Stina Aronson var en framstående svensk modernistisk författare, som genomgående gestaltade kvinnors och andra utsatta gruppers situationer i sina verk.
Stina Aronson, född Ester Kristina Andersson, var dotter till biskop Olof Bergqvist och pigan Maria Andersson. Hon föddes utom äktenskapet. De första sju åren bodde hon hos fosterfamiljen Ekblom i Petterslund utanför Uppsala. Fostermodern, som liksom modern arbetade som piga, tvingades emellertid att lämna tillbaka barnet då fosterpappan, som var slaktare och garvare, hamnade i fängelse för dråp. Stina Aronson flyttade då hem till sin biologiska mor och den fyra år äldre systern Elisabeth på Svartbäcksgatan i Uppsala.
Stina Aronsons biologiska föräldrar var båda värmlänningar och de träffades under faderns studietid i Uppsala. Tillsammans fick de två barn utom äktenskapet. Deras relation var dock kortvarig. Året efter Stina Aronsons födelse gifte sig fadern med fabrikörsdottern Hanna Norbäck. Först som vuxen kunde Stina Aronson uppta kontakten med sin far.
Trots fattiga uppväxtförhållanden fick Stina Aronson möjlighet att utbilda sig. En student som modern städade åt såg till att både Stina Aronson och hennes syster fick läsa vid Lundellska skolan i Uppsala. Stina Aronson gick även på folkskollärarinneseminariet i Stockholm 1913-1914.
Efter sin gymnasieexamen förlovade sig Stina Aronson med Gösta Hjorth, bror till Bror Hjorth, men förlovningen bröts hastigt under hans militärtjänstgöring. Kontakten med Bror Hjorth upprätthölls emellertid livet ut. Hon hälsade också på honom när han vistades i Paris. Bror Hjorth lär ha lånat Stina Aronsons drag i några av sina skulpturer och konstverk. Han har också gjort den byst av Stina Aronson som står vid entrén till Uppsala stadsbibliotek.
När Stina Aronson var klar med studierna började hon arbeta som folkskollärare, bland annat i Ställdalen i Örebro län och i Slite på Gotland. Här gifte hon sig 1918 med bataljonsläkare Anders Aronson, en medicinare som hon hade kommit i kontakt med under sin gymnasietid i Uppsala. I samband med giftermålet började hon kalla sig för Stina Aronson. Hon slutade arbeta som folkskollärare och ägnade sig åt att skriva, något som hon börjat med redan under sin tid som lärare.
Kort efter giftermålet flyttade paret Aronson till sanatoriet i Sandträsk utanför Boden, där maken fick tjänst som överläkare. Från Sandträsk flyttade de 1926 till Hällnäs i Västerbotten och därefter till Östersund 1929, där de stannade till makens död 1936. Paret Aronson fick aldrig några egna barn men de tog under en kort tid hand om två fosterbarn. Efter makens död flyttade Stina Aronson tillbaka till Uppsala där levde hon fram till sin död 1956. Det var också i Uppsala som hon skapade de litterära verken om Norrbotten och Tornedalen, vilka hon är mest känd för.
Stina Aronsons litterära genombrott kom sent, först efter 25 års skrivande. I hennes produktion finns en stor bredd och variation. Hon rör sig med stor lyhördhet genom olika litterära strömningar och trender, men trots brokigheten finns också en kontinuitet. Stina Aronson står alltid på de svagas sida och hon väljer ofta att skildra utsatta och maktlösa människor, som inte alltid har en plats i offentliga sammanhang, de osedda och förbisedda.
Redan i debutboken En bok om goda grannar, 1921, som beskriver en småstadsmiljö på ett idylliskt humoristiskt sätt, finns de udda och förbisedda karaktärerna. Liksom många samtida författare valde Stina Aronson att ansluta sig till en idyllisk, borgerlig intimistisk estetik under tjugotalet och även hennes två nästkommande böcker, Slumpens myndling, 1922, och Jag ger vika, 1923, skildrar småstaden och dess utsatta invånare på ett komiskt sätt, men med en allvarlig underton. Kritikerna hävdade emellertid att det saknades originalitet och egenart.
