Sigrid Gillner var en av de första socialdemokratiska kvinnorna i riksdagen och därmed en av pionjärerna bland kvinnliga yrkespolitiker. Hon var även verksam som författare. Bilden av såväl hennes politiska engagemang som hennes författarskap är starkt präglad av de nazivänliga åsikter hon uttryckte under 1930- och 1940-talet.
Sigrid Gillner föddes och växte upp i Jönköping. Modern var hemarbetande sömmerska och fadern, Felix Gillner, kanslivaktmästare på länsresidenset. Sigrid Gillner var den äldsta av fyra syskon. Redan som ung utmärktes hon av stark framåtanda så till vida att hon sin klassbakgrund till trots tog studentexamen som privatist i Jönköping och utexaminerades från lärarinneseminariet i Kalmar år 1911. Hennes mål var att uppfostra och bilda arbetarklassens barn för att på så vis bekämpa fattigdomen. Hon fick tjänst som folkskollärare i Jönköping 1911 och arbetade hårt för att införa hälsolära och sexualundervisning i skolan. Hon fortsatte dock att studera, och efter avlagd filosofiekandidatexamen i Uppsala 1919 påbörjade hon en avhandling i religionshistoria.
Hennes samhällsengagemang var emellertid så starkt att hon övergav akademin för politiken. Till hennes tidigaste offentliga uppdrag hör ledamotskap i centralstyrelsen för Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund (SSUH). Därefter blev hon ordförande i Uppsala socialdemokratiska kvinnoklubb och senare ledamot av stadsfullmäktige. Under sitt tidiga liv var Sigrid Gillner en ivrig föreningsmänniska. I hennes kvarlåtenskap finns prospekt och inbjudningar från över tvåhundra föreningar såsom Kvinnornas fredsförbund och Publicistklubben. Redan år 1914 reflekterade hon över föreningslivets nödvändighet i en artikel med rubriken ”Några ord om föreningsväsen och folkbildningsarbetet”. Möjligtvis låg hennes håg för folkbildning bakom hennes genom åren flitiga arbete som recensent och krönikör.
Efter giftermålet med studiekamraten Sven Ringenson år 1924 flyttade Sigrid Gillner med denne till Västerås och senare Norrköping. Där blev hon ledamot av Socialdemokratiska kvinnoförbundets styrelse, senare ordförande för Östergötlandsdistriktet och ledamot av Socialistinternationalens kvinnoexekutiv. Maken var likaså socialdemokrat och ledamot av stadsfullmäktige under många år. Trots den grundläggande samsynen i fråga om politik utgjorde den emellertid ett tvisteämne under hela deras äktenskap. Under långa perioder levde de åtskilda. Sven Ringenson stannade i Östergötland då hustrun flyttade till Skåne. Först 1962 förenade han sig med henne i Viken.
När Sigrid Gillner valdes in i riksdagen 1932 skrev hon regelbundet i det socialdemokratiska kvinnoförbundets organ Morgonbris. Det var också kvinnofrågor som hon främst kom att driva och hennes särartsfeministiska ståndpunkter gjorde henne högst kontroversiell. I den omdiskuterade skriften Kvinnorna vantrivas, 1935, varnar hon för att samhällsengagemang och delaktighet i offentligheten kunde verka menligt på moderligheten och leda till ”ett utplånande av den kvinnliga egenarten och ett förtvinande av modersuppgiften”. Hon talar vidare i termer av kvinnlighetens renässans och propagerar för att moderskapet skall uppvärderas. Själv fick hon inga barn. Att moderligheten var det mest framträdande hos alla kvinnor hade hon emellertid lärt av författaren och debattören Ellen Key, som hon hade nära kontakt med i sin ungdom. Att hon lät publicera Kvinnorna vantrivas fick dock stora konsekvenser och ledde till att hon lämnade kvinnoförbundet 1935. Det är oklart om hon avsade sig sitt medlemskap eller om hon uteslöts. Utöver sina inlägg i kvinnofrågan gick Sigrid Gillner till storms mot korruption och strävan efter personlig vinning på politikens område och anklagade sina förra partikamrater för materialism och flärdfullhet. Om moderlighet och moderskap utgjorde en av hennes två ledstjärnor, var moral den andra.
