Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Sophie Elkan

1853-01-031921-04-05

Författare

Sophie Elkan var författare, framför allt känd för sina noveller och som förnyare av den historiska romanen. Hon tillhörde den kulturella eliten i Göteborg kring sekelskiftet 1900 och var nära vän med Selma Lagerlöf.

Sophie Elkan föddes den 3 januari 1853 i Göteborg. Hon var dotter till handelsman Alexander Salomon och Henriette Abrahamson och hade en äldre bror, Otto, och en yngre syster, Elise. Hon växte upp i Göteborg. År 1872 gifte hon sig med musikbokhandlare Nathan Elkan och flyttade till Stockholm. I äktenskapet föddes dottern Kerstin. I december 1879 avled Nathan Elkan i lungtuberkulos, och dagen därpå dog Kerstin i samma sjukdom. Sophie Elkan och maken hade levt i ett lyckligt äktenskap och dödsfallen drabbade henne hårt. Efter att ha levt långa perioder utomlands flyttade hon på 1880-talet till Göteborg. Från 1886 hjälpte hon sin bror med översättningar av pedagogiska arbeten och skrev artiklar åt Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och åt Göteborgs Nyheter.

Sophie Elkan debuterade som författare med novellsamlingen Dur och moll. Skizzer och berättelser af Rust Roest, 1889. ”Rust Roest” var ett flamländskt ordspråk som betydde ”dådlös vila rostar”, och användes av Sophie Elkan som pseudonym i tio år. År 1891 utkom novellsamlingen Med sordin och 1893 romanen Rika flickor. Året därpå publicerades romanen Säfve, Kurt & Compani och 1896 novellsamlingen Skiftande stämningar. Sophie Elkan publicerade sig även flitigt i olika tidskrifter. Hon tillhörde realisterna och fick mestadels positiva recensioner.

År 1899 utkom Sophie Elkans första historiska roman, John Hall. En historia från det gamla Göteborg i två delar. Den handlar om en rik köpmansson i Göteborg som förslösade hela sitt arv kring sekelskiftet 1800, och bygger på verkliga händelser. Romanen gavs ut under hennes eget namn och blev hennes stora genombrott. Två års arkivstudier låg bakom verket och Sophie Elkan arbetade metodiskt som en forskare med källorna. Romanen fick lysande recensioner, bland annat av Oscar Levertin i Svenska Dagbladet. ”Såväl dess ämne som dess konstnärliga form ge den med ens en rangplats i vår litteratur”, löd en recension. Georg Brandes berömde också boken. John Hall gav Sophie Elkan en plats bland de etablerade författarna, den dramatiserades för scenen och har kommit ut i fem upplagor (senast 1993). Samma år som John Hall gavs ut introducerades Sophie Elkan för den ryska publiken i volymen Svenska noveller tillsammans med August Strindberg och Verner von Heidenstam. Året därpå delade hon plats med bland andra Ola Hansson i den litterära tidskriften Kuriren för utländsk litteratur.

År 1901 gav Sophie Elkan ut romanen Drömmen om Österlandet, inspirerad av resan till Mellanöstern och Egypten som hon gjorde tillsammans med Selma Lagerlöf. Samma år kom också novellsamlingen I fågelperspektiv. Därefter kom hon främst att skriva historiska romaner. År 1904 utkom del 1 och 2 av Konungen, som handlar om den olycklige Gustav IV Adolf. Verket fick mestadels fina recensioner och Gustaf Stridsberg i Svenska Dagbladet hävdade att Konungen bildade en ny epok i genren historiska romaner. Romanen översattes till tyska, engelska och holländska och fick god kritik även utomlands. Fortsättningen, Konungen i landsflykt, handlar om kungens liv efter abdikationen och utkom 1906. Två år senare publicerade Sophie Elkan novellsamlingen Från Östan och Västan och 1910 gav hon ut Anckarström. En historia från idyllens och revolutionernas tidehvarf, ett verk i två delar om Gustav III:s mördare. Historikerna Paul Granqvist och Ludvig Stavenow höjde boken till skyarna. Granqvist ansåg att personskildringen var lysande, och Stavenow använde den som utgångspunkt för sina historiska föredrag. Många andra var lika översvallande, exempelvis Lydia Wahlström som ansåg boken ”till plågsamhet spännande” i sin recension i Dagny. Men de tongivande kritikerna Georg Nordensvan och Fredrik Böök var starkt negativa. Den senares nedgörande recension i Svenska Dagbladet, där boken beskrivs som tråkig och oinspirerad tog Sophie Elkan så hårt, att hon aldrig mer förmådde ge ut någon bok.

Sophie Elkan och Selma Lagerlöf hade träffats på nyåret 1894 och mötet blev inledningen till en livslång, kärleksfull men tidvis också konfliktfylld relation. De skrev över 3 200 brev till varandra fram till Sophie Elkans död. De gjorde också många resor tillsammans och utbytte ständigt idéer om sina författarskap.

Sophie Elkan var mycket politiskt intresserad, var brinnande pacifist och medlem i Sveriges Kvinnliga Fredsförening. Hon var även anhängare av kvinnlig rösträtt. Sophie Elkan avled den 5 april 1921 i Göteborg och är begravd på judiska begravningsplatsen i staden. Hon har fått en gata på Hisingen uppkallad efter sig, Sophie Elkans gata.


Eva Helen Ulvros



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Sophie Elkan, www.skbl.se/sv/artikel/SophieElkan, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Eva Helen Ulvros), hämtad 2018-09-21.




Övriga namn

    Pseudonym: Rust Roest
    Flicknamn : Salomon


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Henriette, kallad Jetta, Salomon, född Abrahamson
  • Far: Alexander, kallad Alex, Salomon
  • Bror: Otto Aron Salomon
fler...


Utbildning

  • Självstudier, : Språkstudier, engelska, tyska, italienska
  • Övrigt, : Privatlektioner i engelska, tyska, italienska, sömnad, teckning, piano


Verksamhet

  • Yrke: Författare


Kontakter

  • Vän: Karl Warburg
  • Vän: Betty Warburg
  • Vän: Frigga Carlberg


Organisationer

  • Sveriges Kvinnliga Fredsförening
    Medlem


Bostadsorter

  • Födelseort: Göteborg
  • Göteborg
  • Stockholm
fler...


Källor

Litteratur
  • Ulvros, Eva Helen, Sophie Elkan: hennes liv och vänskapen med Selma Lagerlöf, Historiska media, Lund, 2001



Vidare referenser