Wanda Rothgardt var en uppskattad skådespelare inom film och teater under 1900-talets första hälft.
Wanda Rothgardt var dotter till skådespelaren Bror Gustaf Rothgardt, känd som Pietro, och sångerskan Edla Rothgardt, född Hamberg. Hon föddes i Klara församling på Norrmalm i Stockholm 1905. Som femåring blev hon storasyster till brodern Pietro. Fem år senare avled fadern, vid 39 års ålder. Modern fick därefter försörja och uppfostra de två barnen på egen hand.
Wanda Rothgardt filmdebuterade som tioåring i Mauritz Stillers lustspel Hans hustrus förflutna, som tätt inpå följdes av hans drama Mästertjuven, båda 1915. Hon uppmärksammades i recensionerna och fick redan då mycket beröm. Följande år hade Wanda Rothgardt en roll i Victor Sjöströms kriminaldrama Dödskyssen. Hon gjorde sin scendebut som tolvåring år 1917 i kriminalpjäsen På de anklagades bänk på Svenska Teatern i Stockholm, med Tore Svennberg och Pauline Brunius som medspelare. Hon studerade samtidigt vid Sofi Almquists samskola och uppträdde även där i skoluppsättningar.
Då Wanda Rothgardt gått ut skolan sökte hon in vid Dramatens elevskola, men blev inte antagen. Hon sökte sig i stället andra vägar och blev omgående erbjuden engagemang vid Helsingborgs stadsteater av dess ledning, Gerda Lundequist och Torsten Hammarén. Där spelade hon som 18-åring rollen som Julie i Komedien. Wanda Rothgardt var engagerad vid teatern åren 1923–1926 och fick betydande roller, exempelvis som Anna i Värmlänningarna. Hon var sedan knuten till Lorensbergsteatern i Göteborg 1926–1929, och till Folkteatern i samma stad 1929–1930. Hon medverkade på Dramaten och Riksteaterns turnéer 1931–1935, för att sedan arbeta vid Göteborgs stadsteater från 1936 till sin bortgång. Under dessa år kom Wanda Rothgardt att spela ett flertal förstaplansuppgifter. Från hennes sceniska verksamhet kan nämnas roller som Anne-Marie i Selma Lagerlöfs Dunungen, Bianca i Så tuktas en argbigga, Agda i Johan Ulfstjerna, 1932, Elisabeth Dohna i Gösta Berlings saga, 1937, Viola i Trettondagsafton, 1939, Rosalinda i Som ni behagar, 1942, och Solveig i Peer Gynt, 1943. Wanda Rothgardts sista roll var i en uppsättning av Kao-Tse-Tchengs Lutans sång, 1947, innan sjukdom tvingade henne bort från scenen. Vid tiden sågs Wanda Rothgardt som en av Göteborgsscenens främsta tillgångar och publikgunstlingar.
Wanda Rothgardt medverkade i sammanlagt 19 filmer, varav hälften stumfilmer, under sin drygt 30 år långa karriär. Bland titlarna kan nämnas Herr Arnes pengar, 1919, Unga hjärtan, 1934, Ordet, 1943, Galgmannen, 1945, Två människor, 1945, Kristin kommenderar, 1946, Konsten att älska, 1947, och Eva, 1948, vilket kom att bli hennes sista filmroll.
Wanda Rothgardt var en av Sveriges skickligaste skådespelare med ett brett register, en enastående diktion samt en unik förmåga att ge sina roller ett poetiskt skimmer. Hon har beskrivits som brinnande, intensiv, innerlig och ambitiös. Wanda Rothgardt var gift med skådespelaren Semmy Friedmann från 1930 fram till sin död. I äktenskapet föddes dottern Jane Friedmann Eriksson, även hon verksam som skådespelare.
Wanda Rothgardt gestaltade på film ofta trofasta, varma och präktiga makor och mödrar, vanliga och gedigna kvinnor. Därtill lades något besjälat, en livsenergi och ett mod, som lyste igenom på vita duken. Detta är något som verkar ha berört hennes publik ända från början och bidrog säkerligen till att hon kom att förbli en så folkkär svensk film- och teateraktris.
Wanda Rothgardt dog i Göteborg 1950. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna. Efter Wanda Rothgardts död placerades en byst av henne, utförd av skulptören Nanna Ullman, i biografen Röda Kvarns foajé i Stockholm, och en fond inrättades till hennes minne.
