Sigrid Kahle var en kulturpersonlighet, journalist och författare. Makens diplomatuppdrag i Asien och Nordafrika gav Sigrid Kahle möjlighet att resa och förkovra sig i olika kulturer. Hon var en världsmedborgare som i flera artiklar och böcker har publicerat sina upplevelser.
Sigrid Kahle föddes i Paris 1928 där familjen vistades en tid på grund av faderns studier. Föräldrarna, Fanny Hasselberg och Henrik Samuel Nyberg, kom båda från prästfamiljer där utbildning skattades högt. Modern, som var utbildad folkskollärare, tog hand om hem och barn medan fadern gjorde akademisk karriär. Sigrid Kahle var makarna Nybergs andra barn och utöver tvillingpojkarna, som dog i späd ålder, fick hon ytterligare tre syskon.
Sigrid Kahle växte upp i Uppsalas akademiska miljö men under relativt knappa ekonomiska omständigheter. I sina öppenhjärtiga och rannsakande memoarer skildrar hon sin barndom, skoltid och ungdom i andra världskrigets skugga. Med barnets ögon upptäcker hon Uppsala på nytt och de sociala skrankorna. Men i sina memoarer ger hon också en kärleksfull upprättelse av sin mors slit och släp för att hålla ihop hemmet i skymundan av den framgångsrike faderns mera utåtriktade liv. Modern var emellertid sjuklig och avled medan Sigrid Kahle fortfarande var ung flicka.
Teater var tidigt Sigrid Kahles stora intresse och så fort hon som ung flicka fick möjlighet for hon till Stockholm för att se den ena föreställningen efter den andra. Tidigt närde hon skådespelardrömmar. Men Sigrid Kahle ansågs tjock och kom inte in på scenskolan. I de universitetsstudier som följde efter studentexamen fördjupade hon sig i teaterhistoria och hon var även drivande i de amatörföreställningar studenterna gav.
En resa till London i sällskap med fadern, som då var professor i semitiska språk i Uppsala, fick avgörande betydelse för Sigrid Kahles liv. I London bodde de hos en kollega till fadern, den världsberömde orientalisten Paul Kahle som tillsammans med sin familj flytt från Tyskland i slutet på 1930-talet. I familjen Kahle fanns fem söner och en av dem, John, var den som Sigrid senare kom att gifta sig med. Efter hemkomsten från London vidtog brevkorrespondens med John Kahle som så småningom flyttade till Bonn. Där kom han in på diplomatutbildning och i samband med hans examen gifte paret sig.
John Kahles första postering som diplomat var i Karachi. Tillsammans med honom for Sigrid Kahle runt i Pakistan, Indien och Afghanistan. De besåg historiska platser som inte många européer hade besökt i början av 1950-talet, platser som numera förknippas med krig och förstörelse. Sigrid Kahle skrev artiklar om sina upplevelser som publicerades i svensk press.
Som diplomathustru hade Sigrid Kahle att bistå maken i hans arbete med smått som stort. Det var middagar och andra representativa uppgifter. Genom allt detta blev Sigrid Kahle bekant och vän med många i politiskt ledande kretsar över hela världen. I hennes memoarer framgår dock konflikten mellan att utföra dessa plikter och samtidigt få eget utrymme för att bland annat skriva. I Karachi var hon särskilt energisk som diplomathustru och knöt många lokala kontakter. Där fick hon också utlopp för sitt gamla intresse, teatern. Hon byggde upp en teaterskola och en teatergrupp som satte upp föreställningar av Molière och andra västerländska dramatiker. Föreställningarna spelades på det inhemska språket urdu och skådespelarna var inhemska. Uppmärksamheten kring föreställningarna i Karachi gav eko runt om i världen en lång tid framöver.
