Ulla Bodorff var pionjär inom landskapsarkitektur i Sverige och en av dem som introducerade funktionalismen i den nordiska landskapsarkitekturen.

Ulla Bodorff växte upp i Stockholm i en familj med en stor umgängeskrets, i vilken såväl kulturpersonligheter som personer med politiskt och ekonomiskt inflytande ingick. Som barnbarnsbarn till Dagens Nyheters grundare Rudolf Wall och barnbarn till kapten Peter Möller, den så kallade Kongofararen, hade hon redan från barndomen tillgång till olika umgängessfärer. Efter studentexamen vid Nya Elementarskolan för flickor 1933 följde studier i landskapsarkitektur vid University of Reading i England, vilka avslutades med en Diploma Examination i Landscape Architecture. Ulla Bodorff tillhörde den andra generationen kvinnliga landskapsarkitekter i Sverige; i likhet med merparten av andra inom yrket vid denna tid var hon utbildad utomlands. Landskapsarkitektur som akademisk utbildning fanns ännu inte i Sverige.

Efter avslutad utbildning arbetade Ulla Bodorff en tid vid Stockholms stads parkavdelning, bland annat med Tessinparken och med förberedelser för det som skulle komma att bli ett av stadsträdgårdsmästaren Holger Bloms mest uppmärksammade områden: den bemannade Parkleken. Hon lämnade dock snart parkavdelningen för att öppna eget kontor, vilket hon tillsammans med flera anställda drev med stor framgång till 1973. Kontorets uppdrag innefattade offentliga parker, stadsplanering av bostadsområden och markplanering vid flerfamiljshus liksom industrimiljöer och gick därmed i takt med samhällets utveckling i övrigt, med tonvikt på bostadsbyggandets sociala ambitioner, särskilt under åren efter andra världskriget. Till detta skall läggas planeringen och genomförandet av begravningsplatser samt ett stort antal större och mindre privata trädgårdar.

Till Ulla Bodorffs uppdragsgivare hörde redan från tiden för kontorets etablering flera bostadsbolag, varav Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening (HSB) var den största kunden. Uppdragen för HSB innefattade såväl större planeringsarbeten med bostäder, centrumanläggningar och rekreationsanläggningar som mindre bostadsgårdar i bland annat Stockholm, Uppsala, Nynäshamn och Eskilstuna. Ett av de mest framträdande bostadsområdena var Reimersholme i Stockholm som uppfördes med stadsplan av Fred Forbat åren 1942–1944. Reimersholme ses ofta som en välbevarad skärgårdsmiljö, vilket understryks av den intima kontakten med Mälaren. I själva verket är den anmärkningsvärda topografin ett resultat av en återanvändning av de rasmassor som fanns kvar när den äldre industrimiljön revs för att ge plats för bostadshus och utfyllnad av strandlinjen. Omsorgen om barnen framträder genom de lekmiljöer som iordningställdes inom området; en väl fungerande lekmiljö utomhus gjorde enligt Ulla Bodorff också livet enklare och renare för husmödrarna. Bostadsområdet Fröslunda i Eskilstuna från början av 1950-talet, med smalhus, punkthus, småhus och radhus samt ett litet centrum, är ett framträdande exempel på Ulla Bodorffs strävan efter att arbeta med olika landskapstyper, där området planerades och planterades på ett sådant sätt att träden skulle harmoniera med husen till såväl form som karaktär.

En annan stor uppdragsgivare var Folkets Parkers Centralorganisation, ofta i samarbete med Kooperativa Förbundets (KF) arkitektkontor. Under Ulla Bodorffs tid som konsult för Folkets Parker 1938–1955 var kontoret engagerat i omkring 100 folkparker runt om i landet med såväl större om- och nyanläggningsarbeten som mindre förändringar. Ulla Bodorffs mest spektakulära uppdrag för KF gällde de takträdgårdar vid huvudkontoret vid Slussen i Stockholm som tillkom i början av 1940-talet, med en rad av uterum för rekreation, som Skulpturterrassen, Gymnastikterrassen med duschar för kvinnlig och manlig personal, Plagen, Solariet, Rosengården och Vildmarken. Flera hade strålande vyer över staden och var iscensatta som tavlor genom öppningar i takträdgårdarnas murar. Källängsparken i Vimmerby, som tillkom efter en tävling på 1950-talet, är idag både restaurerad och byggnadsminnesförklarad. Den är en utmärkt exponent för Ulla Bodorffs syn på offentliga parkmiljöers betydelse för att attrahera barn och vuxna med såväl lekplatser och fritidsaktiviteter som vackra blomsterplanteringar.

