Svenskt kvinnobiografiskt lexikon

Till avancerad sökning
 

För att göra mer avancerade sökningar och sammanställningar kan du använda Språkbankens verktyg Karp. Det rekommenderas i första hand för forskare som vill analysera de uppgifter som ligger till grund för SKBL.

  Till Karp (Extern länk)

Viveka Heyman

1919-10-272013-02-05

Översättare, litteraturkritiker

Viveka Heyman var Sveriges första översättare av modern hebreisk litteratur samt Sveriges första kvinnliga bibelöversättare. Hon var även en av mycket få kvinnliga kritiker inom den litterära fyrtiotalismen.

Viveka Heyman föddes 1919 som andra barn till Stina och Harald Heyman i Uppsala. Familjen skulle komma att bestå av fem syskon och Harald Heymans arbete som förstebibliotekarie vid universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i Uppsala gjorde att familjen fick en bred bekantskapskrets i hemstaden. Viveka Heyman kom tidigt att identifiera sig med det judiska påbrå som fanns på båda föräldrarnas sidor, vilket skulle få stor betydelse för hennes gärning både som kritiker och som översättare.

Föräldrahemmets intellektuella prägel påverkade den unga Viveka Heyman att pröva sina vingar i den bokliga bildningens värld. Från hemmet fick hon också den grundläggande riktningen i livet: det gällde att, med faderns ord, vara ”anständig”, med vilket menades att ha etisk, moralisk och intellektuell resning. Hon skrev in sig vid Uppsala universitet 1937 och studerade romanska språk, grekiska och litteraturhistoria. År 1940 tog hon filosofie kandidatexamen. Strax därefter fick hon kontakt med den tidning som hon skulle bli lojal med livet ut: den syndikalistiska tidningen Arbetaren i Stockholm. Arbetaren hade vid denna tid ingen kultursida, knappt ens kulturartiklar över huvud taget. Viveka Heyman insåg att det fanns en lucka att fylla och skickade spontant in några recensioner till tidningens redaktör Rudolf Berner, som förtjust tog emot dem. I samma veva värvades både Karl Vennberg och Stig Dagerman till tidningen och Dagerman blev från 1945 tidningens första fasta kulturredaktör.

Viveka Heyman utvecklade snabbt en enorm produktivitet och blev tidningens överlägset flitigaste litteratur- och kulturskribent. Samtidigt med henne tog Stig Carlson och Axel Liffner plats på tidningen och snart framstod Arbetaren som den kanske främsta samlingsplatsen för de så kallade fytiotalisterna. Dessa författare samlades kring ett samhällsmedvetet, politiskt ideal, där idén om författarens samvete inför de aktuella världsfrågorna var central. Kafka, Sartre, de Beauvoir och Camus var de största stjärnorna. Detta passade bra med den idé om ”anständighet” som Viveka Heyman fått från fadern.

Viveka Heyman utvecklade en stil som kritiker som inte stod hennes manliga kollegor efter. Tonen var ofta mycket hård och hon sågade i alla riktningar. Hon tog och gav ”utan att fråga om vindriktning” och var inte någon ”nyansernas älskare”, som kollegan vid Arbetaren, Edvard Ramström, uttryckte det. Säkert var detta en överlevnadsstrategi för en ensam kvinnlig kritiker i ett kulturliv och vid en tidning fullständigt dominerad av män. Både till sätt och person bröt hon mot normen för hur en kvinna skulle bete sig. Hon var ”nästan alltid ursinnig” enligt Sven Stolpe – knappast menat som beröm. En kvinnlig kritiker borde enligt honom snarare vara som Margit Abenius, med ”ett drag av kyskhet och kvinnlig värdighet”. Men även om Viveka Heyman i praktisk bemärkelse var feminist kallade hon sig aldrig det. Tvärtom kunde hon uttala sig nog så föraktfullt om de ”förfärligt många feminister” som tyckte att det var roligare att ”kinka och kvirra” än att slå näven i bordet och faktiskt göra något.

