Vera Nordin var en stridbar konstnär och journalist som engagerade sig för fred och rättvisa, jämställdhet och de svaga i samhället. Under sex år var hon redaktör för tidskriften Hertha.

Vera Nordin föddes i Stockholm 1920. Hennes far, Hilding Källblom, var pälshandlare och titulerades direktör. Hennes mor hette Gurli Källblom. Brodern Klas Källblom var sju år äldre. Han gick så småningom i faderns fotspår och blev körsnärsmästare och disponent för Källbloms Pälsvaruaffär.

Vera Nordin utbildades vid Brummerska skolan, en privat flickskola, samt senare vid det privata läroverket Lyceum för flickor. År 1947 avlade hon en filosofie kandidatexamen vid Stockholms Högskola och året därpå började hon på Otte Skölds målarskola. Hon såg sig själv som främst målare men var mångsidigt begåvad och utbildade sig också som tecknare och grafiker. Det sistnämnda lärde hon sig som specialelev för Harald Sallberg.

Redan 1940 jobbade Vera Nordin som redaktör för Utlandssvenskarnas Tidskrift och sedan en tid som journalist på Bergslagsposten. År 1946 gifte hon sig med Olle Nordin med vilken hon fick döttrarna Lena och Monique. Efter att ha bott i Hagfors flyttade hon 1954 tillbaka till Stockholm. Hon hade tröttnat på det småborgerliga livet och ville börja måla och skriva poesi igen, och reste till Provence och Bornholm.

I början målade Vera Nordin naturalistiskt gestaltande, ofta landskap, järnverksinteriörer och expressiva porträtt. Senare strävade hon efter formförenkling och färgupplevelser. Hon deltog i flera samlingsutställningar under 1950-talet, och 1954 gav hon ut diktsamlingen Kär lek illustrerad med egen grafik. I samband med utgivningen berättade hennes förläggare Hans Rabén för henne om en schweizisk tecknare som hade en fest och Vera Nordin gick dit.

Den schweiziske tecknaren var Hans Arnold. I Lotten Strömstedts biografi över honom berättas det att Vera Nordin, en liten mörk kvinna som rökte cigarett i ett långt silvermunstycke och var klädd i svart sammetskjol och grön sidenhalsduk, genast gjorde starkt intryck på värden.

Vera Nordin flyttade snart in hos Hans Arnold med döttrarna, som nu var fyra och fem år. Paret Nordin-Arnold reste sedan till Luzern för att gifta sig men det blev en konfrontation med Hans Arnolds katolska föräldrar, som upprördes över att den blivande svärdottern hade varit gift, hade två barn och dessutom var ateist. Bröllopet blev ändå av, med döttrarna som brudnäbbar.

Vera Nordin blev snart gravid. Hon fick på grund av komplikationer ligga sängbunden de sista månaderna av graviditeten och födde sedan tvillingarna Björn och Ylva i april 1956. Nu flyttade familjen in i Hässelby familjehotell, ett kollektivhus med skola och förskola, gemensamma fritidsutrymmen, bastu och en stor restaurang med vinterträdgård. Vera Nordin förespråkade denna form av boende för arbetande småbarnsföräldrar och skattade sig lycklig som slapp handla och laga mat och kunde bjuda sina gäster till festvåningen.

Hans Arnold hade gott om jobb och Vera Nordin skrev och framförde sina dikter, samtidigt som hon arbetade på Femina med resereportage, personporträtt och skrev om kvinno- och jämställdhetsfrågor. Sin första separatutställning, Ansikten, hade hon 1960 på Lilla Paviljongen. Hon ställde senare ut både separat och tillsammans med maken i Stockholm, Mariestad och Luleå. Hon skrev också pjäser, exempelvis Dansa min docka som framfördes på Malmö stadsteater 1964. För TV gjorde hon text och regi till kortfilmer. Den mest framträdande var Pianolektionen som visades på London Film Festival och som första svenska film fick huvudpriset på kortfilmsfestivalen i Oberhausen, Internationale Kurzfilmtage Oberhausen, 1966.

Att Vera Nordin hade en stor bredd inte bara i sitt bildliga skapande utan även i skrivandet, visas bland annat av att det var hon som stod för manus till makens tecknade barnfilmserie om Matulda och Megasen. Den visades i svartvit TV 1967 och kom i bokform samma år. År 1975 kom en långfilm i färg om de små ”luftisarna”.

Under 1976—1982 var Vera Nordin redaktör för Hertha, Fredrika-Bremer-Förbundets tidskrift. Där gav hon prov på sitt stora och uthålliga engagemang för rättvise- och frihetsfrågor, för miljön och mot kärnkraft. Hon engagerade sig i bostadspolitiken, och mot ”gubbväldet” inom företagsvärlden, massmedia, kyrkan och politiken. Hon arbetade för jämställdhet mellan könen och ett jämnt fördelat ansvar i alla samhällsviktiga beslut. När hon fick frågan om hur hon kunde leva ihop med ”en sådan mansgris som Hans Arnold” svarade hon att ”hon beundrar Hans men avskyr hans gammalmodiga kvinnosyn”.

Under många år fram till början av 1990-talet skrev Vera Nordin regelbundet konst- och teaterkrönikor från Stockholm för ett tjugotal landsortstidningar. Hon var en tid aktiv socialdemokrat men gick senare över till Stockholmspartiet. Vera Nordin var modig, stod upp för det hon trodde på och stötte sig inte sällan med andra människor. Hon var arg, förbannad, på det hon ansåg var fel och skrev själv: ”Ungdomar, kvinnor och rättänkande män — förena er i er vrede, i er kamp för rättvisa och jämställdhet och i er omsorg om jorden och kommande släkten”.

Vera Nordin drabbades mot slutet av sitt liv av svår sjukdom och var under flera år ”helt utanför världen”. Hon avled natten efter sin 87:e födelsedag år 2007 och hennes stoft vilar i minneslunden på Skogskyrkogården i Stockholm.