Signe Ramberg var den första kvinnliga professionella entomologen i Sverige. Som extremt flitig preparator på Naturhistoriska riksmuseet under flera decennier spelade hon en imponerande stor och svåröverskådlig roll för uppbyggnaden av museets insektssamling.

Signe Ramberg föddes i Adolf Fredriks församling i Stockholm 1875. Modern Jenny, född Eriksson, var stockholmare medan fadern Alfred var kamrer och inflyttad från Jönköping. Familjen bodde på Norrtullsgatan och senare på Vanadisvägen i Vasastan. I hushållet fanns även storasyster Agnes, småbröderna Gunnar och Harald — som senare skulle bli en framstående tandläkare — samt tjänstefolk. Om hennes uppväxt är inte mycket bekant.

Hon gifte sig år 1900 med sin fars kusin, agronomen Nils Konrad Ramberg från Jönköping. Ett år senare föddes en son som dog inom kort. Familjen bodde ett kort tag på en gård i Sorunda i Södermanland där de drev lantbruk. Efter några år gick paret dock skilda vägar och Signe Ramberg flyttade tillbaka till sina föräldrar i Stockholm. Hennes frånskilde man emigrerade till USA, utbildade sig till arkitekt och bildade ny familj, men återvände till Sverige innan han dog 1931.

I början av 1903 sökte Signe Ramberg en plats på Naturhistoriska riksmuseets entomologiska avdelning och försäkrade då att hon ”alltid varit ovanligt intresserad af, o samlare af insekter o blommor”. Hon fick platsen, och i Kungl. Vetenskapsakademiens Årsbok berättas hur hon redan första året preparerat stora mängder insekter som kommit in till museet.

Den enorma flit som Signe Ramberg nedlade kan följas genom Kungliga Vetenskapsakademiens årsböcker. Där framgår att hon torrpreparerade (i de flesta fall innebär det uppsättning på nål) och etiketterade merparten av alla insekter som kom in till museet, inte minst från större expeditioner och donationer, och det verkar inte alls ovanligt att hon preparerade cirka 10 000 exemplar på ett år, någon gång 20 000. Med tiden tillkom andra arbetsuppgifter utan att den höga prepareringstakten tycks ha minskat; hon band in avdelningens korrespondens, skötte även de våta insektssamlingarna i etanol och upprättade artlistor över delar av museets samlingar, med mera. Tillsammans med sin chef professorn Yngve Sjöstedt skrev hon kataloger över alla världens kända arter inom de insektgrupper som han var expert på, till exempel gräshoppor och trollsländor. Hon var även ute och samlade insekter själv men troligen inte i någon större utsträckning; när hon samlade nattsländor på Öland 1907 nämns detta nämligen särskilt i årsberättelsen.

Den fasta personalstyrkan på den entomologiska avdelningen bestod under större delen av Signe Rambergs yrkesliv av henne själv, hennes chef föreståndaren/professorn, och en assistent som stod mitt emellan i hierarkin. Därtill anlitades en vetenskaplig tecknare och det fanns en vaktmästare, och större delen av tiden var också inhoppare verksamma i insektssamlingen, antingen avlönade på extraanslag eller oavlönade amatörentomologer. Det är svårt att hitta målande beskrivningar av vardagslivet på avdelningen, men utan tvivel spelade Signe Ramberg en mycket stor roll för den produktiva arbetsmiljön och den stora mängden besökande gästforskare och amatörentomologer. År 1916 blev hon invald i Entomologiska föreningen i Stockholm, där kvinnor var i minoritet men ingalunda saknades.

Signe Ramberg har ofta framhållits inom den muntliga traditionen på museet som en legendariskt flitig, noggrann och pliktskyldig museitjänsteman, och det är först på 2010-talet som det har framhållits att hon också var landets första kvinnliga professionella entomolog. Även på vetenskapliga institutioner fanns det förstås kvinnliga anställda med sekreterarfunktioner och dylikt, men tjänsten som ”kvinnlig preparator”, som befattningen hette i statens lönelistor, innebar framförallt konkret arbete med museiföremålen, de äldre exemplaren och de nya fångsterna. Detta var väl till stor del förenligt med traditionella uppfattningar om kvinnlig fallenhet för pillig fingerfärdighet. Men Signe Ramberg visade också en fallenhet för att känna igen och sortera de olika insektgrupperna, liksom för att hantera och skaffa sig överblick över långa listor av latinska namn direkt kopplade till en välutvecklad känsla för den biologiska mångfalden. Denna kapacitet, man skulle kunna kalla det överkvalificering för det rena rutinarbetet, erkändes av Yngve Sjöstedt i Kungl. Vetenskapsakademiens Årsbok 1932: ”Ett synnerligen värdefullt arbete har /…/ utförts av fru RAMBERG genom sortering av de preparerade samlingarna, ett eljest i hög grad tidsödande arbete, som på detta sätt besparats föreståndaren och assistenten. Det har möjliggjorts genom intresset och förmågan att vid sidan om det mekaniska arbetet även vetenskapligt ha lärt känna grunddragen av de samlingar, som varit under arbete.” Man kan för all del tycka att det inte är så konstigt att en intresserad person kan mycket om något man arbetat med i decennier, men det är kanske inte självklart, och kanske i synnerhet inte för en kvinna utan all högre utbildning, att få en chefs och professors spontana bedyrande därav.

Signe Ramberg arbetade kvar tills hon beviljades avsked med pension 1935, strax före sin sextionde födelsedag. Hennes liv som pensionär har lämnat ytterst lite spår efter sig. Hon avled 87 år gammal i Stockholm 1963 och gravsattes på Norra begravningsplatsen i Solna.