Efter åren i Karachi vistades paret Kahle flera år i Bagdad. Precis som tidigare gjorde de många rundresor och Sigrid Kahle berättade för en svensk publik om platserna de besökte. Resandet var för henne ett livslångt universitet som kombinerades med att hon också lärde sig flera språk. Basen var dock Tyskland och en längre period på 1960-talet var de bofasta där. Sigrid Kahle fungerade i praktiken som Svenska Dagbladets Tysklandskorrespondent. John Kahle fick sedermera ett stipendium för studier vid Harvard och året i USA beskriver Sigrid Kahle som det bästa på lång tid. Där fick hon eget utrymme, en möjlighet att studera och på plats vara med om studentrevolterna. Likt sin far blev Sigrid Kahle också en respekterad expert på islam.
Efter året i USA stationerades John Kahle i New Delhi och familjen flyttade dit. Makarna, som redan tidigare lärt känna Asien, gjorde sig snabbt hemmastadda. För parets två barn, en dotter och en son födda med 15 månaders mellanrum, var det kringflackande livet i främmande länder inte alltid harmoniskt. I sina memoarer skildrar Sigrid Kahle de bekymmer hon upplevde med dem, men också makens auktoritära beteende tas upp. Sigrid Kahle reflekterade många gånger över sitt äktenskap och hur hon skulle kunna leva sitt eget liv. I USA blev hon alltmer upptagen av sitt författarskap. I det hade hon god hjälp och gott stöd av vännen Olof Lagercrantz som hon dock ansåg vara en streber.
Faderns död i en drunkningsolycka 1974 var en svår förlust. Med honom hade Sigrid Kahle delat historiska, religiösa och språkliga intressen. De hade en djup samhörighet. En höjdpunkt i hennes liv var när han besökte dem i Karachi. Sigrid Kahle reste då tillsammans med honom och besökte bland annat platser som fordom utgjort Mesopotamiens civilisation. På basis av hans efterlämnade papper skrev Sigrid Kahle en biografi om sin far och hans vetenskapliga gärning.
När Edward Saids bok Orientalism kom ut på svenska skrev Sigrid Kahle ett lärt förord där hon satte in svenska orientresor och studier av semitiska språk i ett annat sammanhang än Saids. Förordet kan ses som ett försvar av västerländska studier av Orienten, inte minst hennes fars livsgärning. Men hon erkänner också betydelsen av Saids bok: ”Edward Said har med sin bok Orientalism kraftigt tagit oss i örat…”
Efter åren i Asien blev John Kahle stationerad i Nordafrika. Först i Sudan, där Sigrid Kahle fick uppleva ett Darfur långt före inbördeskrigets fasor. Precis som tidigare utnyttjade makarna diplomatposteringen till att resa runt och besöka olika platser och i sina memoarer skildrar Sigrid Kahle människor de mötte, vänner de träffade, strapatser de utstod, hänförande platser men hon ger också ”den Andre” en egen röst. Memoarerna utgör en myllrande mosaik över en svunnen tid och ett människolivs många olika sidor.
Samtidigt med de långvariga och många vistelserna utomlands höll Sigrid Kahle hela tiden kvar sin svenska anknytning. På semestrarna hyrde familjen Kahle olika sommarställen och när de köpte gården Utmyrby utanför Enköping fanns en fast punkt att återvända till. När John Kahle pensionerades flyttade paret till Uppsala där John avled 2003. Viss uppmärksamhet väckte Sigrid Kahle då hon som 82-åring inledde en kärleksrelation med författaren Carl-Göran Ekerwald, då 87 år. De fick tre år tillsammans och i efterordet till del två av memoarerna tackar Sigrid Kahle Ekerwald för att boken blev klar. Men hon skriver också: ”Ingen har jag saknat mera under skrivandet än min avlidne man, John Kahle/…/. Det är med honom vid min sida jag har upplevt allt som står skrivet i denna bok.”
Sigrid Kahle avled i Uppsala på nyårsafton 2013. Hon ligger begravd i familjegraven på Gamla kyrkogården i Uppsala.