Marika Stiernstedt var en mycket produktiv och uppskattad författare under första delen av 1900-talet. Hon var den första kvinnliga ordföranden i Sveriges Författareförening.

Marika Stiernstedt växte upp i en högreståndsmiljö i Uppsala. Hon var första barnet till Pauline Ciechanowiecka och William Stjernstedt, båda adliga. Modern avled i barnsäng då andra barnet föddes. Marika Stiernstedt var då endast ett år gammal. Fadern gifte snart om sig med sin före detta makas yngre syster. Marika Stiernstedt undervisades i hemmet, där det talades franska och svenska. Tretton år gammal sändes hon till en katolsk klosterskola utanför Paris, där hon vistades två år. I Paris hade hon en moster.

Marika Stiernstedt var gift två gånger. År 1900 gifte hon sig med Carl Cederström, pionjär inom flyget och sedermera känd som ”flygarbaronen”. Med honom fick hon dottern Lena. År 1909 gifte hon om sig med författaren Ludvig Nordström och dennes utomäktenskapliga dotter Ruth kom också att ingå i hushållet. Äktenskapet upplöstes 1938.

Marika Stiernstedt debuterade redan som nittonåring med romanen Sven Vingedal. Den utkom 1894 under pseudonymen Mark Stern. Hon skrev flitigt, men den förödande kritiken av hennes fjärde bok, romanen Slätten, 1899, fick henne att kort överge författarambitionerna. År 1903 återkom hon dock med följetongen Fru Govenius i Dagens Nyheter och två år senare gav hon ut romanen Janinas hjärta, båda under eget namn. Då äktenskapet med Cederström gick mot sin upplösning tog hon kontakt med flera av samtidens unga författare som Henning Berger och Henning von Melsted. Hon återupptog också sin tidigare kontakt med författaren Albert Engström och de inledde ett kärleksförhållande. Det var dock bara Marika Stiernstedt som fullföljde den av de båda planerade ”förlöpningen” av respektive makar, som enligt den tidens regler gav upphov till skilsmässa.

Efter skilsmässan 1906 vistades Marika Stiernstedt i Paris under ett år. Under denna tid gav hon ut novellsamlingen Den halte Eros, 1906, och romanen Det röda inslaget, 1907. I synnerhet Det röda inslaget ansågs som mycket djärv och samtidigt som den innebar Marika Stiernstedts genombrott var den något av en skandalroman. Med dessa böcker bröt hon ny mark inom ett område som tidigare varit förbehållet männen. Hon gestaltade på ett frimodigt sätt den kvinnotyp som kom att kallas Den nya kvinnan och i sina följande romaner utvecklade hon skildringen av hennes frihetssträvande och tillkortakommanden.

Ett återkommande motiv i Marika Stiernstedts romaner är den moderna kvinnans svårighet att möta en man som ser henne som en jämlike och inte reducerar henne till ett erotiskt objekt. I den följande romanen Gena, 1908, går titelpersonen in i denna återvändsgränd inte mindre är tre gånger. Hennes första kärlek, en ung präst, kräver total underordning i religiöst hänseende. Hennes andra kärlek, hennes musiklärare i Paris, kräver en fullständigt följsam elev, och den tredje, musiklärarens son, kräver en erotisk underkastelse som driver henne i döden.

I december 1908 inledde Marika Stiernstedt en brevväxling med författaren Ludvig Nordström som då befann sig i Frankrike. Hon skickade honom sin senaste bok, Gena, och som svar levererade han en tämligen skarp kritik av hennes sätt att skildra erotiken i Genas olika relationer. Det blev upprinnelsen till en tät brevväxling och när Nordström återvände till Sverige 1909 hade de i praktiken inlett en relation. De gifte sig samma år.

Den outtalade överenskommelsen inom äktenskapet, som avtecknar sig redan i den inledande brevväxlingen, var att det var Ludvig Nordström som var det litterära geniet och även om Marika Stiernstedt hade vida större framgångar höll de båda fast vid denna uppfattning äktenskapet igenom. Medan Ludvig Nordström ägnade många år åt sina olika romanprojekt, som vanligtvis sablades ner av kritiken, producerade Marika Stiernstedt framgångsrikt en roman vart och vartannat år och försörjde på så sätt familjen. Rollerna i äktenskapet var ytligt sett omvända i förhållande till ett konventionellt äktenskap och paret var något av ett älsklingsmotiv i den samtida pressen. I realiteten förhöll det sig dock annorlunda. Marika Stiernstedt trodde sig ha mött en modern man, men även om Ludvig Nordström var politiskt radikal var hans kvinnosyn ytterst gammalmodig.

Inledningsvis bosatte sig paret i Strängnäs, men återvände snart till Stockholm. År 1912 flyttade de in i en nybyggd villa i Djursholm, där de bodde fram till skilsmässan. Därefter bosatte sig Marika Stiernstedt för en period i Samfundet De Nios hus på Villagatan i Stockholm för att sedan flytta till Viken nära Helsingborg, där hennes dotter var engagerad vid Stadsteatern.

