Vera Rolander var en framträdande aktivist och översättare av ryskspråkig litteratur, fackböcker och sagor.

Vera Rolander föddes strax före revolutionen 1917 i den ryska staden Jaroslavl vid Volga, 25 mil nordost om Moskva. Hon var dotter till den svenskättade Peter Kvist och hans hustru Olga. Veras farfar var en svensk emigrant som i stället för att som de flesta emigranter ta båten till Amerika, reste till Ryssland på 1880-talet. Peter arbetade på Allmänna Svenska Elektriska AB (nuvarande ASEA) i Ryssland men när Stalin ville förstatliga alla utländska bolag flyttades produktionen till Västerås. Företaget erbjöd Peter att följa med och då äktenskapet redan var i upplösning tackade han ja. Vera Rolander och brodern Nikolai flyttade med fadern medan några syskon stannade hos modern. Vera Rolander var först gift med Rune Linderborg, svarvare på ASEA, och fick med honom de tre barnen Nina, Tatjana (Tanja) och Jan. Hon gifte om sig 1954 med konstnären och teaterdekoratören Julius Rolander.

Som en följd av västvärldens ekonomiska kollaps i början av 1930-talet tog fascistiska rörelser över makten i flera europeiska stater. Vera Rolander som växt upp med kommunismen i det nya sovjetsamhället valde då att gå med i Sveriges kommunistiska parti. Med sin ryska bakgrund blev hon en värdefull tillgång för partiet och kunde utan problem resa och besöka släktingar och vänner i Sovjetunionen. Dottern Tanja, född 1943, kunde på så sätt delta i pionjärläger i Sovjetunionen på 1950-talet och behandlas på samma villkor som den sovjetiska partielitens barn. Tanja kom också att göra karriär inom den kommunistiska rörelsen och var riksdagsledamot för Vänsterpartiet mellan 1994 och 2002.

Efter andra världskrigets slut flyttade Vera Rolanders mor Olga till Sverige medan hennes tidigare make Peter bildat en ny familj i Sverige. Modern och Vera Rolander med sina olika erfarenheter var varandras motsatser. Vera Rolanders kraftfulla framtoning både fysiskt och i det socialistiska engagemanget kontrasterade mot modern som närmade sig 100 år och enligt barnbarnet Åsa Linderborg var en liten rysk gumma ”inte längre än en tvärhand hög”. Olga var i sitt leverne kvar i det förrevolutionära Ryssland. I hennes lilla hyreslägenhet fanns inga symboler för den ryska revolutionen men däremot en böneplats med ryska ikoner, ständigt upplysta med tända ljus.

Vera Rolander var en kommunistisk aktivist. Hon ville få saker och ting uträttade, inte bara diskutera teorier. Hon hade självständiga åsikter och, som Åsa Linderborg uttryckte det, ”de åsikterna smeker ingen medhårs”. Det var i partiets basverksamhet som Vera Rolander verkade. Hon delade ut flygblad, ordnade demonstrationer och sålde Ny Dag, allt med en vilja att förbättra människors villkor i samhället. För henne levde socialismen hos alla som hade ett öppet sinne, ägde kurage och visste något om orättvisor.

Det var samtidigt inte lätt att vara kommunist under krigsåren och det begynnande 1950-talets ”kalla krig”. Den landsomfattande razzian mot aktiva kommunister i februari 1940 innebar att säkerhetspolisen gjorde intrång i partilokaler och medlemmarnas bostäder. Böcker, tidningar och föreningsdokument beslagtogs om de utgjorde ”subversiva” handlingar. Vera Rolander och hennes förste make hade dock förvarnats och hunnit undangömma partiböcker och Ny Dag under barnens madrasser. På ovanvåningen i huset där de bodde hade de också upplåtit tillfälliga gömslen åt tyska och polska aktivister på flykt undan nazismen, men denna del av huset kontrollerade aldrig polisen. Familjen stod dock under ständig övervakning och hade en egen akt hos den svenska säkerhetspolisen.

