Sigrid Arnoldson var på 1800-talet omtalad som den tredje ”näktergalen från Norden”, efter Jenny Lind och Christina Nilsson. Hon var den enda av de tre som dokumenterade sin sång på grammofon.
Sigrid Taube Marie Arnoldson föddes 1861 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm. Hennes far var operasångaren och tenoren Carl Oscar Arnoldson och hennes mor var Fredrika Dorotea, född Dag, från Karlskrona. Hennes första sånglärare var hennes far. Efter hans tragiska självmord år 1881, fortsatte hon sina studier för faderns sånglärare, den stridbare Fritz Arlberg, som efter ett år ansåg henne mogen för att uppträda offentligt. Detta skedde i Dalarö i augusti 1882 och i november samma år medverkade hon tillsammans med tre etablerade operasångare i en konsert på Kungliga Musikaliska Akademien, där hon bland annat framförde operaarior ur Kung Karls jakt av Fredrik Pacius, Hertig Magnus och sjöjungfrun av Ivar Hallström och Figaros bröllop av Wolfgang Amadeus Mozart.
Hösten 1883 anordnade Arlberg en turné med Sigrid Arnoldson till ett antal större badorter och västkuststäder. Innan året var slut hade hon fått en mecenat i Arlbergs äldre lärarkollega, Isidor Dannström. Han var villig att bekosta hennes vidareutbildning hos mezzosopranen Désirée Artôt, som just hade avslutat sin karriär för att etablera sig som sångpedagog i Berlin, dit Sigrid Arnoldson reste för att stanna i två år. Hos Artôt studerade hon in Rosina i Barberaren i Sevilla, Violetta i La Traviata och Marie i Regementets dotter. Tillsammans med sin lärare och hennes make, den spanske opera buffa-sångaren Mariano Padilla y Ramos, företog de tre tillsammans en konsertresa våren 1885 till Wien, Budapest och Prag, på vars sommarteater hon gjorde sin sceniska debut som Rosina.
Redan hösten 1885 fick hon göra bekantskap med en betydelsefull kontaktperson när han var i Stockholm, den judisk-mähriske operaimpressarion Maurice Strakosch, som i september 1885 arrangerade tre konserter i Kungliga Musikaliska Akademien för sin svenska protegé, Christina Nilsson. Efter att ha provsjungit för Strakosch fick Sigrid Arnoldson omedelbart ett sexårskontrakt med ovanligt högt gage, och med det synnerligen generösa villkoret att i lugn och ro få avsluta sina studier för madame Artôt. Den 3 oktober anställdes Sigrid Arnoldson av Krolloperan i Berlin och den 18 oktober eklaterades hennes förlovning med den svenske konstnären Isak Gudmund Åkermark, som studerade måleri vid Akademie der Künste i Berlin. Uppenbarligen utvecklades inte alliansen; enligt en notis i Svenska Dagbladet den 12 december 1887 ämnade hon då gifta sig med en av Maurice Strakoschs söner, Robert Strakosch, som även han var impressario. Ändå blev det inte han som fick hennes hand utan en systerson till Maurice Strakosch, impressarion Alfred Fischhof, som hon gifte sig med 1888. Följande år föddes deras enda barn, som döptes till Ingegerd Louise.
Sigrid Arnoldsons parisiska debut, som Mignon, ägde rum i december 1887 då hon sjöng på Opéra Comiques interimistiska scen. Detta efter att hon i september, vid tre konserter arrangerade av Maurice Strakosch, för svensk publik hade levererat några smakbitar av sina nyförvärvade färdigheter hos madame Artôt. Bland de sex inslag som hon bjöd på vid varje konsert ingick duetter ur Rossinis Barberaren i Sevilla och Donizettis Don Pasquale med Artôts, enligt kritikerna ”åldrige”, make Mariano Padilla y Ramos, samt den obligatoriska visan ”14 år tror jag visst att jag var”. Dessutom arior av Mozart, Rossini, Meyerbeer och Saint-Saëns. Den ene av de båda pianisterna, Hjalmar Meissner, fick beröm för sitt ackompanjemang medan den andre, son till tonsättaren Luigi Aditi, tråkade ut publiken med sina virtuosa bravurstycken.
