Amelie Posse var författare till elva självbiografiska böcker av stort kulturhistoriskt och politiskt värde, samt grundare av den antinazisitiska sammanslutningen Tisdagsklubben.
Amelie Posse växte upp i skånska Glumslöv i den slottsliknande villan Maryhill. Hennes far var greve och byggde järnvägar och hennes mor var en begåvad amatörsångerska. Till familjens umgänge hörde både bördens och andens aristokrater. Litteratur, musik och främmande språk var självklara inslag i Amelie Posses barndomsvärld. Efter faderns död år 1897 flyttade familjen till Lund. Ett års skolgång och privatlektioner i tyska och italienska följdes av piano- och målarstudier i Köpenhamn, som dock inte ledde till en konstnärskarriär. Amelie Posse hade alltsedan tonåren vurmat för Italien, och då hennes äktenskap med Andreas Bjerre, åren 1904–1912, gick mot sitt slut slog hon sig ner i Rom. Där gifte hon sig 1915 med den tjeckiske konstnären Oskar (Oki) Brázdow. De lämnade Rom 1925 och bosatte sig tillsammans med sina två söner i Tjeckoslovakien där de inköpt godset Líčkov.
Amelie Posse debuterade som författare 1931. Under åren före andra världskriget hann hon skriva tre böcker om sitt liv i Italien: Den oförlikneliga fångenskapen, 1931, Den brokiga friheten, 1932, och Vidare, 1936. Debutboken som handlar om hennes och hennes mans internering på Sardinien 1915–1916 blev en omedelbar succé. Den har översatts till sex språk, senast 1998 till italienska.
Det tjeckiska hemmets exponerade läge på sudettyskt område fick Amelie Posse att tidigt inse faran för ett tyskt angrepp på Tjeckoslovakien. År 1935 skrev hon ett brev med rubriken "Upp till kamp!" till tidningen Tidevarvet. Brevet blev incitamentet till fredsaktionen Kvinnornas vapenlösa uppror. Genom sin vänskap med framför allt Elin Wägner var Amelie Posse väl insatt i tidens feministiska och radikalpacifistiska idéer. Den pacifistiska linjen tog hon dock snart avstånd från: en fiende som Tyskland kunde bara bekämpas med vapen, inte med vapenlöshet.
Efter Tysklands annektering av Sudetlandet 1938 flyttade Amelie Posse till Prag. Äktenskapet med Oki Brázdow upplöstes, och efter den tyska ockupationen av Böhmen-Mähren i mars 1939 återvände hon till Sverige. Amelie Posse är mest känd som grundare av Tisdagsklubben år 1940, en sammanslutning som var tänkt att fungera som ett andligt hemvärn mot nazismen. Klubben drev en öppen verksamhet med föreläsningar och spridande av trycksaker, men det fanns också en hemlig verksamhetsgren, bestående av celler som hade ringa kontakt med varandra. Detta var ett motståndsnät som skulle träda i verksamhet om Sverige ockuperades. Krigsårens erfarenheter redovisade Amelie Posse 1949 i boken Åtskilligt kan nu sägas.
Under första världskriget deltog makarna Brázdovy i propagandaarbetet för en självständig tjeckoslovakisk statsbildning, och Amelie Posse hade redan då kontakt med de framtida tjeckiska ledarna Edvard Benes och Tomáš G. Masaryk. Åren i Tjeckoslovakien 1925–1938 har hon skildrat i Bygga upp, ej riva neder, 1942. Framställningen är idylliserande; i själva verket vantrivdes hon i landet. Varma känslor för folket och landet fick hon först under andra världskriget då hon i Stockholm tog sig an tjeckoslovakiska flyktingar, inte minst de sudettyska. Verksamheten finansierade hon med hjälp av penninggåvor och genom att ordna soaréer.
Under krigsåren fortsatte Amelie Posse sitt självbiografiska författarskap och skrev under åren 1940–1946 fem verk. Mest omtyckt blev barndomsskildringen I begynnelsen var ljuset, 1940, följd av Kring kunskapens träd och Kunskapens träd i blom, båda 1946, som skildrar tiden fram till äktenskapet med Andreas Bjerre.
År 1946 återvände Amelie Posse till Tjeckoslovakien. Hon såg utvecklingen i landet med skepsis och deltog efter det kommunistiska maktövertagandet 1948 i den motståndsrörelse som växte fram efter hand. Postumt utgavs redovisningen av hennes upplevelser i landet åren 1946–1948 i boken När järnridån föll över Prag, utgiven året för Pragvåren 1968. Boken är dock ett ofullbordat verk. Politiskt intressantare är de brev hon skrev 1948 till Eduard Táborský, tidigare tjeckoslovakisk minister i Stockholm, och som publicerades på tjeckiska 1994 under titeln Tajné dopisy z Prahy 1948 (Hemliga brev från Prag 1948). På hösten 1948 tvingades Amelie Posse brådstörtat lämna landet, men hon fortsatte fram till sin död att delta i kampen för ett demokratiskt Tjeckoslovakien.
Åren 1951–1952 vistades Amelie Posse utomlands, mestadels i Rom. Upplevelserna under denna resa resulterade i boken Minnenas park, 1954, den sista bok hon hann slutföra. Amelie Posses författarskap ligger på gränsen mellan självbiografi och skönlitteratur. Målarstudierna i ungdomen satte spår i hennes sätt att skriva. Hon använde färg och pensel i sitt skrivande. Hon var också en enastående porträttör, dock inte alltid diskret i sina vänporträtt. I sina böcker yppade hon däremot aldrig sina innersta känslor.
Amelie Posse dog 1957 och ligger begravd vid Odensvi kyrka i Småland.
