Albertina Carlsson var lärare och zoolog. Hon undervisade vid flera av Stockholms flickskolor och var, trots att hon saknade studentexamen, under flera decennier verksam vid Zootomiska institutet vid Stockholms högskola. Albertina Carlsson bidrog med flera viktiga vetenskapliga publikationer och utsågs till hedersdoktor år 1927.
Albertina Carlsson föddes i Sankt Nikolai församling i Stockholm den 12 juni 1848. Föräldrar var Anders Petter Carlson och Anna Maria Jönsson, fadern arbetade som skräddarmästare. Efter att en kortare tid ha deltagit i undervisningen vid församlingens folkskola undervisades Albertina Carlsson i hemmet, företrädelsevis av en äldre bror som avlagt humanistisk examen vid Uppsala universitet. Under åren 1865–1868 var hon inskriven vid Högre lärarinneseminariet och kom efter avslutad utbildning att arbeta under nära fyra decennier som lärare. Under åren 1868–1870 var hon privatlärare. Därefter hade hon en lärartjänst vid Paulis elementarskola för flickor på Södermalm, och från år 1881 som ordinarie ämneslärare och huvudlärare i kristendom och naturkunnighet (biologi) vid Södermalms högre läroanstalt för flickor fram tills dess att hon begärde avsked år 1907.
Det centrala stadslivet till trots tycks Albertina Carlssons starka naturintresse ha väckts tidigt, ett intresse som genom hennes profession initialt kom att knyta an till ämnesdidaktiska frågor. Sommaren 1882 gjorde hon exempelvis en studieresa till Hannover och Berlin för att studera undervisningen i naturvetenskap vid städernas flickskolor. Redan i samband med öppnandet av Stockholms högskola år 1880 började också Albertina Carlsson följa zoologen Wilhelm Leches föreläsningar och andra aktiviteter knutna till Zootomiska institutet, den första vetenskapliga institutionsbildningen vid den nyöppnade högskolan. Hon fick snabbt ta sig an mer utmanande uppgifter och utmärkte sig som särskilt skicklig vid dissektion.
I mars 1882 skrev Albertina Carlsson in sig för vidare studier vid högskolan, hon studerade ett antal olika ämnen. Men då Albertina Carlsson saknade rätt examina antogs hon formellt som ”lärjunge utan avlagd studentexamen”, något som visserligen inte hindrade henne att delta i högskolans undervisning, till skillnad från de statliga universiteten där studentexamen var ett krav, men ändå starkt kom att påverka hennes möjligheter att bedriva vetenskapligt arbete som ett yrke.
En mer traditionell akademisk karriär var med andra ord utesluten. Samtidigt lydde Stockholms högskola, som stiftelse, under delvis andra regler än universiteten. Högskolan, naturvetenskaperna och inte minst Zootomiska institutet, allmänt kallad ”Zootis”, kunde därför i samtiden uppfattas som en särskilt välkomnande och inkluderande miljö. ”I betraktandet av de värdefulla resultaten af detta fröken Carlssons arbete”, skrev en annan av de kvinnor som kring sekelskiftet 1900 var verksam vid institutet, zoologen Augusta Christie-Linde, i Dagny, 1908, ”har man all anledning att prisa grundarna af den nya Högskolan för deras vidsynthet, att lämna tillträdet till Högskolan öppet för en hvar, som, drifven av kunskapstörst eller forskningshåg, klappar på dess port. Därigenom har mycken andlig kraft, som annars fått ligga obrukad, kunnat komma till sin rätta användning; fröken Carlsson är ej det enda exemplet härpå”.
Stockholms högskola var så en delvis annan typ av plats för högre utbildning och vetenskapligt kunskapssökande än de mer traditionstyngda universiteten. Redan hösten 1883, det vill säga ett år efter att Albertina Carlsson formellt anslutit sig till högskolan, lämnade hon in sin första vetenskapliga uppsats Beiträge zur Kenntniss der Anatomie der Schwimmvögel, en text som publicerades av Kungliga Vetenskapsakademien 1884 och året därpå belönades av densamma med Flormanska priset för framstående arbete i anatomi och fysiologi.
