Zenia Larsson var skulptör och författare. Hon var den första i Sverige som skrev om sina erfarenheter från de nazistiska koncentrationslägren.

Zenia Larsson föddes 1922 i den polska industristaden Lódz. Hon var dotter till frisören Wowsza Marcinkowski och Perla Wolek och växte upp i stadens arbetarkvarter. Modern dog när hon var nio år. Sex år senare, 1937, gifte fadern om sig. År 1940 blev familjen tvångsförflyttad till det ghetto som tyskarna upprättat i Lódz.

Åren 1940–1944 tillbringade Zenia Larsson i ghettot i Lódz, först tillsammans med sin far och hans andra hustru och efter faderns död, 1943, tillsammans med den senare. När ghettot utplånades 1944 fördes båda till koncentrationslägret Auschwitz för att i krigets slutskede förflyttas till dödslägret Bergen-Belsen. I april 1945 befriades lägret av den brittiska armén. Tio dagar senare avled Zenia Larssons styvmor. Sjuk, men vid liv, togs Zenia Larsson om hand av svenska Röda korset och skickades till Malmö. Hon, liksom Cordelia Edvardson, tillhörde den första stora flyktingvågen från andra världskriget då över hundratusen flyktingar anlände till Sverige våren och sommaren 1945. När hon anlände vägde hon 30 kilo.

Zenia Larsson hade redan som flicka målat, tecknat och skrivit. Med envishet och begåvning vann hon år 1947 inträde till Konstakademien som den första eleven med utländsk härkomst sedan Gustaf III:s dagar. Där studerade hon skulptur för professor Eric Grate. Hon avslutade sina studier 1952. Under samma period som hon studerade vid Konstakademien gjorde hon två studieresor till Danmark.

Zenia Larsson arbetade i många olika material. Hennes konst består huvudsakligen av modellstudier och porträtt i trä, terrakotta, gips och sten. Hon medverkade i samlingsutställningar med Sveriges Allmänna Konstförening vid ett flertal tillfällen och i Liljevalchs konsthall samt i olika grupputställningar med andra konstnärer. Hon har skapat flera porträtt av kända personligheter, däribland ett av Astrid Lindgren. Bland Zenia Larssons offentliga arbeten märks skulpturen Vandraren som hon utförde till minneslunden i Falun och träskulpturen Ensam för Folkskoledirektionen i Bromma.

När Zenia Larsson kom till Sverige var det, som hon skrivit senare, med ”vittnesbördet” som enda bagage. Det tog dock mer än ett decennium innan hon började skriva ner sina minnen. Hon fick visserligen redan under studietiden på Konstakademien en uppmaning att berätta om sina erfarenheter. Hon hade på en impuls gjort en kuvad liten kvinnogestalt i lera och när hennes lärare Eric Grate stannade upp vid den gav han inte som vanligt estetiska kommentarer utan sa bara: ”Det där borde du skiva om...”. Det var dock först vid tioårsminnet av krigsslutet 1955, när Olof Lagercrantz i en artikel i Dagens Nyheter ställde frågan om varför det inte hördes några vittnesröster från koncentrationslägeröverlevande, som hon på allvar bestämde sig för att skriva sin historia. Bara tio år efter krigsslutet hade tystnaden och förnekelsen av förintelsens humanitära katastrof infunnit sig och hon såg det som sin plikt att berätta.

Zenia Larsson debuterade som författare 1960 med den självbiografiska romanen Skuggorna vid träbron, som utspelar sig i ghettot i Lódz och blev första delen i en trilogi om flickan Paula Levin och hennes närmast ofattbart hemska upplevelser. De två följande delarna, Lång är gryningen, 1961, och Livet till mötes, 1962, handlar om befrielsen från Bergen-Belsen respektive ankomsten till Sverige och anpassningssvårigheterna under den första tiden. Dessa böcker är centrala i det som kom att bli ett omfattande och betydande författarskap. Det är påfallande att dessa böcker, som i övrigt är väldigt detaljerade, i stort sett förbigår själva livet i koncentrationslägret med tystnad, som vore det omöjligt att berätta om. Böckerna kan läsas som historiska dokument och inlagor, som vittneslitteratur, men de har samtidigt en litterär gestaltning och en skärpa som sträcker sig långt utöver dokumentets.

Zenia Larsson har skrivit ytterligare tio romaner. Det övergripande temat i dem är den lilla människans öde och hur vi påverkas av yttre omständigheter. I boken Åter till Babel, 1964, behandlar hon kontaktlösheten mellan människor. Mejan, 1966, är en roman om konstnärslivet vid gamla Konstakademien i Stockholm. I Fotfäste, 1968, tar hon åter upp överlevandets problem. Den före detta lägerfången Uriel Ballin gör i romanen upp räkningen med sitt förgångna. Zenia Larsson har även skrivit noveller, essäer och radiopjäser. Brev från en ny verklighet, 1972, är ett urval ur en 25 år lång brevväxling med en barndomsvän och kamrat från Bergen-Belsen.

Zenia Larsson var gift med ingenjör Per-Axel Larsson från 1950 och fram till dennes död 1994. Hon avled själv 2007.