Viveca Lindfors var en internationellt känd skådespelerska, hyllad för sina insatser inom film och teater.

Viveca Lindfors föddes 1920 i Uppsala som yngst av tre barn till officeren i Upplands artilleriregemente, Torsten Lindfors. När fadern såg sina möjligheter för avancemang inom det militära i Uppsala som begränsade tog han avsked som major och familjen flyttade till Stockholm och senare till Lidingö. Han startade ett bokförlag och blev även själv författare med idrott och det militära som sina ämnesområden. Viveca Lindfors självbiografi beskriver en typiskt borgerlig familj, där allt kretsade kring den karismatiske fadern som fostrade sina döttrar enligt devisen ”en officersdotter gråter inte”. De två döttrarna rivaliserade i allt om faderns gunst medan modern i familjen upplevdes som vag och eftergiven av den yngsta dottern. Den älskade brodern – som senare begick självmord – var känslig, begåvad och benägen för depressioner.

Viveca Lindfors blev antagen till Dramatens elevskola år 1938. I barndomen hade hon varit elev i Jeanna Falks balettskola, något som hade gjort henne varse om kroppens uttrycksmöjligheter, och gett henne en livslång vän. Det var dock genom filmmediet som hon blev rikskänd. Under elevtiden hade hon blivit uppmärksammad på grund av sin skönhet och talang och undan för undan fick hon större roller på Dramatens stora scen. Inte allt som hon presterade gav dock lovord. Om hon fick beröm för titelrollen i komedin Diana går på jakt, så nämndes hon bara i förbigående under nästkommande säsong för sin roll i pjäsen Vi skiljas, 1941, i Alf Sjöbergs regi. Föreställningen Diana går på jakt sommaren 1940 var betydelsefull för henne. Eleverna på Dramaten satte upp den på eget initiativ under ledning av Erik ”Hampe” Faustman och arbetet gav henne en idé om nyskapande och spontanitet på scenen.

Via filmmediet fick Viveca Lindfors en raketstart i karriären. Innan filmen Tänk, om jag gifter mig med prästen, 1941, hade premiär hade hon bara haft en liten roll i Thor Modéen-filmatiseringen Snurriga familjen, 1940. Nu spelade hon mot Georg Rydeberg i denna historia om passionerad kärlek, vars reception och framgång underblåstes av det kända faktum att paret hade haft en het romans under hennes elevtid på Dramaten. Succén var given. Man tycktes se en sällan skådad intensitet mellan de två på den vita duken.

Under bara några år spelade Viveca Lindfors flera likartade roller i filmer som Gula kliniken, 1942, Brödernas kvinna, 1943, Anna Lans, 1943, och Jag är eld och luft, 1944, där hennes skönhet kommer till sin rätt i vackra närbilder och hennes inlevelse i rollerna är påtaglig. Samtliga filmer handlade om kärlekens komplikationer, som till exempel Gula kliniken där abortfrågan lyftes och Anna Lans, som berättade om en fallen kvinna som gör bot och bättring. Georg Svensson skrev i Bonniers Litterära Magasin (BLM) med en dold undermening om den att ”[f]ilmen har en stjärna, Viveca Lindfors som lyser med mörk och farlig glans och som med sin magnetiserande fysiska uppenbarelse är ägnad att omtöckna publikens förmåga att skilja mellan skrattretande pekoral och stor tragedi”. Filmen som står som en höjdpunkt i hennes karriär och banade vägen till Hollywood var dock Appassionata, 1944, med Dramatenchefen Olof Molander som regissör och Georg Rydeberg som motspelare. Filmen skulle gå för fulla hus i flera länder, bland annat i Danmark där den hette Elvskogs-Sonaten, och den visades i månader på flera biografer samtidigt.

Viveca Lindfors fick omgående ett erbjudande av Warner Bros om ett längre kontrakt. Hon åkte huvudstupa till Hollywood. Där fick hon sitta flera månader utan engagemang. När filmerbjudanden sedan kom var hon besviken på rollerna, till exempel på den roll hon fick i Adventures of Don Juan, 1948. Hon protesterade, och fick sparken. Så småningom kunde hennes agent finna uppgifter som hon kunde förlika sig med, flera av dem under ledning av kända regissörer som Nicholas Ray (King of Kings, 1961) och Fritz Lang (Moonfleet, 1955). Det var dock televisionen som räddade ekonomin för henne, som nu hade en stor familj med tre barn att försörja. Det yngsta barnet fick hon tillsammans med regissören Don Siegel som hon gift sig med år 1948.

