Ulla Fogelklou-Skogh var silversmed och formgivare, verksam i en tid då det svenska konsthantverket nådde ett allt högre internationellt erkännande.

Ulla Fogelklou-Skogh föddes som Ulla Fogelklou i Helsingborg 1913. Fadern, brandchefen Holger Fogelklou, dog när hon var 15 år gammal. Modern Elsa, född Olsson, stod ensam kvar med fyra barn. Ekonomiskt stöd från morföräldrarna möjliggjorde emellertid att syskonen kunde utbilda sig. Ulla Fogelklou-Skogh flyttade 1932 till Stockholm för att påbörja sin utbildning till ciselör vid Högre konstindustriella skolan, en av huvudavdelningarna vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack). Vid examen tre år senare erhöll hon lovord för ornamentsmodellering och ciselering och belönades dessutom med ett stipendium ur Ulla Fröberg-Cramers fond.

På Tekniska skolans elevutställning under våren 1935 kunde allmänheten stifta bekantskap med en silverbägare av Ulla Fogelklou-Skoghs hand. I Svenska Dagbladet den 28 maj 1935 skriver konstkritikern Gotthard Johansson: ”Man bör egentligen inte recensera elevarbeten, men i ett par fall kan det vara berättigat att nämna namn. […] Bland silvret, som överhuvud framträder ovanligt gynnsamt, fäster man sig vid en fantasibegåvad konstnärinna, Ulla Fogelclou [sic], vars bägare med Simsonmotiv är förträffligt komponerad.”

Efter avslutad utbildning erhöll Ulla Fogelklou-Skogh Svenska Slöjdföreningens stipendium och kunde med hjälp av detta bege sig på studieresor till såväl Tyskland som Italien. Åter i Sverige började hon arbeta för Atelier Borgila i Stockholm. Firman hade startats av Erik Fleming, en av Sveriges främsta silversmeder, som hade besökt elevutställningen och där beskådat Ulla Fogelklou-Skoghs arbete. Hos Atelier Borgila arbetade hon under ett intensivt år med kyrkosilver, såväl ciselerat som smitt. Bland annat utförde hon en nätt brudkrona med inskriptionen: ”Det är en ros utsprungen, som hon själv bar vid juletiden”. Kronan köptes av Hedvig Eleonora kyrkas församling, men blev kort därefter stulen varpå ytterligare ett exemplar tillverkades.

Ulla Fogelklou-Skogh utförde vid den här tiden även uppdrag på egen hand genom att delta i tävlingar. Bland annat gick hon, med en tobaksburk av silver med reliefprytt lock, segrande ur stockholmstidningen Nya Dagligt Allehandas tävling om hedersgåvor 1937. Vid det laget hade hon och maken, inredningsarkitekten Svante Skogh, återvänt till Helsingborg. För Ystads Metallindustri (senare Ystad-Metall) fick Ulla Fogelklou-Skogh i uppdrag att utföra alster av hög kvalitet till världsutställningen i Paris 1937. Resultaten blev bland annat ett solur av brons som döptes till Ikaros och Daidalos samt silverspegeln De fem sinnena. Båda modellerna visades i den svenska paviljongen i Paris och fick fina recensioner i pressen. Samarbetet med Ystads Metallindustri skulle komma att fortsätta sporadiskt ända fram till 1960-talet.

Strax efter flytten till Helsingborg hade paret Skogh grundat en inredningsfirma och butik vid namn Genius. Lokalen låg mitt i staden på Drottninggatan och makarnas kompetenser kompletterade varandra väl. Som en följd av de kärva tider som krigsutbrottet ledde till lades Genius ned 1940, ett år efter att parets första dotter fötts. Familjen flyttade till Värnamo. En av anledningarna var Värnamos strategiska placering i ”Möbelriket” där maken hade flertalet av sina kunder.

Trots framgångarna med silvret var det andra material och tekniker som lockade mest. Ulla Fogelklou-Skogh avslöjade några år in på 1940-talet att det alltid varit modellering och teckning som legat henne närmast. Silversmide var för formbundet och ciselering för komplicerat, ansåg hon. Även om silverarbeten för exempelvis Värnamos och Halmstads kyrkor tillkom under 1940-talet var det nu i stället andra material som stod i centrum. Metaller som brons och tenn hade funnits med på repertoaren sedan tidigare, enstaka träreliefer för maken Svante Skoghs skåp komponerades också, men under 1940-talet uppmärksammades Ulla Fogelklou-Skogh främst för sina glas- samt kalkstensalster.