År 1891 tilldelades Sigrid Arnoldson medaljen Litteris et Artibus. Tidigare samma år hade hon spelat tre kvällar i Göteborg på Stora Teatern, som just då var uthyrd till August Lindberg. Han tvingades ta dubbla biljettpriser för hennes framträdanden som Rosina i Barberaren i Sevilla, Mignon och Violetta i La traviata. Därefter följde nio framträdanden på Kungliga Teatern, uppdelade i två perioder. Det följande året 1892 gästspelade hon endast i Göteborg, där hennes Mignon på Stora Teatern mottogs med jubel.
När hon 1897 medverkade vid Oskar II:s 25-årsjubileum utnämndes hon av kungen till hovsångerska samtidigt som hon återigen tilldelades medaljen Litteris et Artibus, denna gång med briljanterad krona. I gengäld utökade hon sitt gästspel på Stockholmsoperan till elva framträdanden. Vid Sigrid Arnoldsons tredje gästspel på Stockholmsoperan, 1902, minskade hon antalet framträdanden till sju och nästa gång, 1905, till fem och åter fem år 1911. Vid sitt sjätte stockholmsgästspel, 1913, sjöng hon bara två kvällar och vid sjunde och sista, 1916, bara en: Carmen, en roll som hon sammanlagt gjorde fyra gånger i Stockholm.
Vid 54 års ålder hade Sigrid Arnoldson således bakom sig sammanlagt fyra föreställningar på Stora Teatern i Göteborg och fyrtio föreställningar på Stockholmsoperan i tio olika roller. Den som hon oftast gjorde var titelrollen i Mignon av Ambroise Thomas. Titelrollen i Lakmé av Leo Delibes gjorde hon endast under sina fyra novemberkvällar 1891 och Rosina i Barberaren i Sevilla en gång i Göteborg och en gång i Stockholm. Endast vid ett tillfälle fick stockholmarna höra hennes Nedda i Leoncavallos Pajazzo och hennes Marie i Donizettis Regementets dotter som hon presenterade tillsammans en afton 1911. Fyra gånger sjöng hon Julia i Gounods Romeo och Julia och fem gånger Margareta i Gounods Faust, och lika många gånger Violetta i Verdis La Traviata, förutom en gång i Göteborg 1891.
Vid besöket i Stockholm 1909 beviljades hon audiens hos Gustav V men sjöng inte på Stockholmsoperan, utan nöjde sig med två konserter tillsammans med pianisten Georg Adler på Kungliga Musikaliska Akademien. Förutom Stenhammar, Sjögren och Dannström sjöng hon sånger av Robert Fischhof, Schumann, Wolf, Grieg samt arior av Mozart och Verdi. Den 24 februari 1910 blev hon invald i Kungliga Musikaliska Akademien som utländsk ledamot nummer 223.
Även efter att maken år 1925 vid 71 års ålder avlidit av slaganfall fortsatte hon att hålla deras hem öppet för gästande och i Wien bosatta musiker, ända till ödesåret 1938, då Hitler slagartat ändrade villkoren för hennes judiska familj, icke minst för deras dotter vars far varit jude. Sigrid Arnoldsons återvändande till Sverige skedde stegvis. Den 27 mars 1938 överflyttade Kungliga Musikaliska Akademien henne till kategorin svenska ledamöter, där hon blev ledamot nr 624. Rätten att åter få bli svensk medborgare beviljades hon av konungen vid konseljen den 9 december 1938 och den 30 januari 1939 återvände hon till Stockholm, där hon flyttade in på Sibyllegatan 18.
Sigrid Arnoldson var nu 77 år och hade bara kvar ett syskon i livet, brodern Nils Johan som emellertid dog samma år. Deras syster, skådespelerskan Fredrik Charlotta Arnoldson, hade dött redan 1904 och deras mor hade avlidit på Danvikshem 1927, kort före sin 90-årsdag. Kvar i livet hade hon bara sin femtioåriga dotter, som fortfarande befann sig i Wien och som svävade i livsfara liksom alla hennes judiska släktingar. På något sätt lyckades Sigrid Arnoldson hämta hem henne och i mantalsförteckningen 1940 noterades dottern Ingegerd Louise Fischhof för ”hemgöromål”. Hon skulle till sin död 1980 sporadiskt framträda som sångare under namnet Inga Fischhof-Arnoldson.
Sigrid Arnoldson avled i Stockholm 1943. Hennes stoft vilar i kolumbariet för Norra krematoriet, invid Norra begravningsplatsen i Solna.