Det var förmodligen på ASEA som Vera Rolander och Rune Linderborg träffades. Båda arbetade i företaget, han som svarvare och hon som fräsare. Vera Rolander kom snart att avskedas efter att ha representerat Svenska metallindustriarbetareförbundet (Metall, nuvarande IF Metall) på en fackföreningskonferens i Warszawa under kalla krigets första år. Hon blev i likhet med många andra kommunister svartlistad för sin politiska uppfattning.

År 1954 gifte Vera Rolander om sig med målaren och teaterdekoratören Julius Rolander. Paret kom först att flytta runt i flera länder inom östblocket, främst Polen och Tjeckoslovakien medan de tre barnen blev kvar i Västerås med sin far Rune. Julius och Vera Rolander slog sig 1958 stadigvarande ned i Moskva och hon anställdes av Moskvaradion för att förmedla nyheter i de svenskspråkiga sändningarna. På kortvågsradio kunde hennes distinkta röst höras när hon inledde nyheterna med ”Här är Moskva”.

Julius och Vera Rolander var starka anhängare av Sovjetsystemet. Men hur förhöll de sig då till det svenska kommunistpartiets kursändring på 1960-talet? Som kanske de flesta kommunister insåg de att det nog behövdes förändringar, men samtidigt fanns oron att den nye partiordföranden Carl-Henrik (C-H) Hermansson skulle dagtinga väl mycket med de socialistiska grundprinciperna. De båda var övertygade om att det krävdes en stark och välorganiserad folkfront för att kunna besegra fascismen som de såg som en borgerlig företeelse. Vera Rolander hade därför svårt att erkänna sovjetsystemets fel och brister. Enligt barnbarnet Åsa var Vera Rolander bergfast övertygad om realsocialismens överlägsenhet gentemot det kapitalistiska systemet.

Vera Rolander arbetade också som tolk vid ryska besök i Sverige. Under kosmonauten Jurij Gagarins besök 1964 var hon exempelvis hans ständigt närvarande tolk. Hon medföljde också ryska sällskap på deras turnéer i Sverige, det kunde gälla cirkusartister, trollerikonstnärer, dansare och balettdansöser. Även det sovjetiska hockeylandslaget med förbundskaptenen Tarasov fick hon tolka.

Som översättare av rysk litteratur, fackböcker och sagor gjorde hon och Julius stora insatser. Banbrytande var deras omfattande översättningar av teaterteoretikern och skådespelaren Konstantin Stanislavskijs arbeten till svenska. Även barnsagor som den ryska versionen av Rödluvan översattes för svensk barnpublik. De båda hade också ett gemensamt livslångt projekt kring språket och litteraturen och möjligheterna att uttrycka sig med orden.

Paret Rolanders hem i Västerås utmärktes av en estetisk kulturradikalism. Väggarna var täckta med stringbokhyllor som rymde titlar av Brecht, Lars Forsell och Rosa Luxemburg och på väggarna hängde tavlor av exempelvis den kommunistorienterade Sven X:et Erixon. Vera Rolanders musiksmak framkom i hennes radioprogram år 2000 där programförklaringen var att hon ville ”delge lyssnarna tankar som en kvinna i min ålder går och bär på och erfarenheter hon samlat på sig”. Musiken i programmet omfattade de kända ryska visdiktarna Vladimir Vysotskij, Bulat Okudzjava och Violetta Parras men även Hasse å Tage, Chopin och inte minst ryska sånger. Särskilt de ryska folkvisorna tog stor plats i hennes liv. Åsa Linderborgs minne av sin sjungande mormor visade en annan sida av den engagerade aktivisten Vera Rolander:

”Mormor sjöng vemodiga ryska folkvisor om björkar som förlorade sina löv mitt i sommaren och fäder som aldrig kom hem från kriget. Stillsamt vaggade hon fram och tillbaka till orden och jag tänkte att ingen har en sådan mormor som jag.”

Vera Rolander avled 93 år gammal 2010, fem år efter sin Julius. Hon ligger begravd på Wallinska kyrkogården i Västerås. Dottern Tanjas makes lite krassa beundran av svärmodern kanske kan bilda en god sammanfattning av hennes spännande liv: ”Det är ju trots allt ett jävla märkligt fruntimmer det där”.