Ulla Fogelklou-Skogh introducerade graverad kalksten i mitten av 1940-talet. Främst var det dekorerade kalkstensplattor för bordsskivor, producerade av Firma Möbelstil i Jönköping, som fick uppmärksamhet. I annonser erbjöds emellertid även den dekorativa kalkstenen för öppna spisar och väggbeklädnader, såväl för privata hem som för offentliga lokaler. Ulla Fogelklou-Skoghs motiv hämtade starka influenser från bland annat grekisk och orientalisk mytologi samt kristen religion.

Liksom möbelfabriker är Småland som bekant rikt på glasbruk och Ulla Fogelklou-Skogh ingick i en grupp formgivare som ritade motiv avsedda att etsas, blästras eller slipas på speglar och glaspartier. Uppdragsgivare var främst AB Nybrofabriken i Fröseke och Glössner & Co i Stockholm. Många är de kaféer, teatrar, badhus, banker och andra lokaler runt om i landet som har dekorerats av Ulla Fogelklou-Skoghs motiv. Rapps konditori i Norrköping är ett exempel, Industrihotellet i Huskvarna ett andra och entrédörrarna till Martina Nannes Glas & Porslinsaffär i Halmstad ett tredje. Ett fjärde är Svenska Amerikaliniens M/S Stockholm, där turistklassens bar pryddes av tolv fönster med zodiakens tecken, ett stort bokskåp och en spegel. Även nya M/S Kungsholm samt Svenska Ostindiska Kompaniets fraktfartyg M/S Sumatra fick inredning av Ulla Fogelklou-Skogh under 1940-talets andra hälft. Det senare fartyget inreddes med hennes reliefer med motiv utifrån Evert Taubes visa ”Byssan lull”.

Under tidigt 1940-tal ändrade Ulla Fogelklou-Skogh sin signatur, ett stiliserat UFS-monogram till US, trots att giftermålet med Svante Skogh ägt rum redan 1935. Makarna var välkända kulturprofiler i Värnamotrakten och till den gamla skolan i Helmershus, strax utanför centralorten, byggde de i början av 1950-talet till en stor ateljé av plattor av wellpapp. I samtida artiklar framkommer dock hur Ulla Fogelklou-Skogh slets mellan sin konstnärskarriär och den arbetsbelastning det innebar att sköta hem och, sedan 1943, tre småbarn. Tid gick också åt för att ingå i Svenska Slöjdföreningens facksektion och som ordförande i Fredrika-Bremer-Förbundets Värnamokrets. Under tiden framstod Svante alltmer som en av det svenska folkhemmets flitigaste möbelformgivare. Det var också hans karriär som ställdes i första ledet.

Ystad-Metall lanserade 1963 ett antal reliefer, bokstöd och andra föremål av gjutjärn under varumärket Antikjärn. Ulla Fogelklou-Skogh stod bakom flera av modellerna. Likt flera gånger tidigare är det motiv från antiken samt stjärntecken som pryder föremålen.

År 1965 inträffade en familjetragedi när parets äldsta dotter dog i en bilolycka. Ulla Fogelklou-Skogh skulpterade en relief till dotterns gravsten i Västervik. Dödsbeskedet kom bara en kort tid efter att skilsmässan från maken var ett faktum och strax därefter flyttade Ulla Fogelklou-Skogh till Skåne och Lund. För sin försörjning började hon arbeta som teckningslärare i Eslöv, men var fortfarande aktiv som formgivare.

Parallellt under hela sin karriär skulpterade Ulla Fogelklou-Skogh i lera. Bokstöd, skulpturer och väggtavlor av lera modellerades fram och målades ofta polykromt. Trots försök att slå mynt av verken blev inte keramiken det medium som Ulla Fogelklou-Skogh kom att bli mest omskriven för. I slutet av 1960-talet lanserade dock den keramiska Helsingborgsfirman DECO några så kallade blomsterflickor efter modeller av Ulla Fogelklou-Skogh. Dessa kom att bli hennes mest spridda verk, även om blomsterflickorna knappast fick progressiva form- och designskribenter att ge dem samma uppmärksamhet i fackpressen som hennes silver och glas.

Under de sista tjugo åren i Ulla Fogelklou-Skoghs liv seglade akvarellmåleri upp som hennes medium framför andra och hennes tavlor visades upp på flera utställningar runt om i Skåne.

Ulla Fogelklou-Skogh gick bort 1986. Den Fogelklouska släktgraven på Pålsjö kyrkogård i Helsingborg, där hon nu vilar, pryddes då sedan länge av en bronsängel i relief efter hennes egen ritning.