Sofia av Nassau var som drottning av Sverige och Norge en av de främsta svenska filantroperna under 1800-talets slut och fram till sin död 1913. Hennes aktiva deltagande inom och för frågor gällande sjukvård, då främst sjuksköterskornas utbildning, mynnade ut i arbetet med utbildningen av Sophiasystrarna samt sjukhuset Sophiahemmet i Stockholm.
Prinsessan Sofia av Nassau föddes 1836. Hon växer upp på slottet i Biebrich i sydvästra Tyskland med sina föräldrar prinsessan Pauline av Württemberg och hertig Wilhelm av Nassau. Fadern dog när Sofia var endast tre år och lämnade efter sig en stor familj. Sofia av Nassau växte upp med tio syskon, åtta av dem från faderns första äktenskap med Charlotte Louise av Sachsen-Altenburg. Syskonen fick för den tiden ståndsmässig utbildning av privata lärare. När Sofia av Nassau skulle fylla 20 år dog hennes mor och hon flyttade till sin syster, då gift furstinnan av Wied. I systerns vård träffade Sofia av Nassau sommaren 1856 den svenska prinsen Oscar, och inom ett år var hon förlovad och gift med honom, då hertigen av Östergötland. En titel även hon förärades året därpå då de gifte sig i Tyskland den 6 juni.
När hertigparet anlände till Stockholm 19 juni var Sofia av Nassau klädd i blå klänning med svandun, och kom därefter att ibland kallas ”den blå hertiginnan”. Paret bosatte sig vid Gustav Adolfs torg i Arvfurstens palats, och 1858 födde hon deras förstfödda, kronprins Gustaf, sedermera Gustaf V. Han fick ytterligare tre syskon inom loppet av sju år, Oscar 1859, Carl 1861 och Eugen 1865.
I september 1872 dog Karl XV och kung Oscar II och drottning Sofia blev Sveriges och Norges kungapar till unionsupplösningen 1905. Kröningen skedde i två steg, först i maj 1873 i Storkyrkan i Stockholm, därefter den andra kröningen i juli i Trondheims domkyrka.
Drottning Sofia hade genom sin position utrymme att utveckla sitt intresse som filantrop och för sjukvård. Hon har beskrivits som en viljestark kvinna, klartänkt och praktiskt lagd. Redan när hon kom till Sverige som nygift hade hon studerat och lärt sig både svenska och norska. Hon var beläst och höll sig à jour via tidningar med det som hände i världen, inom politik och samhällsfrågor. Drottningen var också aktiv i den inomkyrkliga väckelsen som växte fram inom Stockholms högre sociala skikt under 1870-talets senare hälft, och som i Stockholm leddes av Gustaf Emanuel Beskow (far till Elisabeth Beskow), som tillika var Sofias själavårdare. Gustaf Emanuel Beskow hade grundat och var föreståndare för Beskowska skolan, i vilken alla fyra prinsarna placerades enligt drottningens önskemål. Bland de samtida eleverna fanns kända namn som exempelvis Hjalmar Branting och Sven Hedin. Under barnens uppväxt tillbringade familjen även mycket tid i sitt nya hem Sofiero, utanför Helsingborg. Byggnaden var först i ett plan och hertigparet lade till en våning samt torn. Där tillbringade drottningn Sofia många somrar med barnen. Ett ganska enkelt liv fördes på Sofiero i jämförelse med Stockholms hovliv. På Sofiero umgicks också den svenska kungafamiljen med den danska.
Även andra nytänkare blev uppmärksammade av drottningen. Det var den nya sjukvård som Florence Nightingale stod för, och vars tankar och kunskap började spridas i Europa från London. Detta intresserade drottningen alltmer efter att både sonen Carl och hon själv varit svårt sjuka. Det bidrog till att sjuksköterskeutbildningen i Sverige moderniserades. Hemmet för sjuksköterskor i Stockholm öppnade första januari 1884, och de fyra första sjuksköterskorna bekostades av drottning Sofia själv. Kommande år utfördes utbildningen och arbetet med kraftigt motstånd från etablerad sjukvård och från manliga läkare. Sex år senare byttes namnet till Sophiahemmet. Såväl kungen som drottningen hade bidragit till byggnaden med pengar, och i gåvobrevet fastställdes bland annat att sjukhuset både skulle ge tidsenlig vård åt sjuka av alla samhällsklasser och tjäna som grundläggande utbildningsanstalt för sjuksköterskeeleverna. Drottning Sofia blev ordförande i styrelsen, men kungen var den som fick inviga Sophiahemmet. Gustaf Emanuel Beskow var även själavårdare på Sophiahemmet.
Drottning Sofia trivdes bra i Norge, där hon ofta vistades när hennes man Oscar II var på resa. Hon var också mycket omtyckt i Norge och även där arbetade hon för behövande och sjuka. I Kristiania bidrog hon till grundandet av Sophies Minde för vård och sysselsättning, som skulle hjälpa personer med funktionshinder. När diskussionerna gick heta om unionsdelningen manade hon till fred och till försoning mellan folken. Det anses bland annat vara drottningens påverkan på och råd till sin make samt till kronprinsen Gustaf V som ledde till den fredliga upplösningen när Norge lämnade unionen med Sverige 1905.
När konungen Oscar II dog 1907 blev Sofia av Nassau titulerad änkedrottning och sonen Gustaf V övertog den svenska tronen. Själv fortsatte hon med officiella uppdrag och sitt stora engagemang i Sophiahemmet. Den 30 december 1913 avled drottning Sofia efter att ha drabbats av lunginflammation. In i det sista var hon dock aktiv i sjuksköterskeutbildningen. Den 3 december deltog hon i en ceremoni, som på grund av drottningens tillstånd flyttats till slottet, där hon delade ut minnesnålar till sjuksköterskor som tjänstgjort 25 år samt broscher till 15 nya Sophiasystrar, bland andra hennes barnbarn Maria.
Drottning Sofia begravdes i Riddarkyrkan i Stockholm den 8 januari 1914.
