Diana Miller var en internationellt känd jazz- och swingsångare som bildade ett eget band. Hon levde periodvis i Sverige och startade en nattklubb i Stockholm.
Diana Miller föddes 1916 som Winifred Caroline Briggs i East End i London. Hon var enda barnet till de välbeställda och musikintresserade föräldrarna. Modern Winnie var svart, fadern var vit och Diana Miller blev så ljus att hon togs för vit. Den lilla rödhåriga flickan sägs ha lärt sig prata och sjunga innan hon kunde gå och var bara några år när hon fick börja på steppskola. I skolåldern vann hon tre nationella medaljer för sin steppdans och när hon var 12 år började hon i Secondary School (motsvarande svenskt högstadium).
Faderns ambition var att hon skulle läsa juridik men Diana Millers dröm var att ägna sig åt musik och att stå på scen. Hon lämnade hemmet och skolan och hankade sig under tre års tid fram med att sjunga med ett tredje klassens band på tredje klassens klubbar. Ryktet om hennes speciella röst spred sig och så småningom fick hon chansen att bli sångare i en dansorkester. Diana Miller blev efterfrågad som gästartist i stora orkestrar, hon medverkade i revyer och var med i radio. Skivan Dinah Miller, the personality girl spelades in 1936, och hon sågs på TV med ett eget program varje vecka. Hon ansågs ha det mest autentiska ”Harlem-soundet” av den tidens engelska sångerskor.
Efter många bejublade scenframställningar, där hon sjöng, steppade och spexade, ombads hon uppträda på National Scala i Köpenhamn. Därifrån reste hon med sin pianist till jazzrestaurangen Regnbuen i Oslo. Året var 1940, nazisterna invaderade Norge och fängslade pianisten, men Diana Miller lyckades fly till Sverige. Budkavlen gick, en internationell artist hade kommit till Stockholm och hon fick snart spela in skivor, sjunga med kända orkestrar och medverka i svensk radio.
Under 1940-talet uppträdde hon bland annat på Berns Salonger, China Varieté och på Konserthuset. Hon sjöng med Thore Ehrlings orkester, Nisse Linds trio, Sam Samsons och Jay Elwings orkestrar och fler därtill. I tidningsannonser kallades Diana Miller ”den världsberömda radio- och grammofon jazz-swingsångerskan” och ”Europas främsta, förnämsta swingsångerska”. Hon drog ner ovationsorkaner med sin ”smäktande ljuvt hesa röst” och blev Casinoteaterns primadonna. Hon uppträdde i samma konserter och föreställningar som exempelvis Kai Gullmar och Alice Babs. Hon sjöng på en bejublad swingkonsert på Tivoli, Gröna Lund, med Seymour Österwalls orkester.
Diana Miller medverkade 1941 som nattklubbssångare i filmen Lärarinna på vift med Karin Ekelund i huvudrollen. I en liten roll fanns danska Ketty Selmer med. Hon levde periodvis tillsammans med Diana Miller, och de skulle komma att tillbringa Ketty Selmers tretton sista år i livet tillsammans. En av nattklubbsgästerna spelades av Diana Millers väninna Betty Bjurström, som sedermera blev skjuten av sin svartsjuke man och förlamades. Långt senare arrangerade Diana Miller en välgörenhetskonsert för att hjälpa väninnan.
Inför premiärer av flera musikfilmer sjöng Diana Miller filmens melodier med publiken i biosalongen. Hon reste i folkparkerna, medverkade flitigt i radion, uppträdde på mässor och föreningssammankomster och var allmänt efterfrågad. 1944 satte Gösta Bernhard och Stig Bergendorff upp revythrillern Tjugo svarta fötter på Casinorevyn med Diana Miller som primadonna. Senare översatte Diana Miller andra Casinorevyer till engelska.
År 1944 flyttade Diana Miller till Köpenhamn till Ketty Selmer, som blivit hennes stora kärlek. De båda alternerade mellan de svenska och danska huvudstäderna. Efter andra världskriget turnerade Diana Miller ute i Europa men återvände då och då till Sverige. Hon sjöng på dansrestauranger och klubbar och i maj 1952 hade hon en egen liten specialrevy, Dubbelliv, med bland andra Gaby Stenberg. Den gavs på Stora Teatern i Göteborg.
Diana Miller drömde nu om en Europaturné med egen damorkester och bildade Diana Millers Trio. Siw Karlén spelade kontrabas och Ingrid Lindberg piano. Diana Miller själv trakterade congas och trummor och alla tre sjöng. Trion hade bara en vecka på sig att repa inför premiären som gavs på nyårsvakan på Cirkus 1952. De gjorde succé och turnerandet började med tre månader i Köpenhamn. Bandet for sedan ut i Europa och under en kort tid utökades det med Gullie Forslund på vibrafon.
Trion blev med sitt speciella sound alltmer internationellt känd, uppträdde i Spanien, Amsterdam och Paris, bland annat på den legendariska jazzklubben Blue Note. De umgicks med jazzeliten, öppnade en egen klubb i Holland och spelade på passagerarfartygen till New York. En och annan gång var de på Nalen i Stockholm och först omkring 1963 slutade de turnera. De tre kvinnorna öppnade en egen krog på Kungsgatan i Stockholm och gav den samma namn som Blue Note i Paris.
Medan Diana Miller ägnade mesta tiden åt stockholmska Blue Note, som blivit ett inneställe för lesbiska kvinnor, fortsatte de andra att turnera. I början av 1970-talet uppträdde Diana Miller lite då och då. Hon sjöng trettiotalslåtar på Bacchi Wapen, medverkade med bland andra Monica Zetterlund och Barbro Hörberg på en välgörenhetsgala för Djursjukhuset och framförde programmet ”The Best of Harlem”.
År 1976 flyttade Diana Miller tillsammans med Ketty till Mallorca där hon köpt ett hus i den lilla staden Betlem. De ville starta en pianobar i huset men fick inga tillstånd. De levde ett stilla liv men sågs ibland åka runt i staden i Diana Millers gamla Chrysler. År 1989 avled Ketty. Hennes kvarlevor begravdes i Stockholm och Diana Miller lät införa en dödsannons i Dagens Nyheter. Där stod det bland annat: ”Min älskade Ketty är död. Lilla ’Scatterbrain’, inget lidande mera. Sov i fred, skatt. Din sörjande, ensamma Diana Miller”.
Diana Miller hade alltid varit intresserad av fåglar och djur och i huset i Betlem hade hon någonstans mellan trettio och åttio katter, alla namngivna av henne. I en stor inhägnad vid huset kunde de röra sig fritt. Av ekonomiska skäl tvingades hon sälja huset med förbehållet att hon fick bo kvar till sin död.
Diana Miller avled 1993 i en ålder av 76 år. Eftersom myndigheterna inte kunde hitta några släktingar begravdes hon i ”De okändas grav” i Palma.