Genom livet drevs Viveca Lindfors av ambitionen att förkovra sig i sitt yrke. Hon insåg att lika litet som hon kunde utvecklas i Stockholm, lika litet kunde hon göra det i Hollywood. Hon flyttade då till New York och blev kvar på Broadway i många år efter ett framgångsrikt uppträdande i pjäsen Anastasia på Lyceum Theatre 1954. Hon spelade även mot Orson Welles i Kung Lear 1956 på en annan scen. Samtidigt fick hon kontakt med Lee Strasberg, den legendariske regissören och teaterpedagogen på Actors Studio. Där fann hon ett nytt sätt att ta sig an en roll genom ”method acting”. Enligt henne var det kravet från Strasberg att få se hennes egen personlighet vid sidan av eller genom rollen, som gav henne insikten att hon inte kunde spela ”sann” teater om hon inte gav något av sitt personliga jag. Rollen skulle inte vara en mask utan en integrerad framställning. ”Kombinationen känsla och logik är nödvändig”, har hon sagt.

Viveca Lindfors hade träffat den ungerske författaren George Tabori på resa till Paris flera år innan hon inledde samarbete med honom. Paret gifte sig 1954 och maken adopterade hennes barn. Detta äktenskap skulle vara i 18 år och kompanjonskapet inom teatern mellan de två blev lika långt och fruktbart genom det gemensamma företaget Strolling Players. Viveca Lindfors spelade i pjäser som maken skrivit. Skilsmässan från George Tabori år 1972 innebar en svår kris för henne, något som hon bearbetade i sina framtida projekt. Hon hade även engagerat sig i rörelsen mot Vietnamkriget och kommit i kontakt med vänsterkretsarna i New York. På den amerikanska politiska vänstern fanns även ”Independent-film”-producenter och regissörer, som engagerade henne i sina filmer. Sydney Pollack till exempel regisserade The way we were/Våra bästa år, 1973, Oliver Stone The Hand/Handen som dödar, 1981, och den kultförklarade George Romero Creepshow, 1982.

Viveca Lindfors enträgna livsprojekt att förstå sig själv, sina bevekelsegrunder, sin sexualitet och sin yrkesroll ledde henne till att skriva och sätta upp pjäsen I am a woman, som från 1972 spelades över 350 gånger runt om i USA. Varje föreställning åtföljdes av en diskussion med publiken. Till Sverige kom hon med pjäsen 1975. Hennes skaparkraft verkade outsinlig och hon regisserade sin första långfilm, Unfinished Business/Oavslutad historia med premiär år 1987, nästan 70 år gammal. Filmen handlar om en skådespelerska som sätter upp en pjäs med sin make som kommer hem från Europa efter en affär med en ung kvinna.

Sex år senare gav hon sig ut på en ny turné med den egenskrivna Anna – the Gypsy Swede. Också med denna pjäs, liksom nästföljande In search of Strindberg återvände hon till Sverige. På så vis gav hon ett synnerligen viktigt och varaktigt bidrag till kvinnorörelsen i såväl USA som Sverige. Hon var även generös med sitt kunnande och undervisade i School of Visual Arts i New York.

Viveca Lindfors belönades med Silverbjörnen på filmfestivalen i Berlin för bästa kvinnliga skådespelare 1962. Hon fick även Special Jury Prize vid Sundance Film Festival 1988 och det amerikanska Emmypriset (Emmy Award) för sin roll i Save the last dance for me år 1990. Hon fick också Stockholm Lifetime Achievement Award vid Stockholms filmfestival 1992.

Viveca Lindfors dog i Uppsala 1995, mitt i en turné med sin pjäs In search of Strindberg där hon själv hade rollen som August Strindberg. Släktforskarna har sedermera klargjort att hon faktiskt var avlägsen släkt med honom, liksom även med Greta Garbo, Ingmar Bergman och Zarah Leander. Det finns ett stort antal intervjuprogram bevarade från senare delen av hennes liv.