Sophie Sager var författare och feminist. Redan vid mitten av 1800-talet framförde hon krav på kvinnans myndighet och rätt till utbildning och arbete. Hon skrev ett antal emancipatoriska pamfletter och berättelser och har kallats för kvinnoemancipationens enfant terrible.

Sophie Sager föddes 1825 i Byarums socken i Småland. Hon var dotter till bruksinspektor Gabriel Sager i hans andra gifte med Johanna Bergenholtz. Fadern hade fem barn från sitt tidigare äktenskap och fick likaså fem barn i sitt andra. När han avled 1834 hamnade den stora familjen i ett svårt läge. Sophie Sager blev fosterbarn i Ljungby hos en till släkten närstående prostfamilj.

Efter en kortare tid på flickpension i Jönköping försörjde sig den medellösa Sophie Sager i unga år som guvernant och sällskapsdam. Men möjligheterna att skaffa sig en utbildning i klädsömnad och kanske starta en butik hägrade och 1848 gav hon sig iväg med ångfartyget Jönköping till Stockholm. Väl framme i huvudstaden hyrde hon rum hos skomakarmästare Dillström i Gamla stan. Bostaden visade sig vara en förtäckt krog och bordell där man försökte tvinga henne in i den ljusskygga verksamheten.

Förtvivlad över sin situation gick Sophie Sager ut i den främmande staden där fanjunkare Gustaf Adolf Möller tog sig an den unga kvinnan. Men det var ur askan i elden. Hon blev utsatt för våldtäktsförsök och misshandel. Hon flydde och uppsökte läkaren Johan Brisman, som dokumenterade skadorna.

Sophie Sager gjorde en polisanmälan, och målet togs upp i rätten där hon själv förde sin talan. Rättsfallet blev mycket uppmärksammat i pressen och gick till och med som följetong i Stockholms Dagblad. Möller dömdes skyldig och fick böta. Detta var det första våldtäktsmålet i svensk rättshistoria.

Det så kallade Sagerska målet publicerades 1848 i en skrift på 48 sidor med förord och tillägg av Sophie Sager själv samt med ett porträtt av den då 23-åriga modiga kvinnan. Läkarens intyg om misshandeln betonade att Sophie Sager utsatts för verklig livsfara och fortfarande led av sina skador. Detta vägde tungt i bevisningen.

Sophie Sager hade således konfronterats med huvudstadens sociala och moraliska misär. Samtidigt lät hon sig inspireras av Fredrika Bremers emancipationsidéer. Helt på eget bevåg började hon i början av 1850-talet att framträda offentligt med krav på kvinnans myndighet och rätt till utbildning och arbetsmöjligheter. Oftast var det män som lyssnade och inte sällan blev hon utskrattad. Från det första framträdandet på de la Croix salonger i Stockholm till turnéerna i landsorten hade hon knappast något stöd av sina medsystrar. Hennes position i offentligheten var en helt annan än exempelvis Fredrika Bremers, som vid denna tid befann sig på en resa i nya världen.

Parallellt med sina framträdanden i offentligheten försörjde Sophie Sager sig i den gryende textilindustrin. Hon fick bland annat i uppdrag att sy syrtuter (lång rock för män) på en trampsymaskin. År 1850 talade hon vid vårbalen i Uppsala och blev där vänligt bemött av prins Gustaf, som kallade henne ”reformatrice” och bjöd upp henne till dans.

Sophie Sager höll inte bara föredrag utan publicerade även ett antal skrifter eller pamfletter. Hennes utbildning var bristfällig och språk och stavning vittnar om detta förhållande. År 1850 bäddade hon in sina emanciperade fantasier i en Originell bildnings-kalender för riksdagsmän och ynglingar af båda könen – en liten satirisk skrift utgiven på eget förlag. Mer uttalat emanciperad blev hon samma år i skriften Emanciperade fantasier på vers och prosa, som utkom i två upplagor.

Det mest omfattande av Sophie Sagers arbeten, novellen Bilder ur lifvet eller Fosterbarnets afslöjade genealogi på 114 sidor, utgav hon på eget förlag 1852. Även den utkom i två upplagor. Här dramatiserar hon sina erfarenheter och försöker visa hur förtrycket av kvinnorna ger dem dåligt självförtroende, detta trots att kvinnorna hade lika mycket förstånd som männen. Samma år lät hon även sprida den lilla pamfletten Privata föreläsningar öfver den sanna emancipationen i två upplagor.

Sophie Sager mötte i sin samtid stort motstånd och ansågs vara grotesk och löjeväckande. Detta skedde i en tid då myndighetsfrågan debatterades och 1858, två år efter Fredrika Bremers idéroman Hertha, fick ogift kvinna rätt att bli myndig från 25 års ålder. Sophie Sager hade åldern inne och skrev direkt till sin kusin som var hennes förmyndare och begärde att få tillgång till sina egna tillgodohavanden. Myndighetsreformen utnyttjade hon för att kunna emigrera.

Sophie Sager var äntligen en fri kvinna och lämnade Sverige för USA 1854. Där träffade hon musikprofessorn E.A. Wiener, en amerikan med tyskt ursprung. Efter att ha varit husfru hos honom en tid blev hon 1861 hans hustru. I USA engagerade hon sig i kvinnorörelsen, gjorde föredragsturnéer och utgav 1861 A Woman’s Desire and a Man’s Duty, samt 1880 A Lecture on Modern Society and the Marriage Relation.

Sophie Sager dog i New York 1901.