruppen Mor och barn, 1931, som senare skänktes till Olovslundsskolan i Bromma, samt bronsskulpturen Den heliga Birgitta, 1932, i Västerledskyrkan, Bromma.
För att vidareutveckla sitt konstnärskap genomförde Signe Ehrenborgh-Lorichs studieresor till ett flertal länder i Europa och i mitten av 1930-talet vistades hon nästan ett helt år i Spanien. Hon lämnade 1937 sin bostad och ateljé i Ålsten, som hon periodvis delat med vännen och författaren Astrid Forsberg, och flyttade istället hem till familjegården Valsta. Hon fortsatte emellertid sitt arbete som skulptör, och påbörjade vid samma tid sitt kanske mest kända verk, en stor byst av nationalskalden Richard Dybeck. Bysten tycks ganska tidigt ha stått färdig, men gjutningen i brons dröjde och först 1954 uppställdes och avtäcktes den vid Dybecksgården i Odensvi. Hennes sista större verk var en serie järnrelifer under titeln Odensviborna går till Köping, föreställande historiska scener med människor på väg till staden i olika ärenden. Bildsviten är uppsatt på sjukhuset i Köping och invigdes 1962. I övrigt finns många av Signe Ehrenborgh-Lorichs skulpturer i kyrkan i Odensvi samt inte minst på Valsta.
Vid sidan av skulpturkonsten ägnade sig Signe Ehrenborgh-Lorichs även åt skrivande. Hon författade ett större antal noveller, dikter och kåserier, som från 1920-talet och framåt publicerades i dagstidningar och i tidskrifter såsom Idun, Svensk Damtidning och Morgonbris. Hon översatte även ett drama av den ryske författaren Leonid Andrejev. Därtill skrev hon reseskildringar samt artiklar i historiska ämnen, ofta med anknytning till sin egen hemtrakt och släkt. Signe Ehrenborgh-Lorichs intresse för lokal- och släkthistoria var stort och genom hennes försorg samlades historiska handlingar från Valsta, liksom dokumentation från hennes eget liv, in och bildar nu det så kallade Wahlstaarkivet.
Signe Ehrenborgh-Lorichs avled 1979, ett par månader efter sin 90-årsdag, och begravdes i den Lorichska familjegraven på Odensvi kyrkogård.
