Sigrid Hjertén var konstnär och en av det svenska modernistiska avantgardets frontgestalter, hyllad för sitt expressiva färgmåleri.
Sigrid Hjertén föddes 1885 och växte upp i Sundsvall. Hennes mor Maria Rahm tillhörde en välsituerad familj i staden. Morfadern Johan Ulric Rahm var en framgångsrik kramhandlare och ledamot av stadsfullmäktige. Sigrid Hjerténs far, Svante Hjertén, som kom från mer blygsamma förhållanden, var jurist med titeln vice häradshövding. Han var betydligt äldre än sin hustru, som dog i tuberkulos då Sigrid Hjertén var endast 2 år gammal. Fadern gifte år 1897 om sig med Tora Östberg, syster till arkitekten Ragnar Östberg, och familjen flyttade samma år till Stockholm. I den nya familjen föddes två halvsyskon till Sigrid Hjertén.
Som avgörande för Sigrid Hjerténs inriktning som konstnär brukar man räkna hennes elevtid på Matisses akademi i Paris 1909–1911, men lika betydelsefull var den gedigna konstnärliga utbildning hon tidigare fick på Högre konstindustriella skolan i Stockholm där hennes huvudfack blev textil konst. Genom Ragnar Östberg kom hon in i en krets av författare, arkitekter och konstnärer, bland dem Carl Eldh, som blev en av hennes mentorer. Eldh rekommenderade henne för en anställning på Giöbels textilfirma där hon ritade mönsterritningar för gobelänger. Hon ställde ut egna verk på Konstindustriutställningen i Stockholm våren 1909.
Parisvistelsen 1909–1911 satte flera spår hos Sigrid Hjertén. Hon fick många nya vänner i den skandinaviska konstnärskrets som besökte Matisses skola. Där träffade hon också sin blivande make, den fyra år yngre målaren Isaac Grünewald. Paret gifte sig kort efter hemkomsten på hösten 1911 då också deras son Iván föddes.
Under 1910-talet var Sigrid Hjertén mycket aktiv som konstnär. Det var då hon slog igenom både i Sverige och internationellt. Tillsammans med Isaac Grünewald och de övriga ”Matisse-eleverna” deltog hon i en rad utställningar i de skandinaviska länderna och genom att hon hörde till dem som ställde ut på Galerie Der Sturm i Berlin fick hon också ett vidare internationellt genombrott.
För modernismens konstnärer fick storstadslivet i alla dess aspekter en central roll och stadsbilderna blev tidigt ett återkommande motiv i Sigrid Hjerténs konst. Under krigsåren skildrade hon miljön kring Slussen med utsikter från sin första ateljé vid Kornhamnstorg och senare från bostaden på Katarinavägen. Hon återgav den intensiva verksamhet som pågick nere på Stadsgårdskajen där varor hämtades från tåg och överfördes med lyftkranar till båtarna som låg uppradade i hamnen. Det som utmärker hennes stadsbilder i jämförelse med liknande motiv av Isaac Grünewald och Einar Jolin är de finstämda luftperspektiven och känslan för atmosfäriska effekter. Hon var heller aldrig rädd för att använda en kraftig färgskala, som i Skördemaskiner i Stadsgården och Kajen från 1915.
En annan motivkrets där Sigrid Hjertén blev nyskapande var interiörbilder från ateljéer, kaféer och teatrar. Dessa miljöer skildrades inte enbart som fysiska platser utan utgjorde i sig scenbilder för modernismens estetik, som exempelvis målningen Ateljéinteriör. I detta verk med sina ornamentala linjearabesker mot en färgskimrande yta blir också Matisses roll som inspiratör synlig. Sigrid Hjertén var inte ensam om att utveckla denna motivkrets men hon fick i samtiden ofta klä skott för radikaliteten i sina verk. I tidens patriarkala anda roade sig de manliga kritikerna med att spela ut henne och Isaac mot varandra. För att nedvärdera henne kallade man henne gärna ”fru Grünewald”, trots att hon i konstsammanhang alltid uppträdde som ”Sigrid Hjertén” och signerade sina tavlor med ”Hjertén”.
Mycket förenar de två konstnärsmakarna; båda är expressionister och elever till Matisse och de använder en liknande färgskala. Detta gäller framför allt under den första gemensamma tiden i Stockholm, då de ofta valde samma motiv. Sigrid Hjertén hade markerat sitt intresse för offentligt måleri redan i artikeln Modern och österländsk konst som hon skrev för Svenska Dagbladet 1911. Sannolikt var det hennes förslag att både hon och Isaac skulle delta i tävlingen om att illustrera vigselrummet i Stockholms rådhus 1912–1913. Att hon själv drog sig tillbaka efter tävlingens första etapp kan ha berott på att hon inte ville tävla med sin make. Hennes förslag kom att uppmärksammas i konsthistorieskrivningen först 1956, då det av en skribent bedömdes som det mest radikala och djärvt framåtpekande. Spektakulärt i sammanhanget är hennes självporträtt från 1914 där hon har valt att framställa sig själv och lille Iván mot bakgrund av Isaacs vinnande förslag till fondväggen i vigselrummet.
