Ulrica Widström var en uppmärksammad diktare vid 1800-talets början, särskilt uppskattad för samlingen Erotiska sånger.
Ulrica Widström föddes 1764 i Stockholm där båda förädrarna tillhörde tjänstestaten vid kungliga slottet. Fadern Petter Nicklas Forssberg var lakej och orgelbyggare. Modern Catarina Maria, arbetade som städerska. Uppväxten vid hovet innebar att Ulrica Widström fick inflytelserika beskyddare redan tidigt i livet. En av hennes faddrar vid dopet var Charlotta Fredrika von Fersen, grevinna och överhovmästarinna hos drottning Sofia Magdalena. Med stöd från grevinnan kunde Ulrica Widström studera språk och musik. När hon i 20-årsåldern började publicera egna dikter i pressen fungerade publicisten Carl Christoffer Gjörwell som hennes mentor. I vänkretsen under ungdomsåren fanns poeterna Thomas Thorild och Carl Gustaf af Leopold.
År 1790 sammanvigdes Ulrica Widström med Sven Widström som var violinist vid Hovkapellet. De bosatte sig i ”Staden” (Gamla stan) i Stockholm och fick under åren 1792 till 1803 fem barn. Ulrica Widström var under denna period verksam med sitt författarskap – hennes Erotiska Sånger utkom 1799 – och med att översätta. Möjligen hade hon även uppdrag vid hovet.
Familjen kom i svårt ekonomiskt trångmål när kung Gustav IV Adolf 1807 plötsligt avskedade hela Hovkapellet. Den skuldsättning som blev följden när Sven Widström miste sin tjänst kunde familjen inte återhämta sig från även om Ulrica Widström tog arbete som guvernant och Sven Widström så småningom fick ett nytt arbete vid hovet som hertig Oscars lärare i instrumentspel. När maken dog 1812 flyttade Ulrica Widström till Kyrkefalla i Västergötland. Där bodde hon i nästan två decennier och arbetade som guvernant i en prästfamilj. Två av hennes barn hade avlidit som små av sjukdomar och i Kyrkefalla dog ett tredje i sina tidiga tonår.
Under Ulrica Widströms tio sista år, 1830–1841, drev hon en flickpension i Mariestad tillsammans med en av sina döttrar. Bland dem som stöttade henne vid denna tid märks författaren Sophie von Knorring. I det vidare nätverket fanns också Fredrika Bremer.
Ulrica Widströms tidiga dikter, som publicerades i tidningen Stockholms-Posten på 1780- talet, var pastorala prosadikter i schweizaren Salomon Gessners stil. Även samlingen Erotiska sånger präglas av pastorala motiv, med herdar och herdinnor som vänslas i idylliska landskap. De mytologiska inslagen knyter an till 1700-talets vurm för antiken och dess gudasagor. Förutom de klassicistiska dragen gör sig förromantiska aspekter bemärkta i betoningen av känslan och den personliga erfarenheten, exempelvis i dikten ”Vid min sons död, den 30 April 1797”. Erotiska sånger fick beröm av bland andra Per Daniel Amadeus Atterbom, som under tidigt 1800-tal företrädde en ny, romantiskt orienterad diktargeneration. Han såg något av den nya tidens poetiska ideal i Ulrica Widströms lyrik. Kvaliteterna tillskrev han hennes “sanna qwinlighet“ som, enligt Atterbom, gjorde henne till en bättre diktare än den satiriska Anna Maria Lenngren.
Ulrica Widström skrev även i andra genrer. År 1801 utkom verseposet Dalkarlarne och tio år senare boken Höst-aftnarne fruntimmerna tillegnade, ett arbete som var tänkt att utkomma med ytterligare tre delar, men som avstannade i brist på framgång. Hon gjorde också flera försök i den dramatiska genren och författade bland annat ett lustspel i två akter med titeln Brunnsjournal. Den unga Enkan eller de fyra dagars stunder. Som exempel på hennes översättningar kan nämnas pjäsen Jenny Mortimer eller röfvarbandet i skottska bergen och diktinslagen i Matthew G. Lewis berömda gotiska skräckroman The Monk.
På vänners initiativ utgavs Ulrika C. Widströms Samlade Witterhetsförsök 1840. Året därpå, strax innan Ulrica Widström avled, tilldelades hon Svenska Akademiens guldmedalj för sin litterära gärning. Senare föll hennes diktning mer eller mindre i glömska. Under 1900-talets sista decennier har den åter lyfts fram i feministiskt orienterade antologier och litteraturanalyser. Särskilt har dikten ”Korgen” i Erotiska sånger uppmärksammats. Den ger röst åt ett ”jag” som berättar om ett sexuellt övergrepp och varnar andra unga kvinnor: ”Han mig i sina armar snärde / Och gäckande min gråt belog / Och sedan grymt den blomman tog / Som gjorde hela korgens värde.”
Ulrica Widström dog i Mariestad 1841.
