Signe Höjer var författare, politiker, utredare och fredsaktivist. Hennes verksamhet fick stor betydelse för efterkrigstidens svenska social- och välfärdspolitik, liksom för framväxten av det svenska utvecklingsbiståndet.
Signe Höjer föddes i Malmö 1896 och växte upp i samma stad, som yngsta dotter i en relativt välbärgad fabrikörsfamilj med stark förankring inom Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Hon gick ut läroverket med höga betyg, men hennes föräldrar ville inte låta henne studera vidare på universitet. I stället kom hon att utbilda sig till sjuksköterska.
År 1919 reste hon till London med planen att förkovra sig inom socialt arbete. Under Englandsvistelsen gjorde hon en kortare resa till Paris där hon träffade sin blivande man, Axel Höjer, som var läkare och som åkt till Frankrike för att vidareutbilda sig inom pediatrik och barnhälsovård. Efter en höst tillsammans i London, där Signe Höjer studerade på London School of Economics och de båda umgicks i socialreformatoriska kretsar, reste paret hem till Sverige. De gifte sig och slog sig ned i Hagalund i Solna, där Signe Höjer fick uppdrag som barnavårdsman samtidigt som hon arbetade som sjuksköterska på makens läkarpraktik. Paret samarbetade också i omvandlingen av en lokal så kallad "Mjölkdroppe" till en mer brett och mer proaktivt syftande, brittiskt inspirerad spädbarnsklinik, vilken senare kom att bilda modell för de svenska barnavårdscentralerna.
År 1926 flyttade Signe Höjer till Lund med de fyra små barn som fötts under åren i Hagalund. Axel Höjer hade flyttat dit före de andra i familjen, i syfte att göra akademisk karriär. Under tiden i Lund gick Signe Höjer med i stadens socialdemokratiska kvinnoklubb. Hon och maken blev också indragna i fredsrörelsen. Under sent 1920-tal och tidigt 1930-tal verkade Signe Höjer både lokalt och på regionnivå inom såväl den socialdemokratiska kvinnorörelsen som Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). Hon reste flitigt runt och höll föredrag, och började även göra sig känd nationellt.
Efter åren i Lund och ytterligare några år i Malmö flyttade familjen 1935 till Stockholm, då Axel Höjer fått anställning som generaldirektör för Medicinalstyrelsen. De bosatte sig i Ålsten och hamnade mitt i den socialdemokratiska elit som de själva höll på att bli en del av. Flytten öppnade nya möjligheter för Signe Höjer att avancera inom frivilligt och politiskt arbete, också på nationell nivå. Hennes senare karriär kom att utvecklas längs flera linjer.
Den första linjen var utpräglat rörelseintellektuell. År 1936 utsågs Signe Höjer till ordförande för den svenska sektionen av IKFF. Med avbrott under några år i slutet av 1940- och början av 1950-talet kom hon sedan att verka som ordförande för svenska IKFF ända fram till 1960. Hon kom också att arbeta med fredsfrågor på internationell nivå och under andra världskriget inom Kvinnoföreningarnas utskott för mellanfolkliga frågor (KUM). Signe Höjer fick även en central position inom det socialdemokratiska kvinnoförbundet; strax efter flytten till Stockholm valdes hon in i förbundets styrelse.
Engagemanget i socialdemokratin präglade i än högre grad den andra linjen i Signe Höjers karriär, den som folkvald politiker. Inför valet 1938 nominerade den socialdemokratiska kvinnoklubben i Bromma Signe Höjer som kandidat till Stockholms stadsfullmäktige. Hon röstades in och satt i fullmäktige fram till 1952, med undantag för mandatperioden 1946–1950, då hon manövrerades ut av politiska motståndare. Under åren 1950–1952 var hon dessutom medlem av stadskollegiet (motsvarande kommunstyrelsen).
Genom politiken kom Signe Höjer också in på en tredje verksamhetslinje, det statliga kommittéväsendet. Signe Höjers politiska meriter bidrog till att hon blev ordförande i den särskilda kvinnodelegation som kopplades till 1941 års befolkningsutredning, och till att hon utsågs till ledamot i flera andra utredningar och kommissioner: Statens utrymningskommission, Statens utlänningskommission och en samnordisk kommission för reform av de nordiska medborgarskapslagarna. Hon var också den enda av befolkningsutredningens medlemmar som utsågs till ledamot i 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården.
