Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Ulrica Fredrica Pasch

1735-07-041796-04-02

Porträttmålare

Ulrica Fredrica Pasch var porträttmålare och Konstakademiens första kvinnliga ledamot. Som tillhörig den välkända konstnärssläkten Pasch och med jämn sysselsättning på den blomstrande porträttmarknaden både i Sverige och i Finland var hon väl förankrad i 1700-talets konstvärld.

Ulrica Fredrica Pasch föddes 1735 i Stockholm. Hennes talang för konstnärsyrket visade sig tidigt. Tillsammans med brodern Lorens Pasch d.y. fick hon sin första utbildning hos fadern, porträttmålaren Lorentz Pasch d.ä. Barnen Pasch fick lära sig hantverkets alla nödvändiga färdigheter, som att riva färg, spänna och grunda tavelduken, och de övade kopiering. Men då brodern kunde resa iväg för att fortsätta hos nya lärare i Köpenhamn och Paris åstadkom tidens könsbundna föreställningar om vad som passade sig att Ulrica Fredrica Pasch i stället blev kvar i Stockholm. Efter moderns död fick hon flytta för att ta hand om sin ingifte morbrors, guldsmeden Gustaf Stafhells, hushåll. Här kunde hon fortsätta att utveckla sitt målande, från kopiering i liten skala av tidigare kungaporträtt som fogades samman till så kallade regentlängder och till regelrätta porträttbeställningar efter levande modell. Under broderns 15 läroår utomlands etablerade hon sig i egen ateljé i Gamla stan och försörjde både sig själv och fadern ”i sin torftighet” sedan denne blivit sjuk och utkonkurrerad av nya stilströmningar. Efter Lorens Paschs hemkomst 1766 flyttade alla tre syskonen Pasch ihop och delade bostad för resten av livet. Ulrica Fredrica och Lorens Pasch stod för försörjningen medan den yngre systern Hedvig Lovisa tog hand om hushållet.

Inför utnämningen till ledamot av Kungliga Akademien för de fria konsterna (Konstakademien), år 1773 framhävdes Ulrica Fredrica Paschs särskilda status som ofrälse och ogift mamsell. Samtidigt presenterades de manliga målarna utan att civilstånd eller samhällsposition behövde nämnas. ”M:lle Pasch”, som hon kallades i Akademiens protokoll, tycks inte ha närvarat på Akademiens sammanträden. Däremot antog hon uppmaningen att liksom de manliga konstnärerna lämna in ett så kallat receptionsstycke, som tecken på sin nya värdighet, i form av ett eget konstverk. Hon tillhörde också de pionjärer som deltog i institutionens tidigaste utställningar på tröskeln till den moderna konstoffentlighetens genombrott. Som receptionsstycke till Akademien valde Ulrika Fredrica Pasch ett självporträtt.

Ulrica Fredrica Pasch var en eftersökt porträttmålare. Beställningarna kom från adeln men också från borgerskapet och till och med från bondeståndet. Hennes, på porträtten vänligt leende, beställare var inte enbart kvinnor utan väl så ofta framgångsrika män ur den gustavianska kultureliten, allt från naturforskare till skeppsredare, hovmän och präster. Porträttbeställningarna förhandlades direkt mellan artisten och hennes kunder, utan mellanhänder. Resultatet var beroende av om den avporträtterade personen kunde kosta på sig ett tillräckligt antal sittningar som gav artistens kunskaper svängrum och tid att blomstra. Majoriteten inom Ulrica Fredrica Paschs beställarkrets tycks ha tillhört adeln. Inte sällan kunde en hel familj låta sig avbildas, som i porträttserien med de finländska officersbröderna Gustaf Adolf Taube och Johan Reinhold Taube, den förras fästmö Fredrika Giös i festlig maskeraddräkt, samt Ulrika Ehrenhoff, som med en öm gest håller om fästmannens gravurna, eftersom han omkom innan de hann gifta sig.

Den lukrativa porträttmarknaden gav inte bara upphov till original. Emellanåt behövdes dessutom kopior och kanske repliker, det vill säga av konstnären egenhändigt målade bilder som liknar originalet men utan att vara identiska. Det senare var exempelvis fallet då familjen Trolle-Wachtmeister på 1780-talet ville ge glans åt inredningen i ett par av sina släktgods med nya porträtt. Greven Carl Axel Trolle-Wachtmeister, som spelade en central roll inom svensk inrikespolitik och förvaltning, beställde liksom hustrun Ulrica Sparre två porträtt var av Ulrica Fredrica Pasch.

