Zaida Hagman var en färgstark freds- och kvinnoaktivist, drivande i det utomparlamentariska politiska livet i Göteborg från 1960-talet till slutet av sitt liv.

Zaida Hagman föddes 1931 i ett arbetarhem i Lundby, Göteborg. Hennes mamma Göta Olofsson, född Tuomisto, arbetade i unga år som köksbiträde, piga, på textilfabriker och senare arbetade hon hemma. Hennes pappa Einar Olofsson arbetade som plåtslagare på Arendals varv. Hon hade två yngre bröder. Båda föräldrarna var aktiva i Sveriges kommunistiska parti (SKP), från 1967 Vänsterpartiet kommunisterna (VPK). När VPK splittrades 1977 fortsatte föräldrarna att arbeta politiskt i Arbetarpartiet kommunisterna (APK).

Mamma Göta var med i teatergruppen Blåblus så Zaida Hagman fick tidigt kultur med sig. Hon njöt av teater, musik, sång, dans och fester. Som ung var hon en hängiven bokläsare som alltid hade en bok på gång.

1914 bildades föreningen Frisinnade Kvinnor som 1931 bytte namn till Svenska Kvinnors Vänsterförbund (SKV). SKV var och är ett partipolitiskt obundet feministiskt och pacifistiskt förbund som värnar om jordklotets ömtåliga natur och bygger på solidaritet med kvinnor världen över. Mamman och några av hennes systrar var medlemmar i SKV i Bjurslättsavdelningen. I detta förbund kom också Zaida Hagman så småningom att finna utlopp för sitt stora samhällsengagemang.

Efter sju år i Lindholmsskolan började Zaida Hagman arbeta på Götaverkens kontor. Därefter anställdes hon på en kopieringsbyrå inne i Göteborg. Där fick hon en arbetsskada som besvärade henne hela livet.

Redan i sin ungdom engagerade sig Zaida Hagman i samhällsfrågor. Hon var medlem i arbetarrörelsens nykterhetsorganisation Verdandi, där även blivande maken Allan Hagman var aktiv. Han var stuveriarbetare och fackligt engagerad i Hamnarbetarförbundet avd 4 i Göteborg. De gifte sig 1950, då var Zaida Hagman 19 år och samma år födde hon deras första barn. Efter det femte barnets födelse blev det obetalt hemmafruarbete för henne i 15 år. När yngsta sonen var fem år började hon arbeta deltid i matsalen på Arendals varv. Hon utbildade sig till sjukvårdsbiträde och senare till undersköterska, med bidrag från Sahlgrenska sjukhuset, som behövde utbildad personal. Hon fick fast anställning på Sahlgrenska på en avdelning för hjärtmedicin och blev medlem i Svenska kommunalarbetarförbundet (Kommunal). Senare i yrkeslivet, som undersköterska på Svartedalens sjukhem, var hon aktiv både som fackligt ombud och skyddsombud.

1962 gick Zaida Hagman med i SKV:s Bjurslättsavdelning. Hon blev snart sekreterare och därefter ordförande. Mellan 1982–2002 var hon ordförande i Göteborgsavdelningen av SKV. Där planerade och genomförde hon föreningsaktiviteterna, skötte kontakter och ekonomi. Hon var också medarbetare i SKV:s internbulletin. I medlemstidningen Vi mänskor skrev hon regelbundet och var med i redaktionen från 1989, då tidningen började ges ut i Göteborg. Zaida Hagman anställdes på SKV:s kontor tills hon fyllde 65 år. Sedan arbetade hon frivilligt där livet ut.

På kontoret i Viktoriahuset, Linnégatan 21, bidrog hon till att skapa en välkomnande stämning, som betydde mycket för sammanhållningen och kontinuiteten inom förbundet och för kvinnorörelser i Göteborg. Hon var drivande i arbetet med att starta, behålla och utveckla Viktoriahuset som föreningshus och huset är fortfarande (2021) fullt av aktivitet.

År 1975 efter förebilder i Norge och Danmark bildade kvinnoorganisationer i Göteborg Kvinnocentrum, en partipolitiskt obunden paraplyorganisation med mål att starta ett kvinnohus. I programmet stod det att Kvinnocentrum ”stöder allt arbete som vill skapa lika villkor för alla oavsett kön, och som gör front mot könsrollerna, ekonomiskt förtryck och patriarkatet”. Zaida Hagman och andra upptäckte det tomma huset intill Svenska Kullagerfabriken (SKF) på Gamlestadstorget. Efter otaliga påtryckningar bestämde sig till slut politikerna i Göteborgs kommun 1978 att betala hyran så att det före detta apoteket Måsen kunde användas som kvinnohus. Här startades byggkurser för att reparera och restaurera huset, en kvinnojour, liksom teater- och musikgrupper. Föreläsningar, möten och fester hölls. Verksamheten flyttades senare in till Göteborgs centrum och blev Kvinnofolkhögskolan 1985.

