Prinsessan Sofia var prinsessa av Sverige och hertiginna av Sachsen-Lauenberg.
Prinsessan Sofia föddes år 1547 i Stockholm som åttonde barn till Gustav Vasa och hans sjunde barn tillsammans med hustrun Margareta Leijonhufvud. Modern Margareta avled innan Sofia fyllt fyra år, och prinsessan skulle tillsammans med sina syskon uppfostras av sin styvmor drottning Katarina, mostrarna Märta och Brita Leijonhufvud, samt Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna). Sofia och hennes syskon skulle under sin uppväxt framförallt bo på Stockholms slott och Gripsholms slott.
Enligt Gustav Vasas arvförening hade hans döttrar inte möjlighet att ärva tronen eller kronans omfattande jordegendom. Deras försörjning skulle istället komma från äktenskap, och Gustav Vasa menade att döttrarnas roll var att i sina nya länder fungera som en slags ambassadörer för Sverige. Prinsessan Sofia och hennes fyra systrar skulle ekonomiskt kompenseras med 100 000 daler i brudskatt (hemgift). De fem systrarna skulle dock under många år kämpa för att få ut sina pengar.
Prinsessan Sofia förlovades ytterst motvilligt med Magnus av Sachsen-Lauenburg. Bröllopet planerades till sommaren 1567 men sköts upp flera gånger på grund av politiska spänningar och tvister kring hennes framtida försörjning. Bröllopet med Magnus stod slutligen sommaren 1568 i Storkyrkan i Stockholm. Det hölls samtidigt som den officiella bröllopsceremonin mellan prinsessan Sofias bror Erik XIV och knektdottern Karin Månsdotter, vars tidigare inofficiella vigsel nu behövde vinna legitimitet.
Det stod klart redan vid vigseln att prinsessan Sofia inte skulle flytta till makens hertigdöme och att hon, trots löften i äktenskapskontraktet, inte skulle få någon ekonomisk ersättning från sin make. Prinsessan Sofia var istället den av Gustav Vasas döttrar som under längst tid var förläningstagare i Sverige, och alltså försörjdes av den svenska kungamakten. Vid bröllopet fick hon och hennes make Ekolsund, Venngarn och ett par härader i Uppland som underhållslån. Prinsessan Sofias förläning bestod av drygt 600 gårdar, men exakt antal och geografisk placering skulle skifta flera gånger under hennes liv. Inte minst skulle hennes make Magnus beteende ha negativ inverkan på omfattningen av hennes förläning.
Prinsessan Sofia och Magnus fick minst sex barn tillsammans. Alla utom sonen Gustav, antagligen född någon gång i början av 1570-talet, dog i späd ålder. Äktenskapet skulle tidigt visa sig besvärligt. Paret hade stora ekonomiska bekymmer, och Magnus pantsatte snart efter vigseln många av prinsessan Sofias värdesaker. Pengarna användes till ett misslyckat erövringsförsök av hans lillebrors hertigdöme. Paret fortsatte istället att leva i Sverige.
Att döma av breven mellan prinsessan Sofias syskon var Magnus mycket grym mot sin hustru. Han försvårade för henne och förvägrade henne ibland helt att ha kontakt med sin familj, och kring mitten av 1570-talet ska hon ha varit i princip isolerad på Ekolsund. Det finns dessutom mycket som talar för att Magnus fysiskt misshandlade sin hustru. Redan några år in i äktenskapet försökte prinsessan Sofias syskon få hennes make att lämna landet, exempelvis genom att erbjuda honom utländska förläningar. Förutom hans behandling av prinsessan Sofia ska han bland annat även ha terroriserat lokalbefolkningen och stulit från sin hustrus syster, prinsessan Elisabet. Det ohållbara äktenskapet var en riksangelägenhet som diskuterades på rådsmöten. Prinsessan Sofia vädjade många gånger om mer pengar för sin make. Huruvida hennes parti för maken grundade sig i förväntad hustrulig lojalitet, rädsla för makens våld eller kanske var en strategisk roll, är svårt att avgöra idag. Slutligen avgjorde prinsessan Sofias bror, Johan III, att förläningarna som tilldelats paret skulle tillhöra enbart henne, och att Magnus skulle fängslas om han inte lämnade riket. Våren 1578 lämnade Magnus Sverige, och prinsessan Sofia blev så kallad ensamsörjande för sonen Gustav.
Prinsessan Sofias stora ekonomiska beroende av regenten betydde att hon intog en mjukare och mer kungalojal hållning i syskonskarans konflikter. När hennes bror Johan III år 1585 gifte sig med den icke-furstliga Gunilla Bielke var hon den enda av syskonen som närvarade. Oavsett om hon, i likhet med sina syskon, ansåg äktenskapet olämpligt, hade hon antagligen inte de ekonomiska förutsättningarna att protestera.
Sonen Gustav blev ett huvudbry för prinsessan Sofia. I Vasasyskonens brevväxling framstår han som bortklemad och oregerlig. Som ett led i hans försörjning försökte hon dela sin förläning med honom, och både hon och hennes syskon upprördes därför när Gustav fortsatte att kräva mer resurser. Prinsessan Sofias ekonomiska situation blev så svår att hon under en tid var tvungen att lämna Ekolsund, där förråden gapade tomma, och bo hos sin bror hertig Karl. Gustav vådasköts sommaren 1597 och avled senare under hösten av sina skador.
Efter sonens död fortsatte många av prinsessan Sofias bekymmer. Hon var i konflikt med sina anställda och med sina syskon, och hon tycks inte ha litat på någon i sin omgivning. Syskonens brev antyder att hennes psykiska hälsa under senare delen av livet försämrades. Huruvida hon led av samma psykiska problematik som flera av hennes manliga släktingar eller om detta var ett utslag av ett liv under stor psykisk press, är svårt att i efterhand avgöra.
Prinsessan Sofia avled år 1611 och är begravd i Strängnäs domkyrka.
