Ulrika von Strussenfelt var under mitten av 1800-talet en produktiv författare och översättare, mest känd för sina historiska romaner.
Ulrika von Strussenfelt föddes på ett officersboställe i Skåne 1801. Föräldrarna var kammarherre och major Michael von Strussenfelt och hans hustru Fredrika Lindencrona. Efter moderns död i barnsängsfeber 1803 omhändertogs Ulrika von Strussenfelt av morföräldrarna och växte upp på Hovgården i Östergötland. Två yngre syskon, Adolf Ludvig och Amalia von Strussenfelt, blev kvar hos farmodern i Skåne. I likhet med systern ägnade sig båda åt kulturell verksamhet. Brodern var som vuxen verksam som målare, medan Amalia von Strussenfelt från 1828 fram till sin död 1847 publicerade flera diktsamlingar och romaner.
Sin huvudsakliga utbildning fick Ulrika von Strussenfelt i hemmet, genom mostrarnas försorg och med stöd av en fransk informator, som undervisade henne i teckning och franska. Hon tillbringade även ett år vid en pension i Västergötland, men påstod själv att hon kom därifrån okunnigare än när hon reste dit. Det var i stället genom självstudier i morföräldrarnas boksamling som hon tillägnade sig en omfattande litterär bildning. Från ung ålder läste hon de gustavianska klassikerna samt fördjupade sig i biografier och äreminnen över historiska personligheter. När Ulrika von Strussenfelt i Flickskolan på landet, 1847, låter lärarinnan rekommendera litteratur till sina elever, framhålls de verk författaren själv vördat i sin ungdom. Lärarinnan omnämner också de samtida kvinnliga romanförfattarna, varav Fredrika Bremer, ”hon som gifvit oss Teckningar af Hvardagslifvet, är och blir mig kärast”: ett omdöme som Ulrika von Strussenfelt sannolikt delade.
Morföräldrarnas försämrade ekonomi gjorde att familjen 1831 fick sälja Hovgården och flytta till Gränna, där levnadskostnaderna var lägre. I likhet med många andra ogifta adelskvinnor sökte sig Ulrika von Strussenfelt till undervisning och författarskap för sin försörjning. Under 1830-talet startade hon en privatskola i Gränna som hon drev till 1859. Hon var även verksam som guvernant.
Den litterära debuten ägde rum 1833 med Den blå bandrosen under pseudonymen Fröken B-M-, men det var först på 1840-talet som verk av Ulrika von Strussenfelt började publiceras regelbundet. De tidiga berättelserna var nutidsskildringar och familjeromaner i Fredrika Bremers efterföljd. Ett intresse för frågor om kvinnors uppfostran, skolgång och arbete är framträdande i flera verk. Flickskolan på landet, som beskrivits som en av Sveriges första flickböcker, varvar idylliska skildringar av lantligt flickliv med regelrätta lektioner i religion och historia. I verket iscensätts och kontrasteras olika modeller för flickors uppfostran. Den ogifta och omyndiga kvinnans sårbara ställning och begränsade möjligheter var ett annat ämne som engagerade Ulrika von Strussenfelt, bland annat i Informatorn och aristokraten, 1845, samt i Menings-striderna,1846, där ogifta kvinnor begär att få bli myndiga.
Ulrika von Strussenfelts rykte som författare vilar främst på de många historiska romaner som hon började skriva under 1850-talet. Bland de mer uppmärksammade i samtiden var Pehr Brahe den yngre, utkommen i två delar under åren 1856—1857, och Magnus Stenbock, 1859. En religiös tematik är framträdande i många av hennes texter, och hon publicerade även andaktsböcker för både barn och vuxna. Parallellt med författarskapet översatte Ulrika von Strussenfelt ett stort antal romaner från franska, tyska och engelska av bland andra Charlotte Brontë, Charles Dickens och George Sand (Aurore Dupin).
Såväl de egna verken som översättningarna publicerades anonymt eller under någon av hennes många signaturer och pseudonymer. De vanligaste var ”Pilgrimen” och ”Philates”. Ett flertal berättelser trycktes som följetonger eller gavs ut i olika romanbibliotek. Viktiga arbetsgivare var Niclas Hans Thomson och Carl Fredrik Ridderstad. Den senare blev också en personlig vän och litterär rådgivare. Ulrika von Strussenfelt medverkade i ett stort antal journaler, kalendrar och tidningar, särskilt Östgöta Correspondenten och Jönköpingsbladet. Efter att hon flyttat till Stockholm 1863 bidrog hon regelbundet med krönikor från Stockholmslivet i Östgöta Correspondenten. De sista åren präglades av knapphet och en jakt på nya uppdrag för försörjningen.
Ulrika von Strussenfelt avled 1873 i Stockholm.