De kvinnliga huvudpersonerna i Marika Stiernstedts romaner begär på ett självklart sätt samma frihet som mannen. Till skillnad från många andra samtida författare betonar hon emellertid inte den sexuella friheten. I den stort anlagda romanserien Vägarne, som hon gav ut 1909–1912, under äktenskapets första år, är det snarare de kvinnor som, likt huvudpersonen i den fjärde och sista delen, Daniela Herz, lever ut sin sexualitet som råkar illa ut. För Marika Stiernstedt handlade det snarare om att ta ansvar för sitt liv, medvetet skola sig och forma sig till en självständig individ. Det hennes huvudpersoner måste kämpa med, vare sig de bejakar sin sexualitet eller inte, är emellertid den samhälleliga dubbelmoralen. De sista två delarna av Vägarne filmatiserades av Victor Sjöström 1915.

I den följande romanen Alma Wittfogels rykte, 1913, visar Marika Stiernstedt genom flera kvinnoöden den svåra balansgång som var den moderna kvinnans under denna övergångstid. Titelpersonen Alma Wittfogel får sitt rykte förstört genom en helt oskyldig incident, men reder ut sitt liv. Värre går det för hennes barndomskamrat Marjanna som utnyttjas sexuellt, blir med barn, prostituerar sig och slutligen tar sitt liv. I den lite konstruerade happy ending, som Marika Stiernstedt ofta tillät sig, hämtar Alma Marjannas barn hos fostermodern.

Ett fördolt barn är också huvudpersonens mörka hemlighet i romanen Fröken Liwin, 1925. Elma Liwin är, när romanen börjar, en medelålders framgångsrik och högt respekterad men återhållen och kall yrkeskvinna. Hennes hemlighet är att hon som ung födde ett barn som hon tvingades lämna bort. Under romanens gång hinner historien upp henne och fasaden rämnar. Marika Stiernstedt låter Elma dö, men sätter underförstått hoppet till hennes dotter. Samtidens tongivande kritiker, Fredrik Böök, skriver i sitt förord till den utgåva, som ingick i serien De nya berättarna, att Marika Stiernstedt ”aldrig nått högre” i sin berättarkonst.

Marika Stiernstedt var en av mellankrigstidens allra mest hyllade och lästa författare. Till hennes 60-årsdag 1935 gav Albert Bonniers Förlag ut hennes samlade romaner i tolv volymer. Under 1930- och 1940-talen mörknar emellertid tonen i hennes romaner. I äktenskapsskildringar som Man glömmer ingenting, 1940, och Banketten, 1947, den senare filmatiserad av Hasse Ekman 1948, befinner sig makarna i ständig och skoningslös kamp. Ulf Wittrock, som läst böckerna biografiskt, menar att Marika Stiernstedt skildrar sin make i den alkoholiserade och ondsinta hustrun i den förra romanen. Litteraturvetaren Margareta Fahlgren har påpekat att det är den första skildringen i svensk litteratur av en kvinnlig alkoholist.

Marika Stiernstedt var Frankrikevän och politiskt radikal. Under första världskriget gjorde hon, som första kvinna, en reportageresa till Frankrike, som resulterade i boken Frankrikes själ, 1916. Hon tillhörde också de få som uppmärksammade den svåra situationen i Osmanska riket under samma tid. I boken Armeniernas fruktansvärda läge, 1917, skriver hon om folkmordet på armenier och kristna. Under andra världskriget återkom hon till Frankrike med boken Allvar över Frankrike, 1940. Hon intog en starkt antinazistisk hållning och hon var en av de få svenska författare som skrev så kallad beredskapslitteratur: de två starkt antifascistiska romanerna Attentat i Paris, 1942, och Indiansommar, 1944. Den förstnämnda dramatiserades och sattes upp på Dramaten samma år den utkom. Den filmatiserades sedan av Gustaf Molander 1944. Marika Stiernstedt var aktiv medlem av det av Amelie Posse startade antinazistiska nätverket Tisdagsklubben och radikaliserades ytterligare under krigsåren. Under hennes tid som ordförande i Författareföreningen arrangerades 1934 en resa till Moskva, som resulterade i boken Ryskt, 1935.

Förutom sin mycket omfattande romanproduktion, 21 stycken, skrev Marika Stiernstedt noveller, reportage och dramer. Hon recenserade i dagspressen och i tidskriften Idun. Hon hade också många förtroendeuppdrag. Hon satt i styrelsen för Rädda Barnen under en lång tid, var ordförande i Sveriges Författareförening 1931–1936 och 1940–1943. Från och med 1918 var hon ledamot av Samfundet De Nio och från 1936 till sin död dess sekreterare.

Marika Stiernstedt skrev också flera självbiografiska verk. Två av dem, Adjö min gröna ungdom och Mitt och de mina, då hon var knappt femtio år gammal, samt en volym med vänskapsporträtt 1948, som hon kallade Mest sanning. I sin stora självbiografiska bok, Kring ett äktenskap, 1953, skildrar hon äktenskapet med Ludvig Nordström. I de dagböcker hon förde parallellt kan man se hur hon kämpar med den vrede och sorg som väcks i henne under skrivandet. När boken kom ut väckte den stor uppmärksamhet. Många menade att hennes beskrivning av sin före detta make var bitter och skoningslös. Själv menade hon att den var diskret. Till de självbiografiska böckerna kan man också räkna romanen Ulla-Bella, 1922, som skildrar en ung flickas uppväxt. Den har ibland kallats Sveriges första flickbok och har blivit något av en klassiker.

Marika Stiernstedts sista bok, novellsamlingen Bland människor, var tänkt att ges ut i samband med hennes 80-årsdag men kom att publiceras postumt.

Marika Stiernstedt avled 1954 och är begravd på Vikens kyrkogård.