Ett av Ulla Bodorffs mest omfattande uppdrag gällde Stora Vika industrilandskap, med det tillhörande bostadsområdet Marsta, i närheten av Nynäshamn omkring 1950. Det storslagna industrilandskapet var ett resultat av en omfattande omgestaltning av det kulturlandskap som påtagligt skadades då industribyggnaderna uppfördes. Ulla Bodorffs ingående analys av landskapet ledde till att hon – som hon metaforiskt uttryckte det – valde att ge landskapet ett nytt ansikte. Raden av villor för företagets tjänstemän utmärker sig genom sina trädgårdar, i vilka Ulla Bodorff hade att ta hänsyn till vilka växter som skulle vara motståndskraftiga mot det kalkdamm, som oundvikligen skulle komma att lägga sig över dem. De kontrasterar med sin detaljrikedom och de många individuella dragen både mot flerfamiljshusen och radhusen och den storskaliga industrimiljön.

Begravningsplatser och kyrkogårdar var likaså en återkommande typ av uppdrag vid Ulla Bodorffs kontor. Till de mer anmärkningsvärda hör Korsudden i Mora, som tillkom efter en tävling 1955, och Berthåga begravningsplats i Uppsala från 1960-talet, där de dödas vilorum på ett framträdande sätt möter det omgivande kulturlandskapet. Även om ändamålet är ett helt annat så känns den stora skalan igen från Stora Vika. Bland Ulla Bodorffs senare projekt utmärker sig radhusområdet Mälarblick i Bromma, med vyn mot Drottningholms slott som en bärande del av gestaltningen.

Parallellt med arbetet som landskapsarkitekt var Ulla Bodorff verksam som författare och kritiker. Hon presenterade själv ett mycket stort antal av sina uppdrag i tidskrifter som Allmän svensk trädgårdstidning, Byggmästaren/Arkitektur, Havekunst och Hem i Sverige. Engagemanget i HSB visade sig genom hennes kontinuerliga medverkan i medlemstidningen Vår bostad och i utgivningen av boken Min trädgård – i skog, på äng och på berg, 1938. I denna vände hon sig till innehavare av HSB:s småhus, med praktiska och välfungerande råd om hur den egna trädgården skulle kunna ordnas med utgångspunkt i tomternas topografiska och geologiska förutsättningar. Att boken hade en given läsekrets visas av att den utkom i ytterligare två upplagor, 1944 och 1954.

Till uppdraget som privatpraktiserande landskapsarkitekt skall läggas ett aktivt intresse för professionaliseringen och statushöjningen av det egna yrket såväl nationellt som internationellt. Ulla Bodorff var under en tid tongivande styrelseledamot i Föreningen Svenska trädgårdsarkitekter 1943–1955. Hon var likaså under en lång följd av år aktiv inom International Federation of Landscape Architects (IFLA), som hade bildats 1948 och i vars sammanslutning hon hade uppdrag som kassör, redaktör och ansvarig för IFLA:s turnerande fotoutställningar 1949–1965. Uppdragen inom IFLA förde henne till en rad länder och gav henne ett stort internationellt och professionellt kontaktnät i vilket bland annat landskapsarkitekterna Pietro Porcinai, René Péchère och Sylvia Crowe ingick. Hennes ledande position befästes ytterligare när hon 1953 utsågs till korresponderande ledamot av American Society of Landscape Architects. I uppdraget som ordförande i Landskapsarkitekternas riksförbunds tävlingsnämnd ingick likaså ett flertal juryuppdrag.

Ulla Bodorff dog i Stockholm 1982.