Sonja Edström var under åren 1953–1960 Sveriges främsta och en av världens bästa kvinnliga skidlöpare.
Sonja Edström föddes i Luleå 1930. Hon var yngsta barnet i en syskonskara på sex. När föräldrarna, Erik och Sigrid Edström, hade fått sina första två barn flyttade de från Nedertorneå till Luleå. I anslutning härtill bytte fadern yrke från sågverksarbetare till tulltjänsteman.
Sonja Edström åkte längdskidor redan som barn men det var först i mitten av tonåren hennes karriär tog fart. Hon hade helst velat bli slalomåkare, berättar hon i intervjuer i mogen ålder, men familjen saknade bil vilket krävdes för att ta sig till en slalombacke. Därför fick det bli längdåkning på Ormberget som låg nära hemmet. I början av 1949 deltog Sonja Edström i och vann en enkel korptävling på Ormberget. En skidledare vid namn Elof Larsson observerade hennes prestation. Han övertalade henne att ansluta sig till Luleå SK och börja tävla. Hon anmäldes omgående till tävlingen om distriktsmästerskapet, DM, där hon kom att belägga en av de främsta platserna. Framgången gav mersmak och hon började nu träna. I svenskt mästerskap, SM, 1950 och 1951, då stafettlöpningen hade premiär, blev hon sexa respektive tvåa. I Bodenspelen deltog hon dessa båda år och placerade sig som fyra och tvåa. Vid de sista uttagningstävlingarna inför OS 1952 segrade hon och förvisade storstjärnan Märta Norberg till andra plats. Prestationen medförde att hon fick plats i OS-truppen.
Vinter-OS hade inletts 1924. OS-debuten för damernas längdskidåkning fick dock vänta ända till 1952. Den ägde rum i Oslo och programmet omfattade en enda gren, 10 km. Sverige representerades av fyra åkare, varav Sonja Edström således var en – yngst och mest orutinerad. Vissa svenska förhoppningar knöts till Märta Norberg som vunnit flera SM-guld på distansen. Samtliga medaljer erövrades dock av finländskor. Märta Norberg var tre sekunder från bronset och fjorton från silvret. Av svenskorna kom Sonja Edström sist med placeringen elva.
Under en tid 1953 vistades Sonja Edström i Vålådalen och tränades då av legendaren Gösta Olander. Han hade långt tillbaka i tiden, 1915, tagit initiativ till bildandet av Luleå SK. I föreningens jubileumsskrift berättar Sonja Edström att Olander hade mycket att lära henne, ”särskilt i stavföringen”. Hon andades entusiasm inför framtiden. Samma år ingick Sonja Edström i en grupp kvinnliga skidlöpare som besökte Italien och gjorde propaganda för skidsporten.
VM-tävlingarna i skidor påbörjades, först under annat namn, 1925 och blev officiella 1937. Damerna gjorde entré först 1954. Det var Sverige och Falun som svarade för de första VM-arrangemangen. Damerna tävlade i två grenar, dels 10 km, dels stafett 3 x 5 km – en utvidgning således från OS-debuten 1952. I loppet över 10 km startade sju svenskor. Segern gick till Ljubov Kozyreva från Sovjet före två finskor. Sonja Edström blev bästa svenska med en sjundeplats, en halv minut från bronsplatsen. I stafettloppet lyckades svenskorna bättre. Trion Anna-Lisa Eriksson, Märta Norberg och Sonja Edström gjorde en fin prestation – där Sonja svarade för en stark slutsträcka – och erövrade bronsmedaljen, dock utan chans att utmana Sovjet och Finland om de främsta positionerna.
Vid OS 1956, som hölls i italienska Cortina, hade damernas OS-tävlande utökats med grenen stafett 3 x 5 km, vilken ju redan ingick i VM-programmet. Sovjet gjorde nu entré i OS. Bland de fyra deltagande svenskorna fanns bara Sonja Edström kvar från Oslotruppen. Vid uttagningarna i Oxberg hade hon visat fin form. Ett rejält aber blev likväl att hon under den kalla vintern förfrös en lilltå, vilket tvingade henne till ett träningsuppehåll under flera veckor. I loppet hade hon tätkänning under första delen men tappade till plats tre under den andra. I mål blev hon tolv respektive sju sekunder efter två ryskor. Hennes bronsplacering var Sveriges första OS-medalj i skidlöpning för damer. De övriga svenskorna kom på platserna 7, 13 och 14. Fram till det kommande stafettloppet steg Sonja Edströms formkurva vilket ingav vissa förhoppningar. Irma Johansson på första sträckan tappade emellertid kraftigt och växlade som fyra. Anna-Lisa Eriksson åkte på den andra sträckan nästan ifatt Norge men var långt efter Finland och Sovjet. På slutsträckan gick Sonja Edström ut två minuter och tio sekunder efter ledaren. Hon gjorde ett suveränt lopp, ”körde som en furie” heter det i Olympiaboken, och hade den överlägset bästa sträcktiden men var oförmögen att nå de båda lagen i täten. I mål var hon 47 sekunder efter Finland och 20 sekunder efter Sovjet. Bronsmedaljen var likväl solklar då Norge besegrades med mer än en minut. Lovorden i pressen var stora och många. Hon blev ”idol i alla kretsar i vårt land”, lyder de stolta orden i klubbhistoriken.
