Vera Sandberg var den första kvinnan att utbildas till ingenjör vid Chalmers i Göteborg. För detta blev hon uppmärksammad i samtiden men också av eftervärlden.
Vera Sandberg föddes 1895 på en gård i småländska Ljungby. Fadern dog när hon var nio år och hon kom att växa upp med sin mor, som var fosterdotter till patron vid Långasjönäs pappersbruk, norr om Karlshamn. Efter morfaderns död tog modern över driften av bruket.
Vera Sandberg gick 1905–1912 vid Karlshamns elementarläroverk för flickor, varefter hon under ett år studerade vid Sävsjö praktiska skolas avdelning för inträdessökande till statens tekniska skolor. Sedan hon klarat sig väl i inträdesprövningarna började hon hösten 1914 som 19-åring vid Chalmers, i fackskolan för kemi och kemisk teknologi. Tilldragelsen uppmärksammades i pressen och användes även i reklam av Sävsjö praktiska skola.
Det tekniska utbildningsväsendet befann sig vid denna tid i omvandling både kvantitativt och kvalitativt. Våren 1914 hade riksdagen beslutat om stora anslagsökningar till Chalmers och om ett byte av benämning från teknisk läroanstalt till tekniskt institut. Besluten fattades efter en längre dragkamp med Kungl. Tekniska högskolan (KTH) i Stockholm, som protesterat kraftigt mot det först föreslagna namnet, Chalmers tekniska högskola. Vid KTH hade man haft ett antal kvinnliga specialelever, främst inom kemi- och arkitektutbildningarna.
Men vid Chalmers var Vera Sandberg alltså den första. Trots läroanstaltens omvandling präglades den av traditionella och stabila strukturer. Inom dem fanns i princip bara män – denna gräns var så självskriven att den knappast uppmärksammades förrän Vera Sandberg överträdde den. I chalmeristorganet Rasp diktade man om tilldragelsen: ”Eva är teknolog. / Död och pina! / Adam ej längre har / hemligheter fina.” Året efter kom alster som är osignerade men som tillskrivits Vera Sandberg själv: ”En gång jag kom på Chalmers in / med kvinnslogik och kvinnligt sinn / men nu jag tänker klart / och klokt jag tala kan. / O, sorg uti mitt hjärta brinn. / Jag är ej kvinna och jag är ej man.” Det kom även en mindre ambivalent vers: ”Jag brygger sulfat / lagar ej mat / ger katten i disken / men själv tar jag risken / ty världen blir vår när kvinnan blir fri.” Även om studierna var krävande blev Vera Sandberg klar med den treåriga utbildningen 1917. Hon uppmärksammades åter i pressen: ”Att en så ung flicka under så kort tid förvärfvar sig ingenjörsexamen vittnar om en ovanlig flit och begåfning”.
Härefter arbetade Vera Sandberg vid ett kemiföretag i Partille, där hon ganska snabbt blev chef för laboratoriet, och sedan vid familjens pappersbruk, som dock eldhärjades 1919. Samma år publicerades hennes artikel ”Ingenjörsyrket såsom kvinnligt verksamhetsfält” i antologin Kvinnliga yrken och deras förutsättningar. I den konstaterade hon att kvinnor inte hade tillträde till många tekniska utbildningar och att Chalmersstudierna var forcerade. Efter utbildningen var en mängd yrkesbanor i praktiken stängda för kvinnor, exempelvis väg- och vattenbyggarens, medan andra erbjöd bättre möjligheter. ”Ingenjörkvinnans naturligaste och tacksammaste tekniska verksamhetsfält ligger emellertid inom den kemiska branschen. Genom noggrannhet och tålamod torde hon där kunna bjuda männen spetsen.” De universitetsutbildade kemisterna innebar dock en konkurrens, förklarade hon, men kvinnor kunde arbeta med mer praktiska än vetenskapliga ting. Man var inte heller fullärd kemist efter utbildningen utan det var bra att förkovra sig i utlandet.
Detta kom Vera Sandberg själv att göra genom studieresor till Tyskland under de första åren av 1920-talet. Ingenjörsarbetslösheten i tidens lågkonjunktur kan också ha gjort det svårt att få jobb; Vera Sandberg sökte till exempel olika statliga befattningar, bland annat vid Marinförvaltningen, vilka sannolikt gick till civilingenjörer från KTH. Till hösten 1922 anhöll hon om att få studera och ta examen vid Uppsala universitet trots att hon saknade studentexamen. En matematikprofessor fann dock att hennes omfattande kunskaper i naturvetenskapliga och tekniska ämnen inte vägde upp bristerna i de humanistiska ämnena och filosofiska fakulteten avstyrkte, varpå Kungl. Maj:t avslog ansökan. Hon tog så studentexamen vid Högre realläroverket i Göteborg 1923 för att sedan bedriva studier vid Stockholms högskola, till vilka hon även fick stipendier från Fredrika-Bremer-Förbundet. Härefter arbetade hon under åren 1925–1937 på olika håll, längst vid Sieverts Kabelverk i Sundbyberg.
Våren 1937 gifte sig Vera Sandberg med Chalmersingenjören Ragnar Resare, en bekant sedan göteborgstiden som hade blivit änkeman ett drygt år tidigare. Paret fick inga gemensamma barn men maken hade fem söner från sitt tidigare äktenskap. Vera Sandberg flyttade upp till honom i Storfors, där hon tog hand om familjen. Hon återvände sedan inte till arbetslivet men hade visst engagemang i ledningen av familjens pappersbruk. Efter makens död 1950 bosatte hon sig omsider i Stockholm där hon dog på julafton 1979.
Vera Sandberg var en pionjär i sin egenskap av kvinnlig ingenjör. Men samtidigt som hon var originell påminner hon om andra tidiga kvinnor inom teknisk utbildning; det var vanligt att studiebanan började med kemiteknik och det var inte ovanligt att yrkesbanan ändade med familjebildning. Vid Chalmers har teknologspexet Vera och annat uppkallats efter henne, liksom Vera Sandbergs allé i Göteborg och Vera Sandbergs gata i Ljungby. Under 2019 placerades också en staty av Vera Sandberg i Vera Sandbergs allé.
Vera Sandberg är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.