Fred, internationell solidaritet och rättvisa var Zaida Hagmans hjärtefrågor. När det nordiska fredsmötet 15 maj 1982 ägde rum på Ullevi i Göteborg och 100 000 människor samlades för kravet på en kärnvapenfri zon i Norden och ett kärnvapenfritt Europa deltog hon i planeringsarbetet och genomförandet. 1989 reste hon till fredsfestivalen i Murmansk, Sovjetunionen, tillsammans med ett hundratal ungdomar och vuxna. Där i hamnstaden med kärnvapenbestyckade fartyg demonstrerade festivaldeltagarna med plakat och slagord.

Zaida Hagman hade vänner på många håll ute i världen som hon besökte genom Kvinnornas demokratiska världsförbund (KDV) som SKV tillhörde. KDV bildades efter andra världskriget i syfte att skapa internationellt samarbete kvinnor emellan för en bestående fred.

Zaida Hagman var en ledande, handlingskraftig kvinna som ständigt hade nya idéer. Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP) och Vänsterpartiet (V) försökte värva henne men hon tackade nej. Hon ville vara partipolitiskt obunden och fortsatte som aktivist livet ut. Hon knöt samarbetsband var helst hon kom. Hon samverkade med Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF), Kvinnor för Fred (KFF), Folkkampanjen mot kärnkraft, Kvinnofolkhögskolan, Kvinna till Kvinna med flera organisationer. Hon deltog i många kommittéer bland annat inför det årliga firandet av Internationella kvinnodagen 8 mars och var drivande inför och aktiv under demonstrationer och aktioner. Många gånger talade hon på Götaplatsen i Göteborg.

En annan hjärtefråga handlade om arbetstid eller snarare daglig arbetstidsförkortning. När kvinnorna i Socialistiska kvinnoklubben i Göteborg också tog upp frågan om 6 timmars arbetsdag 1987 blev Zaida Hagman förtjust. ”Äntligen! Den här frågan har ’vi’ drivit sedan 1930. Det är på tiden att vi tar tag i den igen. Nästan alla politiska partier och fackliga organisationer har eller har haft kravet med i sitt program men inget händer,” hävdade hon. Namninsamlingen för ”6 timmars arbetsdag med 8 timmars lön Nu!” startades på Nordiskt Forum i Oslo 1988, där Nordiska ministerrådet var huvudarrangör. Det var en uppföljare till de internationella kvinnokonferenserna som hållits i Mexiko City, Köpenhamn, Nairobi och Moskva. Teman för veckan var bland annat kvinnor och arbetsliv, forskning, fred, makt, humor och hälsa. SKV och Zaida Hagman bidrog i fredshallen.

Zaida Hagman var i fortsättningen med och samlade in namnunderskrifter på gator och torg, på arbetsplatser och möten för 6 timmars arbetsdag. På hösten 1990 lämnades namnlistorna till dåvarande arbetsmarknadsminister Mona Sahlin. 17 359 människor och 41 organisationer, politiska, fackliga och ideella, hade skrivit under. Därefter genomfördes pilotprojekt med 6 timmars arbetsdag i flera kommuner till exempel inom hemtjänst och på äldreboende. Dessa blev tyvärr inte långvariga, trots att projekten hade visat att personalens hälsa blivit bättre och sjukfrånvaro sjunkit. Kampanjgruppen skapade utställningen ”6 timmars arbetsdag och en god bok” som cirkulerade bland Göteborgs bibliotek.

Vid planeringen av den internationella kvinnokonferensen i Beijing, Kina 1995, var Zaida Hagman svensk NGO-representant (Non-governmental organizations).

Världskvinnomarschen mot fattigdom och våld För rättvisa och fred, var en global gräsrotsrörelse inför millennieåret 2000 i New York, USA. Det var en i huvudsak socialistisk manifestation, då 6 000 grupper från 159 länder fredligt framförde sina krav och analyser till FN. Avslutningen hade föregåtts av arbetsgrupper och demonstrationer runt om i världen och när europakvinnorna demonstrerade i Bryssel deltog 30 000 kvinnor varav drygt 200 svenskor. Zaida Hagman var en av dem.

Zaida Hagman avled 2004 och är begravd på kyrkogården invid Lundby gamla kyrka i Göteborg.