Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Matilda (Tillie) Anderson

1875-04-231965-04-29

Idrottare, cyklist, pionjär

Tillie Anderson var cyklist på 1890-talet och en av de första svenskfödda proffsidrottarna.

Tillie Anderson föddes 1875 i skånska Grevie som Matilda Andersdotter. Efter sin fars frånfälle följde hon 1891 i storasysters fotspår och utvandrade till USA tillsammans med sin lillebror. Två år senare följde modern och de två i Sverige kvarvarande systrarna efter, och familjen var återsamlad i Chicagos svenskområde Swedetown. Tillie Anderson bidrog till familjens försörjning genom arbete på ett tvätteri, ett arbete som gav några få dollar i veckan.

I början av 1890-talet hade även en annan nyhet dykt upp i USA, den moderna säkerhetscykeln med två lika stora hjul. De tidigare höghjulingarna hade haft en period av popularitet, men de var alltför opraktiska för att få ett större genomslag som transportmedel. Plötsligt exploderade cykelförsäljningen i USA med fyra miljoner sålda cyklar. En tredjedel av cyklisterna var kvinnor, Tillie Anderson ville bli en av dem. Genom extraarbete med symaskinen i hemmet började hon spara till att skaffa sig en egen cykel.

Sommaren 1894 räckte kassan till billigaste möjliga modell, och Tillie Anderson började omedelbart att träna. Träningen gick bra och hon gick även med i cykelklubben Monitor, Chicagos enda cykelklubb för svenskar. Ett år efter att hon skaffat sig cykeln ställde hon upp i sin första tävling, ett race över 100 miles (omkring 161 km) med start och mål i hemstaden. Resultatet blev seger. Med siktet inställt på fler tävlingsmöjligheter fann Tillie Anderson en tävling som skulle hållas på en velodrom, en specialbyggd oval med lutande bana för högsta möjliga hastighet. Nu stod även prispengar på spel.

Tillsammans med Phil Shoberg, en annan svenskamerikansk cykelfantast, begav sig Tillie Anderson iväg för att prova banan. För att dryga ut sitt fält av mestadels före detta höghjulingscyklister lät tävlingsmanagern Henri Messier lokala förmågor pröva lyckan. Den här gången gick det sämre för Tillie Anderson. Hon hade svårt att kontrollera cykeln på den lutande banan och föll flera gånger. Lika illa var det att Lizzie Glaw, hennes stora konkurrent från sommarens tävling, klarade cyklingen galant. När träningen led mot sitt slut fick Phil Shoberg övertyga Henri Messier att ge Tillie Anderson en ny chans kommande dag. Hon kom igen och lärde sig snabbt att hantera banan. När tävlingen gick av stapeln mindre än en vecka senare tillhörde hon favoriterna. Efter sex dagar av nötande tävling i två dagliga pass stod Tillie Anderson som vinnare av de tio kvinnorna. Tiden var dessutom rekordsnabb, och Henri Messier såg till att hon följde med till nästa tävling i Detroit.

Tävlingsformen påminde mest om våra dagars velodromcykling, men på betydligt kortare banor. Henri Messier hade precis börjat utveckla konceptet och det blev snabbt framgångsrikt. Med ett stall av duktiga kvinnliga cyklister besökte han stad efter stad och såg till att en bana snickrades ihop efter hans ritningar. Före tävlingen stod banan öppen för folk att testa, och fann han en god utmanare fick de plats i tävlingen. Den kördes över sex dagar i två grupper som vardera körde två pass om dagen. Resultaten räknades samman dag för dag med stor final, och oftast sekundstrid, på lördag kväll. Allt för att dra maximalt med press och publik, och inte störa söndagsfriden.

För de manliga tävlingscyklisterna såg tävlingarna helt annorlunda ut. Deras banor var längre med mindre dosering, och till skillnad mot kvinnornas pågick deras tävlingar hela tiden under de sex dagarna. Deras prövning gällde extrem uthållighet. Tämligen omgående tycks både press och biljettköpande allmänhet ha börjat dras till kvinnornas snabbare och mer publikfriande lopp i en takt som skrämde League of American Wheelmen (LAW), landets största cykelorganisation. I deras stadgar fanns tydligt inskrivet att inga tävlingar som tillät kvinnor skulle sanktioneras av dem. När de såg framgångarna Henri Messier hade med sitt uppstickarmästerskap valde de motståndets väg. Arrangörer som tillät kvinnotävlingar bannlystes, och män som cyklade på ”kvinnobanorna” hotades med avstängning.