Under de följande decennierna publicerade Albertina Carlsson ett omfattande antal vetenskapliga artiklar och uppsatser inriktade på primärt vertebraternas (ryggradsdjurens) morfologi samt berörande olika anatomiska, embryologiska och fylogenetiska frågeställningar. Flera av hennes vetenskapliga rön väckte internationell uppmärksamhet och införlivades även i institutets undervisning samt i samtida lärobokslitteratur. Det breda spektrumet av publikationer illustrerar att Albertina Carlsson var förmögen att utveckla sina forskningsområden och sin kompetens i takt med biologins snabba kunskapsutveckling: under den långa tid som hon var verksam rörde sig den biologiska vetenskapen från ett i huvudsak anatomiskt intresse till ett genetiskt, en positionsförflyttning som Albertina Carlsson alltså inte enbart följde utan också lämnade aktiva bidrag till även om den klassiska zootomin – och dissektionen som kunskapsmetod – förblev hennes huvudsakliga verksamhetsområde.
Avsaknaden av examina innebar emellertid inte enbart att Albertina Carlssons formella avancemang inom akademin uteblev: parallellt med sin forskning fortsatte hon att arbeta som lärare. Albertina Carlsson är därmed ett svenskt exempel på vad som inom forskningen beskrivits som teacher-scientist, ett slags dubbel professionell identitet skapad av att arbeta som både lärare och forskare, något som inte alls var ovanligt bland vetenskapligt aktiva kvinnor decennierna kring sekelskiftet 1900. Tvärtom var det ofta i rollen som låg- eller oavlönad arbetskraft som många av tidens kvinnliga forskare kom att tvingas verka: som hjälpreda åt en manlig släkting, åt sin make – eller som i Albertina Carlssons fall, inte minst av henne själv och av de övriga på institutet – att se vetenskapen och det vetenskapliga arbetet som ett personligt kall där tal om ekonomisk ersättning eller vetenskapliga titlar nästintill kunde uppfattas som något anstötligt. ”Alla från Söder lediga timmar tillbragte hon vid dissektionsbrickan”, skrev exempelvis Torsten Persson om Albertina Carlsson i en minnesteckning över sin tid vid Zootomiska institutet, ”lutad över ett spritlagt kadaver, och efter sin pensionering satt hon regelbundet varje dag vid sitt arbete”.
Till sist var det ändå zoologen Albertina Carlsson som i mångas ögon kom att framträda starkast. Det faktum att hon valde att avsluta sin professionella lärargärning en tid innan sin pensionering för att på heltid ägna sig åt biologisk forskning gör det tydligt att det var den vetenskapliga identiteten som – i handling – till sist vann överhanden även hos Albertina Carlsson själv. Hon fortsatte att publicera sig i princip livet ut, hennes sista stora vetenskapliga artiklar publicerades under mitten av 1920-talet, och i den biografiska kalendern Svenska kvinnor i offentlig verksamhet: porträtt och biografier, 1924, beskrevs Albertina Carlsson som ”den första svenska kvinna, som ägnat sitt liv åt forskningen på den vetenskapliga zoologins område”. Av Wilhelm Leche hade hon 1922 nominerats för ett hedersdoktorat vid Stockholms högskola, en ansökan som dock avslogs. Men när hans efterträdare, professor Nils Holmgren, några år senare återigen nominerade henne blev högskolans svar ett annat: år 1927 promoverades Albertina Carlsson till hedersdoktor vid en ceremoni i Stockholms stadshus, hon hade då hunnit bli 79 år gammal.
Albertina Carlsson avled den 25 december 1930. I dödsannonsen i Svenska Dagbladet, undertecknad av pedagogen Anna Sandström och zoologen Augusta Christie-Linde, kombinerades de två yrkesroller som så tydligt präglat Albertina Carlssons yrkesliv: såväl titeln ”F. d. lärarinnan” och ”Filosofie Doktorn” sattes framför hennes namn. Albertina Carlssons personliga anspråkslöshet har betonats av flera samtida levnadstecknare, en lågmäldhet som tycks ha kombinerats med flit och sparsamhet. Hon testamenterade hela sitt omfattande vetenskapliga bibliotek och sin preparatsamling till Zootomiska institutet. Även hennes privata förmögenhet på 35 000 kr tillföll institutet för att upprätta en fond för inköp av zoologiska specimen.
Albertina Carlsson är begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
