Stina Sundell var pianist och pianopedagog, verksam under en stor del av 1900-talet.

Stina Sundell föddes den 24 januari 1902 i Askers församling, Örebro län. Eftersom hennes far var den legendariske fiolspelmannen och folkskolläraren Lars Johan Sundell och hennes mor var folkskollärarinnan Gerda Mathilda Boström kom musiken och pedagogiken helt naturligt att prägla hennes uppväxt i Västervik. Hennes yrkesutbildning startade år 1920 med att hon tog tre pianolektioner för Kerstin Strömberg, innan hon upptogs i Lennart Lundbergs pianoklass vid Kungliga Musikaliska Akademiens konservatorium (nuvarande Musikhögskolan i Stockholm). Under sina fem konservatorieår studerade hon samtidigt harmonilära för Oskar Lindberg samt dirigering för Olallo Morales innan hon 1925 lämnade konservatoriet med jetong och Jenny Linds stipendium som lät henne resa utomlands.

Att Stina Sundell valde Wien som studieort kan ha berott på att hennes trolovade, den tidigt bortgångne musikforskaren Gunnar Jeanson, nyligen varit där för att fördjupa sig i den nya Wienskolan för Schönbergeleven Egon Wellesz. Det är högst troligt att Jeanson stannade till augusti 1922 för att närvara vid en musikhistoriskt viktig händelse i Salzburg. Wellesz var nämligen den ene av de båda grundarna av International Society for Contemporary Music, ISCM, och lärarens fjärde stråkkvartett stod dessutom på programmet. Att ISCM-projektet verkligen intresserade Gunnar Jeanson och Stina Sundell, som snart blev medlem, bevisas av det faktum att Jeanson redan vid den andra ISCM-festen 1923 tillkännagav anslutningen av en nygrundad svensk sektion där han själv blivit vald till ordförande. Han skulle förbli ordförande tills han 1933 utsågs till konserthuschef i Stockholm. Vid ISCM-festen i Zürich 1926 träffade Stina Sundell bland andra Carl Nielsen, som föreslog henne att studera in hans sju år gamla och speltekniskt synnerligen problematiska pianosvit op 45, Den luciferiske, vilket hon därför gjorde inför sin Stockholmsdebut i Kungliga Musikaliska Akademiens hörsal den 31 januari 1930.

Stina Sundells debut ägde rum i Wien 1925. Åren 1926—1927 studerade hon musikteori samt, i mindre omfattning, komposition för en annan viktig Schönbergelev, Alban Berg. Hon studerade också piano, både för Liszt-eleven Emil von Sauer 1926 och, bakom Sauers rygg, den polske Busonieleven Eduard Steuermann, den pianist som för övrigt hade uruppfört Berg-sonaten. Under sina år hos Steuermann fick hon lära sig reflektionens svåra konst samt hjälp att mejsla ut klarheten i passagerna. Studieresan avslutades 1928 i Berlin där hon undervisades i pianopedagogik av A Liebermann.

Den 30 januari 1929 framträdde Stina Sundell i Stockholms konserthus då hon tillsammans med Kungliga filharmonikerna i Stockholm och Václav Talich presenterade några satser ur italienaren Alfredo Casellas Scarlattiana för pianosolo med orkester, ett verk som bygger på äkta eller påhittade Domenico Scarlatti-citat i gammal stil.

Samma år som Stina Sundell höll sin svenska debutkonsert i Kungliga Musikaliska Akademiens hörsal, blev hon anställd som överlärare vid Stockholms privata konservatorium. Hon skulle senare, efter att ha pensionerats från sin lärartjänst vid Musikhögskolan, återvända till konservatoriet som studierektor och huvudlärare. Dessförinnan var hon i tjugo års tid, från 1935 till 1955, också lärare vid Lundholms musikinstitut i Stockholm. Hon var även i många år ordförande i prövningsnämnden för Svenska Pianopedagogförbundet (EPTA Sweden). År 1963 invaldes hon som ledamot nr 706 av Kungliga Musikaliska Akademien och fick akademiens medalj för tonkonstens främjande 1972. År 1977 fick hon professors titel och 1984 belönades hon med den kungliga medaljen Litteris et Artibus.

År 1939 avled Stina Sundells trolovade, Gunnar Jeanson, i en ålder av 40 år. 1949 gifte hon sig med konstnären och formgivaren Eric Linné, med vilken hon skulle vara gift fram till sin död.

Stina Sundells verksamhet som pianosolist är kartlagd i Tore Uppströms artikel om henne i Svenskt biografiskt lexikon. Förutom Stina Sundells sammanlagt 41 framträdanden i Stockholm — 39 med filharmonikerna samt två med Radiosymfonikerna — konserterade hon i Göteborg, Helsingborg och Malmö. I Stockholm framförde hon veterligt aldrig Griegs och Schumanns pianokonserter, som enligt Uppström ingick i hennes repertoar. Den innehöll för övrigt följande verk i tonsättarnas bokstavsordning: Kurt Atterbergs rekonstruktion av Wilhelm Stenhammars första, 1946, Johann Christian Bachs Pianokonsert B-dur op 14:4, 1952, Béla Bartoks nr 3, 1955 och 1958, Ludwig van Beethovens nr 4, 1930, Gabriel Faurés Ballade, 1945, Manuel de Fallas Nätter i spanska trädgårdar, 1931, Joseph Haydns G-dur, 1942, Nicolaj Lopatnikovs nr 2 , 1936, Wolfgang Amadeus Mozarts nr 15, 1942, och nr 18, 1942, Francis Poulencs Aubade, 1948, Sergej Rachmaninovs nr 4, 1937, Maurice Ravels G-dur, 1936 och 1955, och Vänsterhand, 1942, Igor Stravinskijs Capriccio, 1952.

Stina Sundell slutade ge konserter efter ett komplicerat armbrott 1959 men fortsatte att undervisa. Tio år senare började musiksverige göra försiktiga framstötar om en eventuell comeback. Under 1970- talet försökte Sveriges Radios musikavdelning hjälpa henne på traven genom att beställa korta artistporträtt där hon spelade piano. Målet nåddes 1982 då hon strax innan sin 80-årsdag utantill genomförde ett avancerat program vilket inkluderade en nyinstudering av Alban Bergs pianosonat, ett verk som hon hade flera personliga kopplingar till. Då hon höll sin jubileumskonsert var Grünewaldsalen fylld av förundrade elever. Senare samma år belönades hennes nyligen inspelade pianoalbum med Svenska Grammofonpriset. Tyvärr gjorde hon aldrig någon inspelning med orkester, på grund av att hon bröt benet strax innan hon skulle spela in en Mozartkonsert med Esa-Pekka Salonen och Radiosymfonikerna. När hon så småningom blev frisk, var den mediala dragkraften borta och det blev aldrig någon andra comeback. Men minnet av henne är fortfarande så levande att det till och med har gjorts en ansats att grunda en intresseförening. Intäkterna från hennes 80-årskonsert gick till en stipendiefond i hennes namn.

Stina Sundell hade en sällsynt förmåga att sprida en naturlig och avspänd arbetsglädje, som var kryddad med personliga minnen och präglad av en musikantisk rättframhet och osviklig stilkänsla. Hon avled 1993 i Stockholm, och fördes till sin sista vila på Skogskyrkogården.