Sophie von Fersen, gift Piper, har gått till historien som Axel von Fersens (d.y.) syster och tillsammans med honom anklagad för att vara inblandad i tronföljaren Karl Augusts död. Hon är också känd för att vara adressaten i de anteckningar om hovlivet som drottning Hedvig Elisabet Charlotta förde, vilka sedermera kommit att kallas ”Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok”. Mindre välbekant är att hon hade en prominent ställning i svenskt politiskt liv omkring sekelskiftet 1800.

Sophie von Fersen föddes 1757 i Stockholm som tredje barn och yngsta dotter till greveparet Axel von Fersen (d.ä.) och Hedvig Catharina De la Gardie. Hon fick en sedvanlig god undervisning i hemmet av guvernanter i franska, litteratur, musik, teckning och bokföring. Sophie von Fersen beskrevs av samtida som utomordentligt vacker men blyg och reserverad, vilket ibland uppfattades som högdragenhet.

Vänskapen med den blivande drottningen inleddes 1774 när Sophie von Fersen följde med sin mor till Wismar för att till Sverige ledsaga den då femtonåriga Hedvig Elisabet Charlotta efter giftermålet med prins Karl, Gustav III:s yngre bror. Sophie von Fersens mor hade bett Gustav III att få ta med sin dotter för att avvärja en komprometterande kärleksaffär med kungens yngre bror, prins Adolf Fredrik. Prinsen hade i januari 1774 friat till Sophie von Fersen men fått nej av hennes far, trots uppenbart varma känslor från båda håll. Ekonomiska motiv eller en vilja till politiskt oberoende gentemot kungafamiljen kan ha varit möjliga skäl till avslaget. Sophie von Fersen giftes i stället bort med Adolf Ludvig Piper, ett äktenskap som förenade rikedom och förnäma adliga anor. Sophie von Fersen födde fem barn på sju år, varav ett tvillingpar. Efter den yngste sonens födelse 1785 levde hon emellertid ett självständigt liv vid hovet medan maken tog hand om barn, hushåll och egendomar på Ängsö utanför Västerås.

År 1786 fick hon den åtråvärda positionen som Hedvig Elisabet Charlottas hovmästarinna. Uppdraget, en av de främsta titlar som en kvinna kunde få vid den här tiden, liknade en administrativ chefs i ett företag och gav direkta kanaler till kungafamiljen. Hon fick därigenom bland annat större möjlighet att föra fram släktingar och protegéer vid det svenska hovet. År 1800 sade Sophie von Fersen upp sig från sin hovtjänst och blev sin ogifte bror Axel von Fersens husföreståndarinna. De bodde tillsammans i Fersenska palatset i Stockholm under hans tjänstgöring som riksmarskalk och somrarna tillbringade de på godset Löfstad.

Sophie von Fersen umgicks hela livet i de högsta politiska och diplomatiska kretsarna i Europa. Hon gjorde flera långa resor på kontinenten och korresponderade flitigt. Tillvaron präglades av franska revolutionen och Napoleonkrigen, där Sophie von Fersen höll en konservativ linje, hängiven en stark monarki och motarbetande parlamentariska tendenser. Dessa ställningstaganden blev problematiska för henne efter sekelskiftet 1800. Genom sin livsstil och sina mäktiga förbindelser framstod Sophie von Fersen och hennes bror Axel von Fersen (d. y.) som symboler för en förlegad härskande klass som blockerade förändring. Efter att en ny politisk falang hade tagit makten vid regeringsskiftet 1809 pågick en hätsk smutskastning mot det gustavianska syskonparet i pressen. Budskapet var att de hade velat undanröja den av Karl XIII adopterade danske hertigen Karl August, som efter några få månader i Sverige dött en plötslig död 1810. Bakgrunden var bland annat syskonparets påstådda försök att arbeta för att via Gustav IV Adolf stärka den gustavianska dynastin. Efter förlusten av Finland i kriget mot Ryssland 1808-1809 avsattes emellertid Gustav IV Adolf och Karl XIII blev kung. Då kungaparet var barnlöst utsågs Karl August till tronföljare, något som äventyrade det inflytande Axel von Fersen (d.y.) tidigare hade haft. Kretsen kring drottning Hedvig Elisabet Charlotta, i vilken Sophie von Fersen ingick, hade även försökt häva den nya regeringsformen från 1809 genom en kupp som skulle ledas av Karl XIII. Under tronföljaren Karl Augusts begravningståg genom Stockholm 20 juni 1810, där Axel von Fersen (d.y.) deltog som hovfunktionär, lynchades han till döds. Så fort Sophie von Fersen nåddes av beskedet agerade även hon som om hon svävade i livsfara. Efter att ha undanröjt viktiga papper flydde hon förklädd i båt till adliga släktingar i Roslagen. Hon satt ett halvår i frivillig arrest på Vaxholms fästning och återkom aldrig mer till sitt hem i Stockholm.

Den som i efterhand vill förstå Sophie von Fersens politiska agerande har tyvärr inte många tillförlitliga källor att utgå från. Få brev av hennes egen hand finns bevarade. Bland dem som finns kvar utgör breven till brodern Axel från 1792 och till släktingen Louise Sprengtporten född Mörner, troligen från början av 1800-talet, en stor andel. Kretsen kring syskonparet von Fersen uppvisar en gemensam tystnad under perioden ca 1806–1814, vilket kan tyda på att bevisen för en (komprometterande) politisk verksamhet under dessa år har undanröjts. Såväl Sophie von Fersen som brodern frikändes i Svea hovrätt 1810 men de fragmentariska indicier och uttalanden som finns kvar ger ändå intrycket av ett kontinuerligt agerande tillsammans med drottning Hedvig Elisabet Charlotta, på sätt som i bredare kretsar i Stockholm uppfattades som misshagligt och/eller skadligt.

Sophie von Fersen framstår som en kvinna med stor integritet. Drottningens och väninnans brev, som deponerades i en låst kista, blev kända först nära hundra år senare. De ger en insiktsfull bild av hovlivet vid sekelskiftet 1800, i vilket Sophie von Fersen spelade en betydelsefull roll, men de underlättar ändå inte eftervärldens förståelse av hennes tankar och upplevelser. Det som står till buds är samtidens motsägelsefulla bilder, å ena sidan idealiserad och å den andra föremål för hatiska beskyllningar, samt ett invecklat politiskt liv, fyllt av intriger.

Sophie von Fersen dog i februari 1816 och ligger begravd i familjegraven i Ljungs kyrka, Östergötland.