Agda Rössel var den första kvinnan som blev permanent placerad på en chefsposition i FN. Som chef inom organisationen gjorde hon pionjärinsatser för mänskliga rättigheter med betoning på kvinnor och barn, till exempel för sexuella och reproduktiva rättigheter och mot könsstympning och dödsstraff.
Agda Rössel gjorde en klassresa och personifierade bilden av Sverige som möjligheternas land. Hon växte upp i en fattig och politiskt medveten arbetarfamilj i Gällivare. Efter avbrutna sjuksköterskestudier i Kalix och Boden tog hon examen vid Institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning och forskning i Stockholm 1939. Hon studerade vid sidan av arbetet som damfrisörsbiträde för att bli behörig till högskoleutbildning. Därefter gjorde hon en karriär inom facket och statsförvaltningen. Hon började som biträdande personalkonsulent i Stockholmsdistriktets allmänna restaurang aktiebolag (SARA) och blev därefter ombudsman i Kvinnliga Telefontjänstemannaföreningens Centralstyrelse, och under de sista krigsåren beredskapskonsulent i Stockholms arbetsnämnd. Samtidigt hade hon blivit ledamot av TCO:s styrelse och arbetsutskott. Efter kriget gjorde hon karriär i Arbetsmarknadsstyrelsen, där hon slutade som förste byråinspektör.
När Agda Rössel tog plats i FN:s generalförsamling 1952 var hon den kvinna som nått längst i karriären inom FN. Hon hade då närmast varit chef för Rädda Barnens internationella avdelning, tillika ledamot i Svenska Europahjälpens styrelse. Under åren 1951–1953 var hon engagerad som Sveriges representant i FN:s kommission för mänskliga rättigheter och 1954–1958 ledamot av FN:s kommission för kvinnans rättsliga ställning. Hon var också vice ordförande i svenska UNICEF-kommittén. Vid denna tid var hon skild och ensamstående med två barn. Dessförinnan, under åren 1943–1951, hade hon varit gift med författaren James Rössel.
De nya impulser och kontakter Agda Rössel fick med viktiga aktörer och nätverk i kvinnorörelsen var av mycket stor betydelse för hennes fortsatta karriär. Hon var ordförande i Yrkeskvinnors Samarbetsförbund 1948–1952 och vice president i International Federation of Business and Professional Women 1954–1956. Yrkeskvinnors Samarbetsförbund samlade en rad inflytelserika och omstridda socialdemokratiska kvinnor, däribland Alva Myrdal, Inga Thorsson och Ulla Lindström. Alla ingick i Agda Rössels närmaste vänkrets och var förespråkare för nedrustning, avkolonisering, u-landsbistånd och ett större FN-engagemang.
En av inträdesbiljetterna till FN var, enligt Agda Rössel själv, den amerikanska FN-delegaten och presidentänkan Eleanor Roosevelt. År 1949 lyckades Agda Rössel, i egenskap av ordförande i Yrkeskvinnors Samarbetsförbund, få till stånd ett möte i Stockholms stadshus som besöktes av Eleanor Roosevelt, delar av kungahuset och hela regeringen. Agda Rössel hade senare stor nytta av att känna Eleanor Roosevelt när hon själv blev erbjuden tjänst vid FN i New York.
För att kunna bedöma läget i sitt stationeringsland måste en ambassadör ha förmåga att knyta goda och varaktiga förbindelser med personer som kan bidra med intressant information. Agda Rössel kunde hantera människor på alla olika nivåer och skapade kontakter med ledande personer och olika diplomater genom sin professionella och varma gästfrihet i residens och på ambassader. Hon var således en mycket välinformerad och initierad betraktare av varje land hon tjänstgjorde i. Hon är omtalad för sin faktamässigt noggrant förberedda diplomatiska rapportering. Ett exempel är att hon i en rapport till Utrikesdepartementet (UD) förutskickade att den jugoslaviska republiken skulle splittras när Tito dog.
Agda Rössel drevs av en intellektuell nyfikenhet som började med litteratur, läsande och språk och som i diplomatyrket kom till uttryck i att hon alltid grundligt utforskade det land där hon tjänstgjorde. Hon läste allt hon kunde komma över om landets människor, historia och kultur och reste runt för att lära känna vanligt folk och se hur de levde.
Internationell empati var något som Agda Rössel utvecklade under sin tid i Arbetsmarknadsstyrelsen, då hon arbetade med Sveriges flyktingmottagande. Mötena med flyktingar och personer med erfarenheter från olika krigs- och krisområden gjorde starka avtryck på henne. Hon gjorde sig känd för att vara särskilt mån om den humanitära aspekten vid uttagningen av flyktingar till Sverige och tog bland annat initiativ till att även TBC-sjuka flyktingar togs emot.
Agda Rössels mod och integritet kom främst till synes när hon var engagerad i många för den tiden kontroversiella frågor, till exempel i hennes arbete för att motverka könsstympning och dödsstraff. Frågan om dödsstraff blev till slut en resolution i FN:s generalförsamling och en utredning. Hon fick upp frågan på bordet även om det inte blev en konvention förrän senare. Frågan om könsstympning av flickor mötte stort motstånd och togs upp först efter hennes period vid FN. Hon bidrog även till att andra känsliga frågor som mödravård, familjeplanering och sexualrådgivning fördes upp på FN:s dagordning.
Ett bevis på att Agda Rössel lyckades med den svåra avvägningen att framstå som vare sig negativt inställd eller okritisk till sitt verksamhetsland är att hon blev UD:s utsända expert på diktaturer. Först i Titos Jugoslavien och därefter i den kommunistiska diktaturens Tjeckoslovakien och i militärjuntans Grekland. I Grekland skaffade hon sig en vänkrets utanför den officiella ramen och hade kontinuerlig kontakt med motståndet. Hon bedrev normalt diplomatiskt arbete och upprätthöll en dialog med den grekiska regeringen för att försöka driva frågor om demokrati framåt. Samtidigt arbetade hon i det tysta med ett slags undergroundverksamhet, där hennes residens blev en tillflyktsort för den demokratiska motståndsrörelsen. Detta gjorde hon enligt instruktion från den svenska regeringen och i enlighet med den svenska utrikespolitiken.
Att vara diplomat i diktaturländer var ingen lätt uppgift. Agda Rössel har beskrivit åren i Tjeckoslovakien som de svåraste i sin karriär. I en tidningsintervju 1977, när hon gick i pension efter 18 år som ambassadör, berättar hon att det var tungt rent mentalt att behöva samarbeta med den tjeckiska regeringen och samtidigt se med vilket godtycke de oliktänkande behandlades.
Pensioneringen innebar inte att hennes diplomatiska gärning fick ett slut. Nu blev hon engagerad som konsult för Exportrådet under flera år.
Agda Rössel dog i Stockholm 2001. Hon är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