Redan efter ett år avsade sig Dagerman uppdraget som Arbetarens kulturredaktör och Viveka Heyman blev hans efterträdare. Men inte heller hon skulle bli särskilt långvarig; en önskan om att fördjupa bekantskapen med det judiska arvet och uppleva den helt nybildade staten Israel på plats gjorde att hon 1949 reste dit. Tanken var ursprungligen att hon skulle stanna där under hösten och skriva ett antal artiklar för Expressens räkning. Men hon kom att stanna ända till 1954. De första två åren bodde hon på olika kibbutzer, därefter i en lägenhet i Jerusalem. Hon arbetade upp kontakter inom det israeliska kulturlivet, lärde sig behärska den moderna hebreiskan och började så småningom också att studera bibelhebreiska och Talmud och fördjupa sig i rabbinska tolkningar av Gamla testamentet. Nu inleddes också hennes egentliga verksamhet som översättare, då hon började översätta modern hebreisk litteratur till svenska. Det första resultatet blev novellantologin Killingen som far köpte, 1955, en stor succé bland svenska kritiker som förtjust och häpet tog emot detta första stycke översatt modern hebreisk litteratur. Samma år gav Viveka Heyman ut diktsamlingen Får jag ha julgran? och 1957 poesiantologin Ingen förnuftig gärning. Från 1960-talet och framåt översatte hon en rad framstående israeliska författare som Chaim Hazaz, Amos Oz, Avraham Yehoshua, David Grossman och nobelpristagaren Samuel Josef Agnon. Poeten Yehuda Amichai blev föremål för en egen tolkningsvolym, Sjungen hoppfullt sånger om Jerusalem, 1976.

År 1960 kom Viveka Heymans första översättning av Gamla testamentet. Det finns anledning att dröja vid denna aspekt av hennes verksamhet. Hon var, och är, den enda kvinna i Sverige som på egen hand översatt hela eller delar av Bibeln. I översättningarna ur Gamla testamentet fick hon dessutom verkligen pröva sina stilistiska vingar. Hon anslöt sig i sin idé om hur Gamla testamentet borde tolkas till de tyska och engelska romantikerna, som menade att tolkaren måste bli kongenial med sitt tolkningsobjekt, måste gå in i den föreställningsvärld som var författarens. Den första översättningen 1960 blev av Höga Visan och Viveka Heyman ville få fram originaltextens sensuella och friska erotik — den som översättarna (”prydhetens praktexemplar”) av den då gällande svenska bibelöversättningen från 1917 enligt henne hade fuskat bort. Men Höga Visan bestod i själva verket enligt Viveka Heyman av dialoger ”som inte är annat än orgasmer, gestaltade liknelse för liknelse” och det var översättarens uppgift att få fram detta. Uppmärksamheten blev mycket stor när översättningen kom ut och recenserades i ett 30-tal dagstidningar och tidskrifter. En ny svensk bibelöversättare, mer bångstyrig och originell än någon tidigare, var född.

Redan året efter utkom Predikaren. Efter en andra upplaga av Höga Visan, 1967, kom Jobs bok, 1969, och 1970 Ordspråksboken. Samtidigt fortsatte Viveka Heyman att verka som kritiker och debattör. En infekterad händelse var debatten med Kristina Ahlmark Michanek kring dennas bok Jungfrutro och dubbelmoral, 1962, där Kristina Ahlmark Michanek pläderade för fritt och kravlöst sex. Sex för vänskaps skull, blev slagordet. Viveka Heyman var så indignerad att hon skrev en egen bok, Vad vet Kristina om vänskap?, som svar. Här menade hon att Kristina Ahlmark Michanek i själva verket var så ”själsligt defekt” att hon inte kunde få vänner på vanligt sätt utan måste ligga med dem. Recensenter talade om ”psykiskt våldförande” från Viveka Heymans sida. Det antyder hur skoningslös hon kunde vara mot såväl kvinnor som män i den offentliga debatten.