Under hela sitt liv hade Sigrid Gillner ett betydande kontaktnät, vilket hennes kvarlämnade brevsamling bär vittnesbörd om. I hennes hus Felixtorp i Viken fanns brev från 1400 avsändare, bland dem Ellen Key, Per Albin Hansson och Tage Erlander. Sigrid Gillners kontakter inskränkte sig likväl inte till socialdemokrater. Efter 1935 fungerade hon som politisk vilde, även om hon anslöt sig till Vikens arbetarekommun på 1950-talet. Bland annat blev hon vän med Sven Olov Lindholm, den främste svenske nazistledaren på 1930-talet. Utöver av Lindholm uppvaktades hon av nazistiska skribenter och redaktörer som Nora Torulf och Axel O:son Molund. Naziststämpeln skulle förfölja henne under resten av livet, bland annat på grund av att hon anslöt sig till en sammanslutning som Riksföreningen Sverige- Tyskland som verkade för förståelse för Tyskland under andra världskriget. Vid denna tid hade Sigrid Gillner definitivt närmat sig nationalsocialismen eller åtminstone en ståndpunkt som tangerade den.
Trots att Sigrid Gillner själv förnekade att hon någonsin skulle ha varit nazist var hennes samtid övertygad om att så var fallet. Ännu idag diskuteras graden av hennes nazistsympatier inom forskningen. Själv bidrog Sigrid Gillner till diskussionen i sitt skönlitterära författarskap. Hennes nyckelroman Kongress, 1940, handlar om en kvinnas politiska omvändelse. Som titeln antyder utspelar sig romanen på en kongress, närmare bestämt den internationella socialistkongress i Paris 1933 som föranleddes av det nazistiska maktövertagandet och som hade till mål att enas om en bojkott mot Tyskland. Romanens huvudperson är en tidigare etablerad socialdemokrat som motas ut ur partiet på grund av sin försiktigt positiva inställning till nazismen. I slutet av romanen manar hon till motstånd mot bojkotten mot Tyskland och bekänner sig till nazismen – eller till en variant av något slags nationell socialism. Då ledamöterna sjunger "Internationalen", deltar hon med en starkt modifierad text. Hennes vision är en annan.
Utöver Kongress kom Sigrid Gillner att skriva fler självbiografiskt färgade romaner. Debuten som skönlitterär författare skedde redan 1923 med romanen Bergenkronas, som präglas av egna erfarenheter. Titelgestalten i romanen Maria, 1937, bär samma namn som hennes mor, och handlingen har tydliga likheter med moderns liv.
Sigrid Gillners romaner kan också betraktas som tendensromaner. Men även om skildringarna framstår som rabiata finns tecken på att hon var obekväm i den roll som sanningssägare som hon axlat. Så påpekar en skribent att ”Fru Gillners politiska utveckling har nog i många stycken varit en Infernovandring”. Under 1930-talets senare hälft gav hon ut en mängd polygrafer, det vill säga samlingar av uppsatser eller artiklar i olikartade ämnen. Samlingsvolymerna omfattar frågor från hemmets och hembygdens begränsade horisont till frågor om ledarens betydelse i ett nationellt respektive internationellt perspektiv. Hur det än må ha varit med Sigrid Gillners faktiska ställningstagande i fråga om nazismen var hon en varm beundrare av Adolf Hitler. Denna beundran tog hon aldrig avstånd ifrån, inte ens när hon återinträdde i socialdemokratin på 1950-talet. Dock ville hon inte låta sig styras av partipolitiska intriger och spel. Titeln Tanken är fri, 1947, understryker denna ståndpunkt.
Bland Sigrid Gillners ytterligare politiska skrifter finns Den efterlysta oppositionen, 1938, som gavs ut på Svea Rikes förlag och brukar betecknas som nazistiskt. De båda skrifterna Skall demokratin till månen?, 1958, och Har vi fått en ny underklass, 1965, fick hon dock bekosta utgivningen av själv, eftersom inget förlag ville publicera dem. Under den senare delen av sitt liv isolerade Sigrid Gillner sig i sitt hus och försvann från offentligheten. I sin ensamhet ägnade hon sig åt radiolyssnande och skrev radiokrönikor. Dessa sammanställde hon till samlingar med originella titlar som Om seklets sommarsolstånd eller Ödlan på tempeltrappan, 1951, och Om välfärdssamhället blir skräcksamhället, 1972. Den senare texten blev hennes sista utgivna inlägg i den debatt hon outtröttligt förde under hela sitt liv. ”Hon var en av de mer konturskarpa radio- och TV-kritikerna”, lyder den avslutande raden i hennes korta levnadsteckning i Nationalencyklopedin.
Sigrid Gillner dog 1975 i Viken.