Ulrica Fredrica Pasch var målare och färgen hennes material. För den visuella lockelsen i hennes porträtt är sinnligheten i detaljer ofta avgörande. De älskvärda barnporträtten intar en särskild plats i hennes produktion. Barnen, som givetvis tillhörde den privilegierade eliten, gestaltas till en början som små eleganta och belevade damer och herrar. Pojkarna kunde uppträda i hatt och ibland peruk. Flickorna fick sina knubbiga barnkroppar instängda i urringade klänningar som med hjälp av snörliven försåg dem med getingmidjor. Trots utstyrseln lyckades Ulrica Fredrica Pasch förmedla deras livlighet och barnsliga charm.

Det är givande att jämföra Ulrica Fredrica Paschs bilder av barn med deras konsthistoriska släktingar i exempelvis William Hogarths och Jean-Siméon Chardins måleri. Kanske kände hon via gravyrer till Chardins målning Le chateau de cartes från 1730-talet, som gestaltar en fokuserad gosse som bygger ett korthus. Ett liknande motiv återkommer i Ulrica Fredrica Paschs porträtt av den blivande kyrkoherden och hovpredikanten Gabriel Thimothaeus Lütkeman på 1770-talet, då denne leker med sina spelkort. Trots överensstämmelser i motivet är de bägge bilderna dock långt ifrån identiska. Chardins profilbild avskärmar den unge fransmannen från omvärlden och understryker en atmosfär av koncentration och stillhet. Ulrica Fredrica Pasch förmedlar däremot något annat, en känsla av delaktighet. Tack vare att konstnären alltid låter sina modeller, barn som vuxna, vända blicken direkt mot oss uppstår ett omedelbart tilltal, en hänvändelse till betraktaren, som här får uppleva barnets förtjusning över den roliga leken.

Ulrica Fredrica Pasch avled i Stockholm vid 60 års ålder på våren 1796. I eftermälet över Konstakademiens ledamot skrev hennes minnestecknare Thure Wennberg: ”Pasch var ej allenast aktningsvärd för sin talang, hon var det med lika rätt för sina personliga egenskaper”. Han sammanfattade sin karakteristik som följer: ”Ulrica Pasch ägde mycken eldighet och med sin fallenhet för konsten hade kunnat hinna långt deri, om ej hennes kön lagt hinder derför.”


Anna Lena Lindberg



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Ulrica Fredrica Pasch, www.skbl.se/sv/artikel/UlricaFredricaPasch, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Anna Lena Lindberg), hämtad 2018-12-19.




Övriga namn

    Smeknamn: Ulla


Familjeförhållanden

Civilstånd: Ogift
  • Mor: Anna Helena Beckman
  • Far: Lorentz (Lorens, Lorents, Lorenz) Pasch d.ä.
  • Bror: Lorens (Lorentz, Lorenz) Pasch d.y.
  • Syster: Hedvig Lovisa Pasch


Utbildning

  • Yrkesutbildning, Stockholm: Utbildades till porträttmålare av fadern


Verksamhet

  • Yrke: Konstnär, porträttmålare


Kontakter

  • Släkting: Gustaf Stafhell d.ä., morbror
  • Släkting: Margareta Stafhell, kusin
  • Kollega: Thure Wennberg


Organisationer

  • Kungliga akademien för de fria konsterna (Konstakademien)
    Ledamot


Bostadsorter

  • Födelseort: Stockholm
  • Stockholm
  • Dödsort: Stockholm


Källor

Litteratur
  • Lindberg, Anna Lena, En mamsell i Akademien: Ulrica Fredrica Pasch och 1700-talets konstvärld, Signum, Stockholm, 2010

  • Pointon, Marcia, Hanging the Head. Portraiture and social formation in eighteenth-century England, Yale University Press, New Haven & London, 1993

  • Ulrica Fredrica Pasch 1735-1796, Norrköpings konstmuseum, Norrköping, 1992

  • Wennberg, Thure Gustaf (1798). Minne af Ulrica Fredrica Pasch, ledamot af kongl. målare- och bild-huggare-academien. Författadt af Thure Wennberg. Upläst för kongl. målare- och bildhuggare-academien den 21 februarii 1798. Stockholm, tryckt hos directeuren Johan A. Carlbohm, 1798. Stockholm, 1798

Uppslagsverk
  • Lindberg, Anna Lena, ‘Ulrica Fredrica Pasch’, Dictionary of Women Artists, Vol. 2, Artists, J-Z, s 1074–1076



Vidare referenser