Under senare hälften av tjugotalet och i början av trettiotalet lämnade Stina Aronson den idylliska estetiken för att i stället närma sig modernismens uttrycksformer. Hon stod nu i kontakt med Artur Lundkvist och kretsen kring Fem unga och började söka nya vägar och pröva olika litterära genrer, såsom lyrik och dramatik. Hon publicerade sig nu under pseudonymerna Sara Sand och Mimmi Palm.
Gemensamt för verken som utkommer under sent tjugotal och tidigt trettiotal är att de alla innehåller en stark könsproblematik där man och kvinna ställs mot varandra, språkligt och socialt. Kvinnan framställs som en oförstådd, diskriminerad varelse, en anomali, som försöker skapa sig nya livsrum. Det är också under denna period som Två herrar blev nöjda och dramat Syskonbädd, båda under pseudonymen Sara Sand, tillkommer. Det mest omtalade verket från denna tid är dock Feberboken: (stoffet till en roman), 1931, skriven under pseudonymen Mimmi Palm. Denna roman bygger delvis på en autentisk brevväxling med Artur Lundkvist.
Under hela tjugotalet och trettiotalet stod Stina Aronson även i kontakt med författarna Ulla Bjerne och kritikern Olle Holmberg. Med dessa diskuterade hon konst, litteratur och kvinnors rättigheter.
År 1935 publicerades romanen Medaljen över Jenny, en historia med vilken Stina Aronson vann Natur och Kulturs yrkesromanpris 1935. Även denna roman handlar om de förbisedda och i den ställs frågor om kvinnors rätt till arbete och yrkeskarriär. I likhet med andra kvinnliga författare verksamma under trettiotalet skildrar också Stina Aronson systerskap, kvinnovärldar och utopiska kvinnokollektiv. Om systerskapet handlar Byar under fjäll, 1937. Här skildrar Stina Aronson två rödakorssystrars arbete under en resa i Härjedalen. Det var i denna roman som hon för första gången på ett utförligt sätt beskrev det norrländska landskapet och människor i en ödebygd. Redan under trettiotalet var alltså Stina Aronson på väg mot det som hon själv skulle komma att kalla ”ödelandet”, men framgångarna fick vänta ännu ett tag då en roman om en oäkting, som hon arbetat med i många år, Gossen på Tröskeln, 1942, kom emellan.
Först i mitten av fyrtiotalet kom det stora erkännandet från kritikerkåren. Det var också nu som hon publicerade sina stilistiskt mest fullgångna verk, vilka alla handlar om människor som lever i marginalen i ödebygden: Hitom himlen, 1946, Sång till Polstjärnan, 1948, Kantele, 1950, Den fjärde vägen, 1950, och Sanningslandet, 1952. I dessa sena verk möter läsaren, liksom tidigare, en allvetande berättare, men språket är mer koncentrerat och berättaren låter fler stämmor träda fram i texten. Språket skiftar mellan det orala, talade byspråket och huvudkulturens skriftspråk och här finns inslag även av finska.
Den bok som Stina Aronson blivit mest känd för är Hitom himlen, romanen om den laestadianska änkan Emma Niskanpää och hennes son John. Tillsammans bor de i ett pörte i den fiktiva byn Mäntyjärvi i Tornedalen och som läsare får vi följa deras vardag i takt med landskapets och naturens skiftningar. I denna roman gestaltar Stina Aronson ett flerspråkigt samhälle och en mångkulturell samvaro långt innan begrepp som dessa existerade och hennes text får politisk sprängkraft då hon i grunden problematiserar maktfrågor som rör över- och underordning, centrum och periferi.
Stina Aronson blev ledamot i Samfundet De Nio 1949 och 1956 fick hon De Nios stora pris. Andra utmärkelser är Tidningen Vi:s litteraturpris 1947 och Svenska Dagbladets litteraturpris 1948.
Stina Aronsson dog i Uppsala 1956 och begravdes på Kristinehamns kyrkogård.