Som expert i befolkningsutredningen och i andra sammanhang där hon agerade som socialdemokratisk politiker med anspråk på att vara en särskild kvinnoexpertis, deltog Signe Höjer i utformningen av en ny socialpolitik. Hon hörde också till de mest aktiva i försöket att formulera en del av socialpolitiken som ett nytt, familjepolitiskt fält. Inom den familjepolitik som förespråkades av Signe Höjer tilldelades hälsovården en framstående plats. Friska och harmoniska familjer betraktades som både mål och medel för det goda samhälle hon eftersträvade. Däremot markerade inte termen familjepolitik några tydliga strävanden att få föräldrar att jämlikt ansvara för hem och hushåll. Den nya familjepolitiken var uttalat pragmatisk, och eftersom mödrar fortfarande sågs som de facto ansvariga för familjers dagliga funktioner kom politiken också fortsatt att formas med kvinnor och moderskap i centrum.
Efter tre decennier på alltmer centrala positioner i den svenska samhällsorganisationen kom Axel och Signe Höjer från och med 1950-talet att på heltid ägna sig åt internationellt utvecklingsarbete, främst i de tidigare brittiska kolonierna Indien och Ghana. Axel Höjer arbetade där på uppdrag av Världshälsoorganisationen (WHO) i ledande positioner inom medicinsk utbildning och hälsovårdsplanering. Signe Höjer arbetade på eget initiativ med fredsfrågor, hälsovårdsfrågor och sociala projekt.
Det författarskap Signe Höjer inledde vid nära 60 års ålder hängde från början tätt samman med försök att förverkliga svenska reformförslag på indisk mark. Det tog sin början i en rad artiklar, skrivna i syfte att samla in pengar till förskollärarutbildning och mönsterbarnstugor i Trivandrum i södra Indien. Redan från början var en tydlig ambition att barnstugorna också skulle fungera som barnavårdscentraler och centra för familjeplanering. Signe Höjers arbete ledde också till att hon fick representera delstaten Travancore-Cochin i Indiens barnavårdsråd. Hon initierade dessutom mer renodlade familjeplaneringsprojekt i delstaten, som ditintills dominerats av motstånd till födelsekontroll.
Signe Höjers projekt kan på många sätt ses som en förlängning av den så kallat välfärdsfeministiska strategi hon använt sig av i Sverige. Med detta följde också en hel del normativa element: till exempel var familjeplaneringsprojekten starkt inriktade på att forma indiska familjer i linje med en västerländsk kärnfamiljsmodell. Men samtidigt som hon i sitt familjeplaneringsarbete bidrog till att vidareföra en sådan kärnfamiljsmodell gav hon i andra sammanhang ett erkännande åt andra slags familjekonstellationer, inklusive sådana som byggde på polygami. Inte minst fascinerades hon av de spår av matrilineära system som hon fann på olika håll i världen. Hon kom också att i andra avseenden ifrågasätta bilden av Sverige som ett självklart mer utvecklat land.
När Signe Höjer på 1960-talet återvände till Sverige fortsatte hon sin internationella verksamhet på olika fronter. Hon engagerade sig bland annat i kampanjen "Sverige Hjälper" och andra satsningar för att främja svenskarnas biståndsvilja, i Rädda Barnens kampanjer mot lepra, mot kärnvapen och för internationella adoptioner. Ett på sikt betydelsefullt engagemang var hennes ordförandeskap i Kommittén för stöd åt Afrikanskt Konsthantverk 1961–1965. Kommittén stödde bland annat ett projekt som kombinerade konst (särskilt textilkonst) och konsthantverk med arbetsterapi. Det var inriktat på stöd till människor som diskriminerades under apartheid, och projektet kom med tiden att bli en viktig institution i provinsen KwaZulu-Natal (Sydafrika).
Om Signe och Axel Höjer på plats i Asien och Afrika agerade som ett slags folkhemsexperter, kom de på hemmaplan snarare att agera som u-landsexperter. Signe Höjers medlemskap i den strategiskt viktiga Beredningen för internationella biståndsfrågor (U-landsberedningen) i början av 1960-talet visar att hon också officiellt erkändes som u-landsexpert.
Signe Höjer fortsatte också sin författarkarriär med obruten energi. Från mitten av 1950-talet och framåt skrev hon en rad dokumentära och populärhistoriska böcker, en del med fokus på hennes egna utlandserfarenheter, andra om slaveri, lepra och könsroller i tropikerna. Hennes största försäljningsframgång blev en biografi över den brittiska upptäcktsresanden Mary Kingsley. Efter Axel Höjers död 1974 började hon skriva sin egen och sin släkts historia i en rad böcker; mellan 1976 och 1988 utkom åtta titlar. Hennes engagemang för fred och mot kärnvapen – och med tiden även mot kärnkraft – fortsatte livet ut. Mot slutet av sitt liv utnämndes hon till hedersdoktor i Lund, vilket var en särskild glädje för henne, som aldrig fått studera på universitet.
Signe Höjer var aktiv som författare in i det sista. Hon avled i Vällingby i mars 1988, vid nära 92 års ålder. Hennes sista bok, Från mina 90 år, utgavs postumt.