Att Sonja Edström i detta skede tillhörde den absoluta världstoppen markerades med eftertryck av hennes insatser i de internationella tävlingar som i tiden följde efter OS i Cortina. I överlägsen stil segrade hon då i Svenska Skidspelen i Falun, i Holmenkollen och i Lahtis där sträckan i samtliga fall var 10 km. Vid alla dessa tävlingar fanns den internationella skideliten på plats med undantag för ryskor. Sonja Edströms seger i Lahtis var den första som där hade hemförts av en utländsk tävlande. Totalt vann hon detta år 15 av de 18 lopp hon ställde upp i. I de internationella tävlingar som följande år arrangerades i Garmisch-Partenkirchen vann hon det individuella loppet över 10 km och ingick i det svenska lag som segrade i stafetten.
VM 1958 var förlagt till finska Lahtis. För damernas vidkommande blev resultaten i stort sett en upprepning av dem som uppnåtts i Falun fyra år tidigare. På 10 km startade fem svenskor. Bäst av dessa blev veteranen Märta Norberg med en tiondeplats. Sonja Edström misslyckades rejält och inkom först på plats 22, enligt skidhistorikern Vidar Martinell till följd av en ”stor vallningsmiss”. I stafetten ställde Sverige upp med Märta Norberg, Irma Johansson och Sonja Edström, en rutinerad trio. Efter första sträckan låg Sverige fyra men avancerade på de följande. Än en gång kunde Sonja Edström genom en säker insats på den sista sträckan föra Sverige till en bronsmedalj, mer än tre respektive nästan två minuter efter Sovjet och Finland.
OS 1960 gick i Squaw Valley i USA. Banorna låg på cirka 2 000 meters höjd och det fanns en utbredd oro att den tunna luften skulle påverka vissa åkare negativt. Tre av Sveriges fyra längdskidåkande damer var kvar från föregående OS. Sonja Edström var nu äldst. När loppet över 10 km ägde rum med totalt 24 deltagare hade hon drabbats av en ”lindrig matförgiftning” vilken satte ned hennes krafter. De fyra främsta placeringarna intogs av ryskor. Sonja Edström blev femma, cirka en halv minut från medaljplats. Av de övriga svenskorna blev Barbro Martinsson bäst med en sjundeplacering. Den stora svenska framgången kom i stafettloppet 3 x 5 km fyra dagar senare, där Sovjet var storfavorit. Strax efter start, när löparna skulle lämna stadion och ge sig ut i terrängen, trasslade den ledande ryskan in sig i sina skidor och föll. Irma Johansson övertog täten. Ryskans försök att jaga ifatt svenskan lyckades inte. Vid växlingen befann sig Sverige i klar ledning. Denna förvaltades väl av Britt Strandberg. Under slutsträckan behöll Sonja Edström lugnet. Ohotad förde hon Sverige till guldmedalj, cirka 40 sekunder före Sovjet. Därmed var det första svenska OS-guldet för damer i skidlöpning ett faktum.
Sonja Edströms stora kapacitet gjorde henne helt dominant på hemmafronten. Hon vann sitt första SM, distansen var då endast 10 km, 1953. Följande år måste hon till följd av sjukdom avstå från SM-tävlingarna. År 1955 segrade hon på nytt. Mellan 1956, då tävlingen på 5 km tillkom, och 1960 segrade hon varje år på båda distanserna. Tillsammans blev det 12 individuella SM-guld. Segermarginalerna var ofta stora. År 1960, hennes sista stora tävlingsår, vann Luleå SK också stafetten 3 x 5 km samt lagtävlingen på både 5 och 10 km. Vid Svenska Skidspelen triumferade hon 1955, 1956, 1957 och var tvåa 1959 och 1960. Hon var verkligen landets ”skiddrottning”, ett ord som ofta användes om henne.
Sonja Edström gifte sig 1959 med skidledaren Lars Rutström och på våren 1961 födde hon deras första barn. Detta medförde att hon inte tävlade 1961. År 1962 deltog hon bara på 10 km i SM där hon blev sexa. Starterna blev fler 1963 eftersom hon då ställde upp både i SM som gick i Luleå och i Svenska Skidspelen. Vid de sistnämnda fick hon än en gång bestiga prispallens topp när hon tillsammans med Britt Strandberg och Toini Gustafsson segrade i stafetten. På våren 1964 födde hon ett andra barn och därmed var det definitivt färdigtävlat.
Sonja Edström var förtjust i musik och ännu mera i dans, särskilt samba. Hon påstår själv att hennes fallenhet för dans gav henne fördelar vid utförsåkning med skidor. Sonja spred glädje runt omkring sig och var allmänt omtyckt. ”Glitterglad” kallas hon i Olympiaboken 1956. ”Hon blev allas gunstling och sattes som främsta exempel på hur en längdlöpningsflicka skall vara”, skriver Vidar Martinell.
Sonja Edström avled 2020 i Luleå.
