Louise Arosenius var lärare i svenska och främmande språk samt under sin tid en framstående översättare från engelska och tyska till svenska.
Sofia Lovisa Arosenius, kallad Louise, föddes 1865 i Stockholm. Hon var dotter till överstelöjtnanten och topografen Jacob Fredrik Neikter Arosenius och dennes hustru Augusta, född Dahlberg. Louise Arosenius var det äldsta barnet och hade två syskon. Familjen bodde i Stockholm på adresser vid Slottsbacken och nära Humlegården.
År 1885 avlade hon examen vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm. Därefter arbetade hon under en tid som privatlärare i Norrköping. Louise Arosenius anställdes år 1888 vid Fischerströmska skolan (nuvarande Fischerströmska gymnasiet) i Karlskrona, där hon arbetade fram till 1892.
Åter i Stockholm tjänstgjorde Louise Arosenius som privatlärare i familjer, men arbetade också vid Östermalms högre läroverk (nuvarande Östra Real), Normalskolan för flickor, Kungsholmens läroverk för flickor, Folkskoleseminariet samt vid Svenska Arbetsgivareföreningens statistiska byrå. Hon undervisade främst i svenska, men hade också goda kunskaper i främmande språk, bland annat tack vare studier i Hannover 1891 och vid universitetet i Jena 1902.
Louise Arosenius debuterade som översättare 1898 med Gottfried Kellers Sju legender och Lewis Carrolls Alices äfventyr i sagolandet. Året därpå kom uppföljaren till den senare: Bakom spegeln och hvad Alice fann där. Därtill utarbetade hon tillsammans med kollegan Walborg Hedberg den biografiska uppslagsboken Svenska kvinnor från skilda verksamhetsområden, 1914.
I sin översättning av Alices äfventyr i sagolandet bevarade Louise Arosenius originalets styckesindelning noga, strök dock kapitelrubrikerna, och hon tycks också ha ansträngt sig för att återskapa originaltextens långa, ibland okonventionellt sammanfogade meningar. Emellanåt tycks detta ändå ha varit för svårt, och hon prioriterade då det lekfulla tonfallet framför den syntaktiska troheten. Det strategiska valet verkar ha stått mellan antingen en mer komplicerad struktur med inskjutna bisatser, vilket hade givit ett mer formellt tonfall, eller en syntaktiskt enklare struktur med uppdelade meningar och större möjligheter att hålla liv i det lekfulla tonfallet. Vid syntaktiskt mer invecklade meningar valde Louise Arosenius alltså den senare vägen. Som det verkar gjordes dock dessa ingrepp — paradoxalt nog — just för att bevara originalets fabulerande lekfullhet, och givet tidens ofta lite strama litterära svenska var beslutet kanske rimligt.
I det stora hela lyckades Louise Arosenius åstadkomma två för sin tid lyckade översättningar av Lewis Carrolls två böcker, de var muntra och infallsrika, om än mer reserverade än ursprungstexterna. De kom dock inte att tryckas om — möjligen försvann de i den ström av svensk och översatt skönlitteratur för unga som under dessa år pumpades ut i billighetsserien Norstedt & Söners Ungdomsbibliotek, i vilka de ingick.
Louise Arosenius översatte ytterligare ett tiotal titlar för samma serie, bland dem François-René de Chateaubriands Atala, 1905, och Bjørnstjerne Bjørnsons Arne, 1908, romaner som inte var förkortade eller på andra sätt tillrättalagda för ungdomen. Nämnvärd är även Otto Ernsts Asmus Sempers ungdomsland, 1907, som var en ganska krävande läsning för unga, men trots det översattes i sin helhet. Om den boken skrev Folkbiblioteksbladet 1908:
”Översättningen är förträfflig. Louise Arosenius kan ej endast läsa tyska, utan hon kan också skriva svenska. Genom införlivandet av Asmus Sempers ungdomsland med den svenska ungdomslitteraturen har det tillförts denna en klenod av sällsam och betagande glans.”
För vuxna översatte Arosenius bland annat Hall Caines populära Den förlorade sonen, som gick i ständiga omtryck i årtionden efter förstautgåvan 1904.
Louise Arosenius avled i Stockholm 1946, 81 år gammal. Hon ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
