Wendela Hebbe var en välkänd författare, redaktör och journalist vid 1800-talets mitt. Hon var den första kvinnan i Sverige som blev anställd på en tidningsredaktion och hon var det sociala reportagets svenska introduktör.
Wendela Hebbe föddes 1808 i Jönköping, som den första av tre systrar. En äldre bror dog som sjuåring. Hon växte upp i småländska Nässjö och Norra Sandsjö, där fadern Samuel Åstrand var kyrkoherde, sedermera prost. Han undervisade själv döttrarna Wendela, Petronella (Pella) och Malin, som han kallade för Frågvis, Näsvis och Envis. Trots omgivningens skepsis drog han sig inte för att undervisa dem även i naturvetenskaperna. Sång, musik och poesi var självklara inslag i familjeumgänget. En som uppskattade döttrarna Åstrands skönsång var stiftets biskop Esaias Tegnér som vid sina återkommande inspektioner utvecklade ett särdeles gott öga till den begåvade äldsta.
När Wendela Hebbe var 19 år avled fadern. Familjen flyttade tillbaka till Jönköping, där hon knöt vänskapsband med adelsflickan Pauline Cronhielm, som delade hennes brinnande poesiintresse. Genom Pauline blev hon bekant med en av Tegnérs tidigare elever, Samuel Leijonhufvud. Denne var president i Göta hovrätt, dit en viss Clemens Hebbe kom som auskultant. Clemens och Wendela Hebbe gifte sig våren 1832 och bosatte sig på godset Näsbyholm utanför Värnamo. Där fick de i tät följd tre döttrar, Fanny, Thecla och Signe Hebbe.
Ett glädjeämne för Wendela Hebbe under småbarnsåren, då maken ofta reste och ekonomin inte var den bästa, var kontakten med ungdomsidolen Tegnér, som skickade bokpaket och uppmuntrade fördjupade studier i tyska. Men den 26 år äldre ”Parnassens konung” utövade också en eskalerande erotisk uppvaktning gränsande till utpressning, fullt synlig i brev: ”Mitt hjärtas, kanske till någon del Svenska sångens öde vilar numera i dina händer; skall det förvissna där?”.
Våren 1839 drev makens trassliga affärer hushållet i konkurs. Clemens Hebbe anklagades för oegentligheter och flydde, först till England, där han skrev i Londonpressen och sedan till Amerika, där han efter några år som journalist och översättare blev kringresande diplomat. Näsbyholm såldes på auktion och Wendela Hebbe tvingades som 32-årig trebarnsmor finna egen försörjning. Tegnér lånade ut både pengar och böcker och uppmanade henne att bli sömmerska, men hon återvände till Jönköping och startade en privatskola med lektioner i musik, teckning och språk. Sina lediga stunder ägnade hon åt att skriva en roman, Arabella, i den romantisk-sentimentala skolan. När hon vågade be självaste Fredrika Bremer om ett utlåtande, förklarade sig denna dock alltför ”förälskad i verkligheten” för att kunna kommentera ”fantasibarnet”.
Försommaren 1840 unnade sig Wendela Hebbe en resa till huvudstaden som kom att bli avgörande för hennes fortsatta liv. Genom Tegnér fick hon en biljett till Svenska Akademiens högtidsdag. Hon tog sånglektioner hos Giovanni Belletti, som ofta var Jenny Linds motspelare, och umgicks med sin vän poeten Julia Nyberg (Euphrosyne). På Kungliga biblioteket träffade hon allmogeforskaren och amanuensen Olof Hyltén-Cavallius, som tog på sig att söka en förläggare till hennes manuskript. Den typen av affärer kunde ensamma kvinnor ännu inte sköta. På Lars Johan Hiertas förlag blev det napp. Sedan Arabella i slutet av 1840 antagits för publicering skickade Wendela Hebbe mer material, via samma mellanhand, nu till Hiertas tidning Aftonbladet.
Våren 1841 reste Wendela Hebbe till Stockholm för ett personligt möte med Hierta, vilket ledde till en provanställning. Genom Hiertas försorg träffade hon några av tidens celebriteter, som Carl Jonas Love Almqvist, Jenny Lind, Sophie von Knorring och den fruktade kritiska pennan Orvar Odd (Oskar Patrik Sturzen-Becker), som snart blev hennes kollega på Aftonbladet. På hösten flyttade hon tillsammans med sin syster Petronella och de tre döttrarna till Stockholm. I likhet med flera av tidens litteratörer bosatte hon sig i Gamla stan, nära Aftonbladets redaktionsbyrå. Hon fick 1 000 riksdaler banko årligen, en hygglig försörjning, mot att hon översatte för Hiertas litterära häftesserie Läse-bibliothek af den nyaste utländska litteraturen i svensk öfversättning och skrev, översatte och redigerade för Aftonbladet. Hon skötte dessutom tidningens följetongsavdelning och publicerade också en del eget material. Hon skrev teateranmälningar och en del litteraturkritik. Dessutom översatte hon till teatrarna.