Tillie Anderson utvecklades fort i den här miljön, och blev snart sportens stora stjärna. Phil Schoberg hade följt med henne ut på touren och deras samarbete påminner mycket om moderna tiders tränare. Någonstans på vägen blev de ett par. Hennes dagar var tydligt planerade med olika träningsformer och specialiserad kost. Under tävlingarna klockade han sorgfälligt vart och ett av hennes 8–10 sekunder långa varv och slipade på en vinnande strategi. Tillie Andersons styrka var att höja tempot rejält mot slutet av varje tävlingspass, när de andra var som tröttast. Hennes första tävlingsår, 1896, vann hon åtta sexdagarslopp och flera mindre tävlingar. Troligtvis tjänade hon mellan 5 000 och 6 000 dollar, flera årslöner för en arbetare, och hon sponsrades av cykelmärket Thistle.

Dominansen fortsatte de kommande åren, och Tillie Anderson försökte locka manliga cyklister att möta henne. LAW motarbetade effektivt alla sådana försök. De var inte ensamma om att ogilla den nya sporten. Att kvinnor tävlade var nog för att uppröra många, och att det skedde om pengar och dessutom i tighta kläder utmanade flera av tidens konventioner. I pressen syntes allt från hyllningar av kvinnornas bedrifter till artiklar om hur tävlandet förstört deras kroppar och ledde till alla former av förfall.

Vid tiden omkring sekelskiftet försvann plötsligt mycket av intresset för sporten. Andra idrotter hade tagit över och damernas cykeltour skulle försvinna efter 1902. Samma år förlorade Tillie Anderson sin make i TBC och drog sig tillbaka, inte ens 30 år gammal. Sju år senare började hon arbeta som massör i hemstaden Chicago och hennes kändisskap hjälpte henne att få fina kunder. Tillie Anderson gifte aldrig om sig och med tiden bytte hon karriär till att arbeta inom vård.

Från 1941 till 1963 besökte hon som enda kvinna de årliga återträffarna för gamla tiders cykelproffs. Männen där respekterade henne mycket, trots att deras förbund aldrig erkänt sporten.

När Tillie Anderson avled 1965 valde hon en gravsten med inskriptionen World Champion Cyclist. Under karriären hade hon i stället stolt burit smeknamnet The Terrible Swede.


Nils Hjort


Publicerat 2021-03-04



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Matilda (Tillie) Anderson, www.skbl.se/sv/artikel/TillieAnderson, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Nils Hjort), hämtad 2021-08-01.




Övriga namn

    Flicknamn: Andersdotter
    Gift: Anderson-Shoberg
    Smeknamn: The Terrible Swede


Familjeförhållanden

Civilstånd: Änka
  • Mor: Anna Maria Christiansdotter
  • Far: Anders Bengtsson
  • Bror: Johannes Andersson
fler ...


Utbildning

  • Folkskola,


Verksamhet

  • Yrke: Tvättare, hemsömmerska
  • Yrke: Proffscyklist
  • Yrke: Massör


Organisationer

  • Cykelklubben Monitor
    Medlem


Bostadsorter

  • Födelseort: Båstad
  • Båstad
  • Chicago, USA
fler ...


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur
  • Gilles, Roger, Women on the move : the forgotten era of women's bicycle racing, Lincoln, 2018

  • Johansson, Malena, 'Tillie the Terrible Swede – hur Sveriges första kvinnliga idrottsstjärna glömdes bort', Dagens Nyheter, 2018-12-23



Vidare referenser

Litteratur
  • Simpson, Clare S., 'Capitalising on curiosity: women's professional cycle racing the late-nineteenth century', Cycling and Society, S. 47-66, 2007

Arkiv
  • Alice Olsen Roepke (privat ägo)



Tillie Anderson. Fotograf och år okänt (Wikimedia Commons, Alice Olson Roepke)
Tillie Anderson. Fotograf och år okänt (Wikimedia Commons, Alice Olson Roepke)

Nyckelord

1800-talet 1900-talet Sport Svenskamerikanskor