När 1970-talet gick in började Viveka Heyman återigen att vistas i Israel; nu var det fråga om att spendera vinterhalvåret där och sommarhalvåret i Stockholm. Engagemanget, om än med viss kritisk distans, för staten Israel kom att vara livet ut även sedan många svenska intellektuella bytt sida efter sexdagarskriget 1967. Hon drabbade samman med Karl Vennberg och Göran Palm när de kritiserade ”segrarens rasistiska förtryck” som de menade karaktäriserade Israels politik efter sexdagarskriget. För Viveka Heyman var det fråga om antisemitisk retorik. Likväl modifierades hennes ståndpunkter om staten Israel i viss mån under 1980- och 1990-talen, då hon kom att mer uttalat kritisera den förda politiken. Att Israel i mer allmän politisk bemärkelse hade svängt åt höger blev för henne, som på 1940- och 1950-talen hade fascinerats så av kibbutz-systemet, en anledning till besvikelse. Hon engagerade sig mot Israels bosättarpolitik i nätverken Kvinnor för fred och Kvinnor i svart.

År 1976 förordnades Viveka Heyman som referent åt den så kallade Bibelkommissionen, en statlig kommitté som inrättats 1972 med uppdraget att nyöversätta Bibeln. Hennes uppdrag var att komma med respons på Bibelkommissionens provöversättningar. Men det blev på ett tidigt stadium tydligt hur olika översättningsideal hon respektive Bibelkommissionen hade. Viveka Heyman menade att den senare fuskade bort originaltexternas märgfulla, konkreta och kärva verklighet och i stället gjorde en parafras, ett ”referat” av texterna. Hon sa snart upp sig som referent men när hon året efter gav ut Samuels bok på Cavefors Bokförlag lät hon utan lov trycka den provöversättning hon som referent hade tagit del av. Ambitionen var att låta svenska folket få veta vilket kulturmord som begicks i och med den nya bibelöversättningen. Eftersom Bibelkommissionen var en statlig kommitté uppvaktade hon utbildningsministern Jan-Erik Wikström med kravet att kommissionen skulle läggas ner. Debattartiklar i Dagens Nyheter gick under rubriker som ”Lägg ned Bibelkommissionen!” och ”Stick, Bibelkommissionen!”

Bibelkommissionen fortsatte dock att arbeta och så gjorde Viveka Heyman. Under början av 1980-talet kom översättningar av Psaltaren och Första Mosebok samt 1996 den massiva samlingsutgåvan i två band av Gamla testamentetes samtliga profetböcker. Det är fråga om en veritabel översättningsbragd och är av allt det som Viveka Heyman gjorde hennes verkligt betydelsefulla bidrag till svensk litteratur- och kulturhistoria. Även om denna del av hennes gärning avslutades 1996 fortsatte hon att vara verksam långt upp i åren. Den sista recensionen för Arbetaren skrev hon 2004, 84 år gammal. De sista åren blev hon tvungen att sluta cykla och fick flytta till ett servicehus i Sandsborg. År 2013 avled hon, 94 år gammal och ”mätt av dagar”, som det heter om Job i hennes egen översättning från 1969. Hon jordfästes på Södra Judiska begravningsplatsen i Stockholm.


Richard Pleijel



Hänvisa gärna till denna artikel, men uppge alltid författarnamnet enligt följande:

Viveka Heyman, www.skbl.se/sv/artikel/VivekaHeyman, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Richard Pleijel), hämtad 2018-12-11.




Familjeförhållanden

Civilstånd: Ogift
  • Mor: Stina von Unge
  • Far: Harald Heyman
  • Syster: Brita Heyman
fler...


Utbildning

  • Universitet, Uppsala: Fil.kand.examen, romanska språk, grekiska och litteraturhistoria, Uppsala universitet
  • Självstudier, Israel: Studier i hebreiska, bibelhebreiska och Talmud


Verksamhet

  • Yrke: Kulturredaktör, skribent, Arbetaren
  • Yrke: Reseskildrare, Expressen
  • Yrke: Kulturjournalist, kritiker, Arbetaren
fler...


Kontakter

  • Kollega: Karl Vennberg
  • Kollega: Stig Dagerman
  • Kollega: Rudolf Berner


Organisationer

  • Laboremus
    Medlem, ordförande
  • Kvinnor för fred
    Medlem
  • Kvinnor i svart
    Medlem
  • Folkrörelsen Nej till EU
    Medlem


Bostadsorter

  • Födelseort: Uppsala
  • Uppsala
  • Stockholm
fler...


Priser/utmärkelser



Källor

Litteratur


Vidare referenser