Ulla Petterson var docent i psykiatri och blev 1967 föreståndare för den första litiumdispensären i Sverige som startade 1961 vid S:t Görans sjukhus i Stockholm.

Ulla Petterson föddes den 21 december 1933 i Töcksmarks församling, Värmlands län. Tillsammans med sina föräldrar Fritjof Simonsson, ingenjör, och Astrid Simonsson, hemmafru flyttade Ulla Petterson till Lovön, en av öarna i Mälaren. Där växte hon upp med sin yngre syster Anita Frölin. Ulla Petterson tog studentexamen vid Kungsholmens gymnasium i Stockholm. Hon ville tidigt bli läkare och hennes akademiska bana startade vid Karolinska Institutet där hon tog läkarexamen 1963 och blev docent i psykiatri 1974.

Ulla Pettersons genuina intresse för människor gjorde att hon inriktade sin specialistutbildning mot psykiatrin. Hon började sin första tjänstgöring i april 1965 vid polikliniken på psykiatriska kliniken vid S:t Görans sjukhus. Där blev hon särskilt intresserad av litiumterapi vid manisk-depressiv sjukdom som numera kallas bipolär sjukdom. Litium, som dämpar humörsvängningarnas toppar och dalar, hade använts vid S:t Görans psykiatriska klinik vid manisk depressiv sjukdom sedan kliniken startade 1961 och innebar en radikal förbättring av behandlingen av bipolär sjukdom. Dispensärverksamheten organiserades med idén om nära samarbete mellan sluten och öppen vård. Organisationen var förutsättningen för de kliniska, biokemiska och farmakologiska studier som Ulla Petterson deltog i under sin tid som doktorand.

Ulla Petterson försvarade 1974 sin doktorsavhandling om 123 bipolära patienter, varav 85 hade behandlats med litium. Avhandlingen Manisk-depressiv sjukdom: en klinisk, social och genetisk undersökning, som senare publicerades även på engelska, var ett pionjärarbete av bestående värde som belönades, som tidigare nämnts, med en docentur i psykiatri. Som forskare var Ulla Petterson nydanande. För att följa den kliniska bedömningen av sjukdomsförloppet utvecklade hon till exempel en graderad skala, The Petterson Mania Scale, som kom att användas internationellt. Ulla Petterson ansvarade under hela perioden 1967 till 1981 för den första litiummottagningen. I Läkartidningen 1980 beskrev hon hur litium fungerat för 215 av de patienter som hon behandlat vid S:t Görans sjukhus. Hon framhöll det betydelsefulla samarbetet med kollegorna Åke Stenstedt, Göran Sedvall, Bengt Fyrö och inte minst Britta Jönsson.

Ulla Pettersons stora erfarenhet av litiums effekter och bieffekter gav fasta rutiner för behandling och provtagning. Litiumjonens smala terapeutiska bredd kräver täta blodanalyser och snabba svar för inställning av den optimala dosen. Ulla Petterson kunde ta emot ett tjugotal patienter på en förmiddag för besök som var korta men likväl meningsfulla genom hennes ingående kännedom om patientens sjukdom. Hon har själv beskrivit att ”Samarbetet mellan slutenvården, litiumdispensären och klinikens eget forskningslaboratorium gav möjlighet att ingripa snabbt så att patienten många gånger inte behövde läggas in”.

I samband med 1980-talets stora omorganisation av psykiatrin med små självständiga enheter blev Ulla Petterson 1982 sektorchef för Brommasektorn förlagd till Beckomberga sjukhus. På 1990-talet var hon chef för en Narkomanvårdsklinik vid Sabbatsbergs sjukhus. Ulla Petterson var även ordförande i Psykoterapiutbildningens linjenämnd och föredragande i körkortsärenden vid Socialstyrelsen. Samtidigt som hon hade en lång och gedigen karriär som läkare, forskare och lärare vid KI var hon under perioder styrelseledamot i Ebba Danelius Stiftelse för sociala och kulturella ändamål som startade 1932 för skyddad verksamhet för långvarigt psykiskt sjuka.

Ulla Petterson var också styrelsemedlem i S:t Lukasstiftelsen i Stockholm där den bärande idén var en gemensam syn på människan som en helhet med såväl fysiska, psykiska som existentiella och andliga behov. Tron på människans egna inre läkande krafter och möjligheter till personlig utveckling var central för S:t Lukasstiftelsen och speglade också Ulla Pettersons egna värderingar och arbete. Hennes glada humör, hennes öppenhet och värme och hennes stora lätthet i kommunikationen är omvittnad av många patienter. Hon var en läkare som uppskattades för sina kunskaper och sin omsorg om patienterna med ett aldrig sinande personligt engagemang.

Ulla Petterson avled 2019 och ligger begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.