I flera betydande målningar tillkomna 1915–1916 speglas lärdomarna från Matisse. Liksom sin förebild ville Sigrid Hjertén att de känslor som motivet väckte skulle komma till uttryck i målningens helhetsverkan, genom den dekorativa och musikaliska samklangen av färger, former och linjer. Hon övergav valörmåleriet och byggde upp sina kompositioner med stora sammanhängande färgplan i rena och lysande regnbågstoner. Varma färger kontrasteras med kyliga. Hennes brott med centralperspektivet är mycket påtagligt och kontrasterande infallsvinklar ger en spänning åt hennes bildrum.
Sigrid Hjertén undersökte ofta de flytande gränserna mellan konst, mode och design. Hon var mycket medveten om hur kläderna kunde användas för att ge särskild uppmärksamhet åt självframställningar och porträtt. I hennes helfigursporträtt av Isaac från 1916 framställs han som en elegant utstyrd dandy. Från samma tid är porträttet av konstnärskollegan Leander Engström som kom att stå henne och Isaac nära under många år. Liksom Sigrid Hjertén kom han från Sundsvall. Han beskrivs ofta som en naturmänniska men i hennes expressiva porträtt framträder han som en urban dandy.
Barnbilder var en ämneskrets där Sigrid Hjertén blev nyskapande. Genom sin förmåga att iaktta och avbilda sonen Iván i alla aspekter av vardagslivet kom hon att förmedla en ny syn på barnet. Grupporträttet Barn från 1914, där Iván syns i kretsen av Isaacs småsyskon, fick stor uppmärksamhet på den svenska expressionistutställningen i Berlin 1915.
Sigrid Hjertén var en av få kvinnliga målare i samtiden som ägnade sig åt aktstudier. I Den röda rullgardinen från 1916 har hon under inflytande av tysk expressionism tagit ett stort steg bort från den akademiska traditionens ideala och vilande nakenbild. I likhet med de expressionister som ställde ut i Herwald Waldens galleri i Berlin började Sigrid Hjertén att experimentera med nya tekniker som linoleumsnitt, träsnitt, etsning och litografi. Hon målade också på kakel och keramik. Hennes bemålade porslinsdosor och fat ansågs av den samtida kritiken representera något nytt och fräscht.
Under perioden 1920–1932, då familjen Grünewald officiellt var bosatt i Paris, kom Sigrid Hjerténs måleri att ta en ny inriktning. Trots att hon deltog i flera utställningar på hemmaplan och även internationellt ingick hon inte längre i någon speciell grupp eller krets som under 1910-talet. Det är tydligt att det nu främst var intryck från fransk kultur och miljö som kom att dominera hennes konstnärliga profil. Målningarna blir intimare. Ofta skildrar hon närmiljön med interiörer, landskap och porträtt. Kocken liksom porträttet av väninnan Hermine David hör till hennes främsta verk från denna period. Färgens betydelse markeras fortfarande som i stillebenet Harlekin där hon liksom Picasso tagit intryck av den i samtiden så populära italienska commedia dell’arte.
Under familjens resor till den franska och italienska sydkusten upptäckte Sigrid Hjertén landskapet som motiv. Förutom naturscenerier målade hon fönsterutsikter och detaljstudier av tropisk växtlighet. Hennes kolorit har till en början en ljus och lätt ton men mot slutet av 1920-talet förändras grundstämningen i hennes måleri som blir allt mörkare och tyngre. I några verk ger hon uttryck för en nervositet och rastlöshet som påminner om van Goghs landskap. En motivkrets som hon kom att ägna sig åt under den sista tiden i Paris var exotiska kvinnoporträtt, en populär ämneskrets i 1930-talets Paris.
Familjen Grünewald bröt upp från Paris i början av år 1932. I samband med flytten blev Sigrid Hjertén psykiskt sjuk och den 31 mars skrevs hon in på Konradsbergs sjukhus där hon fick diagnosen schizofreni. Efter över ett år av overksamhet skrevs hon ut och återupptog sitt skapande, nu med en våldsam frenesi. Grundkaraktären i hennes målningar förändrades inte men det är som om sjukdomens utbrott och första fas fick henne att släppa alla hämningar. Hon inspireras av sina tidigare motiv som föder nya bilder. Resultatet blev mer färgstarkt och penselskriften intensivare. Kalkstensklippan i S:t Aubin från 1921 gav upphov till Kritklippor i Bretagne som laddades med en ny mer dramatisk stämning. Hennes tidiga Stockholmsutsikter föder nya kompositioner där hon i stället för att som tidigare skildra det vidsträckta perspektivet över staden och dess dynamiska aktivitet fokuserar på lyftkranarna som hotande tornar upp sig i förgrunden. Hon målar dem i en intensivt röd färgton.
Målningar som Molnen drar förbi, Hotellterrassen i Grindelwald och Schweizersjön, utförda på en resa till Schweiz och Sicilien 1935, vittnar mycket påtagligt om denna tredje fas i Sigrid Hjerténs konstnärskap. Det är nu i hög grad hennes inre landskap som möter oss. Mot slutet bryts motiven ned allt mer. Det diagonala linjespelet sprider ut sig som ett raster över dukarna. Hennes sena blomstermålningar skimrar med en sällsam lyster och visionär kraft.
Hösten 1936 visades Sigrid Hjerténs samlade verk på Konstakademien i Stockholm. Samtidigt skrevs hon in på Beckomberga sjukhus där hon kom att vistas fram till sin död. Omkring 1937 slutade hon definitivt att måla. Samma år tog Isaac Grünewald ut skilsmässa för att gifta om sig med sin elev Märta Grundell.
Sigrid Hjertén dog i Stockholm 1948.
