Yrsa Stenius var en stridbar skribent med stora professionella framgångar. Samtidigt mötte hon motstånd för sina åsikter och ställningstaganden. Större delen av sitt liv tillbringade hon i Sverige, men känslomässigt såg hon Finland som ”hemma”.

Yrsa Stenius föddes 1945 i Helsingfors och växte upp där i en intellektuell miljö med en mor som var skådespelare och en far som var arkitekt. Efter studenten läste hon nordisk litteratur och filosofi. Samtidigt engagerade hon sig för socialdemokraterna och inom studentpolitiken. 1968 utsågs hon till chefredaktör för Studentbladet, men avskedades redan samma år. Hon blev dock snabbt anställd på Svenska Demokraten som senare tog tillbaka sitt namn, Arbetarbladet. Där gjorde hon en snabb karriär och utsågs 1973 till chefredaktör.

Yrsa Stenius penna väckte uppmärksamhet för sin analytiska och intellektuella spänst också i Sverige, vilket ledde till att hon 1979 erbjöds posten som kulturredaktör på Aftonbladet och senare chef för kulturredaktionen. Hennes träffsäkra artiklar om kultur och politik uppskattades, även om vissa ansåg att de var både för långa och för djupsinniga. Dessutom visade Yrsa Stenius administrativa talanger och sinne för ekonomi, vilket uppmärksammades av Landsorganisationen, LO, när tidningen fick ekonomiska svårigheter. Detta ledde till att hon 1982 utsågs till chefredaktör för Aftonbladet, alltså redan efter tre år.

Parallellt med sin journalistiska insats ägnade Yrsa Stenius sig åt ett omfattande författarskap. År 1976 debuterade hon med essäsamlingen I väntan på vadå, en analys av hur borgerligheten manipulerats av kapitalismen. Samtidigt kritiserade hon vänstern för dess dogmatism. Boken om Albert Speer, Jag älskar mig. Gåtan Albert Speer, utkom 1980. Yrsa Stenius undersöker i den hur en intelligent person kan fångas av makten och samtidigt visar hon, hur motsvarande händelser inträffade i Finland där radikala studenter förvandlas till maktens instrument. Hon belönades med finska statens litteraturpris för boken 1981. I Vår tids hjältar från 1986 granskar hon socialdemokratiska politiker och hon framhåller i boken att Ingvar Carlsson representerar en ny politikertyp vars främsta egenskaper var försiktighet och samarbetsvilja, inte agitation som hos Olof Palme.

Tiden som chefredaktör måste ses som framgångsrik både för Yrsa Stenius och Aftonbladet, men det tuffa debattklimatet tog på hennes hälsa, både mentalt och fysiskt. Yrsa Stenius förfäktade sin hållning ofta med uppfattningar som inte överensstämde med socialdemokratins. Tidningens ekonomi försämrades dessutom. Efter fem år, 1987, lämnade hon chefredaktörskapet och återgick till kulturredaktionen som skribent.

Efter att en långvarig kärleksrelation med en kollega brutits och familjen drabbats av en tragedi fick hon tillbringa flera månader på sjukhus. I sin självbiografiska bok Makten och kvinnligheten som utkom 1993 skildrar hon sitt liv i maktens och mediernas tjänst som en av ”grabbarna”. Senare blir hon själv utsatt för samma drev som hon plågat andra med. Boken fick ett strålande mottagande. Yrsa Stenius lämnade Aftonbladet och blev fri skribent och debattör.

En rad böcker utkom de följande åren. År 1995 publicerade hon en samling kåserier Best in show. Om hopp, förtvivlan, fåfänglighet och 1998 utkom en andra bok om Albert Speer, Mannen i mitt liv. Operasångaren Jussi Björlings öde inspirerade Yrsa Stenius och i boken om honom, Tills vingen brister, från 2002, visar hon sitt mästerskap att skildra livets mörka sidor i ett konstnärskaps ångest och depression. Frågor om hur sanning och lögn hanteras i det offentliga rummet sysselsatte henne ständigt. I boken Lögnens olidliga lätthet, som kom 2005, diskuterar hon hur makthavare använder lögnen samvetslöst och ohämmat samtidigt som de offentligt tar avstånd från osanning.

Tjugo år efter att hon lämnat chefredaktörskapet tog hon år 2007 på nytt plats i strålkastarljuset som Allmänhetens pressombudsman (PO). Återigen var hennes åsikter inte alltid de mest uppskattade, men hon stod upp och argumenterade för dem, som när det gällde Muhammed-teckningarna i Jyllands-Posten år 2006. Hon bedömde publiceringen av dem som ”grov omdömeslöshet”, inte som en fråga om pressfrihet. Återigen blev hon en aktiv debattör på barrikaderna.

Yrsa Stenius älskade hundar, särskilt taxar. Att vara tillsammans med hundar gav henne lugn, trygghet och lyckokänslor. Hennes sista boks titel signalerar något om hennes privata livssituation: Taxar, kärlek och sorg från 2007.

De tio sista år blev inte lika publika, men Yrsa Stenius fortsatte sin kamp mot maktmissbruk och rättsröta. Hon utsågs till medlem av det Etiska rådet med anledning av passagerarfärjan M/S Estonias förlisning. I boken Rättsskandalen, som utkom 2018, en kort tid före hennes död, medverkade hon med kapitlet ”Rättsväsendet i medias klor”.

Yrsa Stenius avled i Stockholm 2018.