Signe Garling var en ung göteborgsstudent som, i början av 1900-talet, protesterade mot gällande äktenskapslag – den kyrkliga tvångsvigseln och kvinnans rättsliga ställning inom äktenskapet – genom att ingå samvetsäktenskap med en studiekamrat.
Signe Garling föddes i Södertälje 1882, av moder och fader okända. Redan året därpå flyttade hon till fosterföräldrarna Vilhelmina Hägg och Adalbert Teodor Garling i Göteborg.
År 1901 tog Signe Garling sin mogenhetsexamen som privatist vid Högre latinläroverket och erhöll där betyget ”Med beröm godkänd”. I början av hösten samma år skrevs hon in vid Göteborgs högskola (nuvarande Göteborgs universitet), där hon ägnade sig åt studier i filosofi, nationalekonomi och sociologi, fram till och med våren 1904. Signe Garling var en av förhållandevis få kvinnor som vid den här tiden bedrev studier vid Göteborgs högskola.
Signe Garling var en aktiv student och under sin studietid satt hon på en förtroendepost i biblioteksnämnden och under vår- och höstterminen 1903 var hon även suppleant i denna, för ämnesgruppen i teoretisk filosofi. Hon kom också att spela en framträdande roll i föreningen Frisinnade studenter – den radikala politiska diskussionsklubben – som bildades 1903 vid Göteborgs högskola. Hon var en av dess stiftare och ingick i den kommitté som gjorde förarbetet inför föreningens tillkomst. Hon blev dessutom föreningens förste sekreterare. Föreningen bildade en folkbildningsnämnd med bland annat en arbetarskola, vars syfte var att höja bildningen bland stadens arbetare. I denna nämnd invaldes Signe Garling i början av 1904 och under våren ledde hon arbetarskolans verksamhet i ämnet svenska, vilket bland annat innefattade uppsatsskrivning och litteraturläsning.
I början av april 1903 bjöd Frisinnade studenter in Ellen Key till ett föredrag och en diskussion under rubriken ”Ny äktenskapslagstiftning”. Innehållet i detta föredrag överensstämmer i stort med kapitlet ”En ny äktenskapslag” som ingår i första volymen av Ellen Keys Lifslinjer – en sammanfattning av hennes livsfilosofi – och som gavs ut i slutet av samma år. Den här händelsen kan mycket väl ha bidragit till den episod som skulle äga rum knappt ett år senare.
Lördagen den 20 februari 1904 tillkännagavs, i en annons i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, att Signe Garling ingått samvetsäktenskap med studiekamraten Fritiof Palmér. Bakgrunden till denna handling, att ingå samvetsäktenskap och att dessutom tillkännage detta offentligt, var deras inställning till gällande lagstiftning. Syftet var att protestera mot den kyrkliga tvångsvigseln och kvinnors underordnade rättsliga ställning inom äktenskapet. Annonsen infördes, redan veckan därpå, i Svenska Dagbladet, Upsala Nya tidning och Ny Tid och därefter även i en rad andra svenska dagstidningar. Eftersom de två studenterna var inskrivna vid Göteborgs högskola ansåg rektorsnämnden sig tvungen att ingripa och i en skrivelse uppmanades de två studenterna att ”snarast möjligt genom laglig vigsel låta bekräfta äktenskapsaftalet”. Denna offentliga deklaration, blev inledningen till en större debatt under följande månader och i tidningarna debatterade ledarskribenter orsakerna till rektorsnämndens handlande. I dagspressen fortsatte debatten med insändare och protestskrivelser från olika studentkårer och högskolor.
Vid tiden för samvetsäktenskapet var Ellen Key en högst aktuell och inflytelserik författare och hon utpekades i pressen, av en rad kritiska röster, som inspiratör för de två studenterna. Den 14 mars 1904 skriver Ellen Key ett brev till Signe Garling och Fritiof Palmér, där hon tackar dem för visat mod och för deras tro på sina ideal. ”Det är af sådana ”galningars” verk, verlden småningom blir visare och vänligare för själar att lefva i.” Det blev också inledningen till en brevkontakt mellan Ellen Key och de båda studenterna, som kom att pågå under några år.
Signe Garling och Fritiof Palmér vägrade att ge vika för påtryckningarna att legalisera sin förbindelse. Någon formell relegering utdömdes aldrig, men pressen på dem var stor och sommaren 1904 lämnade de Sverige och bosatte sig i Paris. I slutet av augusti, samma år, föddes sonen Raoul Fri Signesson. Samvetsäktenskapet innebar samtidigt en omedelbar och definitiv brytning mellan Signe Garling och hennes fosterföräldrar.
Efter flytten till Frankrike var Signe Garling verksam som skribent i både svenska och franska tidningar och tidskrifter. Hon arbetade bland annat som Pariskorrespondent för en rad svenska dagstidningar, så som Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, Svenska Dagbladet, Aftontidningen, Karlstads Tidningen och Social-Demokraten. Hon var medarbetare i tidskrifterna Morgonbris, Dagny, Tiden och Varia samt i de franska tidskrifterna Temps, Matin och Petit Parisien. I tidskriften Le Courrier européen rapporterade hon om det svenska valet 1905. Hon arbetade också som översättare i Franska justitieministeriet Office de Législation étrangère et de Droit international. Hon var styrelseledamot i L'Association de la Presse Étrangère och sekreterare i L’Union des Journalistes Scandinaves à Paris. Hon översatte svensk och skandinavisk litteratur till franska och vice versa. Mellan åren 1916-1925 arbetade Signe Garling som bibliotekarie på skandinaviska avdelningen vid Sainte Genevièvebiblioteket i Paris.
Signe Garling kom att leva resten av sitt liv i Paris, och efter 1925 finns inte många spår av henne. När samvetsäktenskapet med Fritiof Palmér upplöstes 1911 upphörde även kontakten med hans syster Signe Palmér, som Signe Garling varit kurskamrat med under sin studietid i Göteborg. Fram till slutet av 1950-talet stod fastigheten på Viktoriagatan 23 i Göteborg fortfarande skriven på bibliotekarie Signe Garling. Trävillan i två våningar uppfördes 1878 av hennes fosterfar Adalbert Garling, och var också den adress hon bodde på under sina år som student i Göteborg. Villan revs 1969, samma år som Signe Garling avled.
Signe Garling ligger begravd på Cimetière de Maincourt-sur-Yvette, en by utanför Versailles.
