Francisca Stading var en tysk-svensk operasångare och skådespelare, verksam under det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet. Hon var en av de tre utlandsfödda sopraner, förutom henne själv Lovisa Augusti och Carolina Müller, som på 1770-talet knöts till Kongliga Svenska Operan (nuvarande Kungliga Operan), och som 1788 valdes in av Kungliga Musikaliska Akademien som svenska ledamöter, samt utnämndes till hovsångerskor.

Lite är känt om Francisca Stadings härkomst, födelsedatum och (troliga) uppväxt i Berlin. Det enda som är fastställt är att hon var tio år vid ankomsten till Sverige 1773 och alltså född 1763. Det har antytts att hon möjligen kan ha varit släkt med Friedrich Benedict Augustis tyske far. Uppgiften att hon skulle ha varit styvbarn till Johann Nepomuk Hummel faller på sin orimlighet, för i sådant fall skulle operasångaren Elisabeth Röckerl ha varit hennes mor och således trettio år yngre än sin dotter. En annan uppgift, att hon ska ha haft den berömda Gertrud Elisabeth Schmeling-Mara som sånglärare, är heller inte rimlig eftersom undervisningen måste ha skett efter att läraren hade återvänt från sina sångstudier i Leipzig och före elevens avresa till Sverige. Faktum är att Francisca Stading efter utbildning vid Kungliga Operan var anställd där mellan 1779 och 1806. Efter pensioneringen lär hon ha dröjt sig kvar i Sverige någon tid innan hon bosatte sig i Dresden.

Det märkliga med Francisca Stading är att hon inte har efterlämnat några som helst avtryck av sina nästan fyra svenska decennier, alltså inga vänskaps- eller kärleksrelationer eller ens skandaler. Bara två gånger har hennes namn upphittats i ett par husförhörslängder vilket visar att hon bodde i kvarteret Kungliga Operahuset i oktober 1791, en månad då det inte gavs någon opera utan bara komedier i Bollhuset. Enligt ett annat husförhör bodde hon den 4 december 1798 i ett nybyggt hus i kvarteret Trollhättan, samma kvarter som i våra dagar uppfylls av Gallerian vid Hamngatan. Men redan nästa år hade hon flyttat till en församling, vars husförhörslängder gått förlorade.

När man studerar listan över de sexton dokumenterade produktioner i vilka hon medverkade ser man att den av Gustaf III ”recenserade” operan, alltså Georg Joseph Voglers Gustaf Adolph och Ebba Brahe, där hon gjorde Ebba Brahe, en roll som hon skulle upprepa 32 gånger, tycks markera en slags karriärmässig höjdpunkt i hennes yrkesliv som sångare. Karriären började ytterst diskret med Myris, en obetydlig roll i Pierre-Alexander Monsignys opéra-comique, som först gavs på Drottningholmsteatern 1779 och som blev hennes debut och som därpå repriserades i Bollhuset den 13 januari 1780. Vid nästa tillfälle sjöng hon Belise 26 gånger i Niccolò Piccinnis opera Roland i Bollhuset, som hade premiär den 10 december 1781. Och när det gustavianska operahuset skulle invigas den 30 september 1782 var det Francisca Stading som fick sjunga den ena huvudrollen Cora i Johann Gottlieb Naumanns opera Cora och Alonzo. Det blev 46 kvällar under tonsättarens personliga ledning och därpå 22 kvällar som Sangaride i Niccolò Piccinnis opera Atis, 1784 och inte mindre än 123 kvällar som Margareta Wasa i Naumanns lyriska tragedi Gustaf Wasa, 1786. Det kan finnas kulturpolitiska förklaringar bakom både denna succé och det relativt ljumma mottagandet av de efterföljande helaftonsoperorna, där Francisca Stading sjöng Frigga nio gånger i Olof Åhlströms enaktsopera Frigga, 1787, och tio gånger huvudrollen i Johann Christian Friedrich Haeffners opera Electra, 1787.

Efter Voglers lyriska drama 1788 påbörjade hennes nedstigande från sångarnas parnass, vilket gick gradvis via opéra-comique-genren med mycket dialog mellan sångnumren. Hon spelade Ingrid i Nicolas Dalayracs Azéma, 1793, titelrollen i Rodolphe Kreutzers Lodoiska, 1795, samt Charlotte i Dalayracs Renaud d’Ast, 1796. Enstaka påminnelser som den svunna tidens helt genomsjungna operakvällar var hennes enda kväll som Edonis i Haeffners enaktsopera Alcides inträde i världen den 1 november 1793 och en enda kväll som Anais i André Gretrys lyriska skådespel Anacreon på Samos den 18 juni 1803. Sedan blev det praktiskt taget bara talteater för hennes del: Babet i Jean Paul Ègide Martinis komedi Den unga bruden, som gavs tre gånger 1799 och Maria i Carl Gustaf Nordfors drama Torparen, som gavs fyra gånger på Arsenalsteatern i september 1803. När hovkapellmästare Joseph Martin Kraus dirigerade sin sorgemusik vid Gustaf III:s begravning 1792 fick Francisca Stading inte vara med, ej heller vid minneskonserten efter Kraus 1798. Operans stängning 1806 på order av konung Gustaf IV Adolf blev för Francisca Stading en symbolhandling som avslutade ett livsverk som hade förtjänat mer belysning i källmaterialet.

Francisca Stading avled 1836 i Dresden, där hon bott under den sista tiden av sitt liv.