Det är svårt att överblicka allt Wendela Hebbe skrev i Aftonbladet under det knappa decennium hon var anställd på redaktionen. Ett fåtal bidrag bär hennes signaturer, W., Liana och Wendela, men flertalet artiklar vid den här tiden publicerades anonymt. Att använda flera olika signaturer var inte ovanligt, de kunde fungera både som skydd och varumärke. Det ansågs inte fint att skriva för pengar, särskilt inte för kvinnor, och allra minst i Aftonbladet. Tegnér, som sedan flera år låg i fejd med tidningen, måste ha ställt sig frågande inför Wendela Hebbes val av arbetsgivare.
Wendela Hebbe drogs med i tidens liberala vindar och engagerade sig i slutet av 1840-talet och början av 1850-talet ivrigt i fattigfrågan och bedrev ”aktiv journalistik” med sociala reportage i huvudstadens fattigkvarter. Hennes arbete ledde till insamlingar och hjälpaktioner. Artiklar som ”Arbetarkarlens hustru”, ”Krigarens änka”, ”En fattig kvinna” och ”En fattig familj” fungerade som direkta appeller till läsarnas givmildhet och influtna bidrag redovisades också i tidningen. Wendela Hebbes reportage erbjöd ett helt nytt sätt att paketera dåtidens filantropi i följetongens intresseväckande form.
Till Läsebiblioteket översatte Wendela Hebbe flera av sin tids storsäljande författare som Charles Dickens, Edward Lytton Bulwer och Eugène Sue. I brev till Erik Gustaf Geijer sommaren 1845 skriver hon att hon nödgats uppehålla sig på ”litteraturens allmänning, nemligen på den sterilaste och dock starkast befolkade delen deraf, där öfversättningsfabrikerna äro anlagda.....”. Att översätta var ett slitsamt arbete som gärna överläts åt kvinnor. De hade ofta goda kunskaper i moderna språk och tvingades acceptera låga arvoden.
Något fjärde klöverblad bredvid romanförfattarna Fredrika Bremer, Sophie von Knorring och Emilie Flygare-Carlén blev Wendela Hebbe aldrig. Men en av romanerna har stått sig, prästgårdsskildringen Brudarne. Genom C.A. Wetterberghs (Onkel Adam) försorg utgavs den i häftesserien Originalbibliotek för den sköna litteraturen i Norrköping 1846. Här lämnade Wendela Hebbe debutens romantiska läsefrukter för en vardagligare skildring av landsortslivet och en ung kvinnas brustna illusioner när den trolovade återvänder förändrad efter en vistelse i huvudstaden. Brudarne har av Eva von Zweigbergk utnämnts till ”den första svenska flickboken” och Fredrik Böök kallade den ”Vendela Hebbes novellistiska mästerverk”.
Wendela Hebbe skrev även fyra större teaterstycken: Aimé, Skådespelaren och hans hustru, Slaget vid Helsingborg och sångspelet Dalkullan. Åtminstone den senare blev uppförd på Djurgårdsteatern men huvudrollen gick inte, som det var tänkt, till yngsta dottern Signe. Wendela Hebbe skrev också omkring 200 romanser, visor och kupletter.
Att navigera i Stockholms patriarkala kulturvärld, där en kvinna i offentligheten närmast sågs som en prostituerad, måste många gånger ha kostat på. Wendela Hebbe var inte bara mångbegåvad och driftig, hennes skönhet var omtalad och de uppvaktande kavaljererna många. Tegnér diktade om ”ditt mörka ögas brand” medan Almqvist besjöng ”Wendelas mörka lockar” och Lars Johan Hierta föll som en fura. I det senare fallet blev känslorna uppenbarligen besvarade. Hierta, som hade fem döttrar med hustrun Wilhelmina plus en utomäktenskaplig dotter som hustrun upptagit i hemmet, levde under återstoden av sitt liv med både denna familj och Wendela Hebbes familj. Vintern 1852 for Wendela Hebbe till Frankrike där hon 43 år gammal födde Hierta en son, Edvard, som efter några år utomlands upptogs som ”fosterbarn” och fick kalla sin mor för tant och sina systrar för kusiner. Först 1864 blev det officiell skilsmässa från maken Clemens, som ville gifta om sig.
På ålderns höst kämpade Wendela Hebbe mot sjukdom och försörjningsproblem. Hon led av ledgångsreumatism och blev så småningom helt förlamad. Yrkesmässigt gick hon in i en kreativ vis- och sagoperiod. Den första sagosamlingen I skogen, 1871, utkom i flera upplagor. Den gavs även ut i Norge. År 1877 trycktes Under hänggranarne och Bland trollen. En väsentlig del av sin ålderdom ägnade Wendela Hebbe också åt att understödja yngsta dottern Signes operakarriär runt om i Europa.
Efter ett långt och synnerligen aktivt liv somnade Wendela Hebbe in i Stockholm 1899. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
