Signe Vessman var facklig agitator, organisatör och politiker. Som den första ordföranden för Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund var hon en föregångsgestalt och förebild inom den svenska arbetarrörelsen.
Signe Vessman föddes i Stockholm 1879 och utbildade sig till sömmerska genom praktik i syateljéer med hög hantverksmässig standard. Hon blev först medlem av den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och därpå, år 1903, fackligt ansluten och engagerad i uppbyggnaden av den kvinnliga fackföreningsrörelsen. År 1906 utsågs hon till ordförande och ombudsman för den centrala sammanslutningsorganisationen Kvinnornas fackförbund och sändes ut i landet för att organisera de kvinnliga arbetarna, för att sedan löneförhandla och se till att avtal slöts med arbetsgivarna. År 1909 avvecklades den kvinnliga särorganiseringen och sömmerskeföreningarna upptogs i det till dess manliga Svenska skrädderiarbetareförbundet, för vilket Signe Vessman fortsatte sitt arbete och därtill blev ledamot av förbundsstyrelsen. I sviterna av storstrejken samma år, då medlemsantalet föll kraftigt, valde förbundet att prioritera organisationen av de manliga arbetarna och hennes tjänst sades upp 1911.
Från sin första agitationsresa i Sverige rapporterade Signe Vessman detaljrikt i tidningen Morgonbris, där hon sedermera blev kassör och expeditör (tillika för Socialdemokratiska Kvinnornas Centralstyrelse 1911–1920) samt slutligen redaktör 1920–1932. Samtidigt som hon tillträdde det sistnämnda uppdraget utsågs hon också till ordförande för det nybildade Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund (SSKF). Under den femårsperiod som följde på införandet av den kvinnliga rösträtten genomgick förbundet en stark expansion och fördubblade medlemsantalet. Som ordförande var Signe Vessman samarbetsinriktad vad det gällde interna partiorganisationer, men även i förhållande till oliktänkande kvinnoorganisationer som exempelvis Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad. Den frisinnade tidskriften Tidevarvet skrev i samband med hennes avgång som SSKF:s ordförande att hon ”ej delat den på vissa håll förekommande skräcken för de s.k. borgerliga kvinnorna”, något som hade sin förklaring i ”att hon sett nog av dem för att inte tycka, att de äro så förfärligt märkvärdiga”. Snarare var hon tillräckligt fördomsfri och rutinerad för att kunna ”hålla dem stången” om så vore nödvändigt.
Även om arbetet inom det socialdemokratiska kvinnoförbundet och agitationen bland arbetarklassens kvinnor var Signe Vessmans otvivelaktigt viktigaste gärning, hade hon också kommunala uppdrag. Hon verkade även utanför Sveriges gränser i Internationella socialistiska kvinnokommittén där hon var ledamot 1923–1936. Inför riksdagsvalet 1924 placerades hon på icke-valbar plats, men fick det följande året den otacksamma uppgiften att träda in i andra kammaren på Hjalmar Brantings plats efter det att denne dött. Signe Vessman avgick som ordförande för SSKF 1936 av hälsoskäl, men tre år senare då hon fyllde 60 år blev hon utsedd till förbundets hedersordförande.
Signe Vessman levde i ett barnlöst äktenskap med banktjänstemannen Adolf Vessman till sin död 1953. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
