Anna Maria Roos var författare, diktare och sångtextförfattare. Hennes läseböcker för småskolan, Sörgården och I Önnemo, präglade en hel generation svenskar.

Anna Maria Roos kom från en högborgerlig bakgrund. Fadern, Adolf Wilhelm Roos, var generalpostdirektör och riksdagsledamot och reformerade det svenska postväsendet. Familjens välstånd till trots upplevde Anna Maria Roos barndomen som disharmonisk och framför allt modern, Sophie Maria Roos, född Nordenfalk, som kärlekslös. Romanen Marika, 1901, är delvis baserad på författarens uppväxt, men Anna Maria Roos har i brev uppgivit att den egna uppväxten i själva verket innehöll betydligt mer lidande, både fysiskt och känslomässigt, än vad som framkommer i romanen.

Anna Maria Roos hade fyra bröder och var således enda flickan i familjen. Hon bodde tillsammans med sin mor till 43 års ålder trots att förhållandet till modern tycks ha varit komplicerat. Hon utbildades till en början i hemmet men blev 1874 elev vid Åhlinska skolan i Stockholm. Redan som tonåring genomgick hon Högre lärarinneseminariet, vilket i stort sett var den enda högre utbildning som ansågs lämplig för en ambitiös ung flicka vid denna tid. Kamrater har vittnat om hennes mångsidiga bredvidläsning och att hon "stod omgiven med en nimbus av lärdom". Anna Maria Roos var dock inte intresserad av undervisning som livskall och tog ingen lärartjänst efter sin examen.

Anna Maria Roos hade en mångsidig konstnärlig begåvning. Hon målade, komponerade och skrev men det var det egna skrivandet som blev hennes främsta livsgärning. Redan 1883 fick hon poemet ”Svalorna” publicerat i tidskriften Puck. Dikten återkommer också i debutboken I gryningen, 1894. Hon skrev dikter, noveller, romaner, reseskildringar, dramatik för barn och vuxna samt facklitteratur och litteraturkritik. Hon var också en betydande kraft i tidens litterära offentlighet – hon var en period redaktör för Ord och Bild och invaldes som ledamot i Samfundet De Nio. Störst framgång fick hon dock som diktare för barn. Hon debuterade som barnboksförfattare med Lilla Elnas sagor, 1894. Boken är uppkallad efter brorsdottern Elna som dog i scharlakansfeber 1893, endast fem år gammal. Redan i Lilla Elnas sagor finns Anna Maria Roos karakteristiska blandning av visor, en del tonsatta av henne själv, dikter, sagor och små prosaberättelser. I boken publicerades för första gången dikten om ”Blåsippan” som ute i backarna står. Den i positiv mening "barnsliga" tonen, det direkta tilltalet till de unga läsarna och avsaknaden av pekpinnar, är inslag som vid den tiden var relativt sällsynt förekommande. En poetisk enkelhet, lätthet och glädje, framför allt i visorna, har också bidragit till deras popularitet. Flera av Anna Maria Roos visor publicerades även långt senare i sångsamlingen Nu ska vi sjunga, 1943, till exempel ”Lyckans land”, ”Fyra små grisar” och ”Tre små gummor”.

Redan 1895 utkom ytterligare två böcker, barnboken I Hvitavall 1–2, och novellsamlingen Tysta djup. Även I Hvitavall innehåller sagor, visor och dikter och blev liksom Lilla Elnas sagor i huvudsak positivt mottagen av kritiker och läsare. Tysta djup utkom även på franska, Coeurs sauvages, 1897, översatt av Anna Maria Roos själv. De tankar om kvinnors egenskaper och förmåga till kärlek som där uttrycks var centrala för Anna Maria Roos. Hon förblev ogift men har i brev och dikter berättat om en kort men intensiv kärlekshistoria under en resa 1885, en kärlek som hon hela livet hoppades på att få återse. Historien fick litterär form i diktsamlingen Aderton år, 1902.

Mest känd är Anna Maria Roos dock som författare till de två läseböckerna för småskolan, Sörgården och I Önnemo, 1912, som kom att prägla en hel generation svenskar. Begreppet Sörgårds-idyll lever fortfarande kvar som beskrivning på ett harmoniskt småbrukarliv i en svunnen tid. De båda böckerna ingick under den gemensamma titeln Hem och hembygd i ett storslaget läseboksprojekt för folkskolan, initierat av bland andra ecklesiastikministern Fridtjuv Berg. De övriga delarna utgjordes av Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, 1906–1907, Verner von Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar, 1908–1910, och Sven Hedins Från pol till pol, 1911.

I Sörgården och I Önnemo följer bondesamhället under årstidernas växlingar i en kronologisk uppläggning. Böckerna skulle fungera som läromedel i såväl modersmålet som hembygdskunskap och naturlära. Illustrationerna, utförda av Brita Ellström, Ingeborg Uddén och Stina Beck-Friis, var viktiga komplement. Deras bilder gjorde minst lika stort intryck på läsarna som texten. Samarbetet mellan Anna Maria Roos och redaktionskommittén löpte inte friktionsfritt, men när det gällde verkens titlar var det hon som fick sin vilja igenom. Åren 1913–1946 trycktes Sörgården i 1 200 000 exemplar och I Önnemo i 1 050 000 exemplar. Böckerna försågs även med musikbilagor. Recensionerna var överlag positiva, även om läseböckerna redan som nyutkomna kritiserades för att inte ta hänsyn till moderna barns vardag och samhällets utveckling, där urbanisering och industrialisering redan var ett faktum. Redaktionskommitténs instruktioner var dock entydiga – godhet och ödmjukhet, fosterlandskärlek och hembygdskänsla samt kunskap om växter och djur skulle förmedlas, gärna i sagans form. Så sent som 1936–1937 utkom på begäran en omarbetad version av läseböckerna, där stadsbarnens vardag och moderna kommunikationer uppmärksammades något mer.

Även om Anna Maria Roos nådde störst framgång med skrifterna för barn och ungdomar låg hennes eget engagemang främst på religionens område. I verket Fariseism i våra dagar, 1901, riktade hon skarp kritik mot kyrkan, som hon menade borde återvända till kristendomens kärna. Boken väckte stort uppseende och en livlig debatt. Anna Maria Roos var även kritisk till Dr Martin Luthers lilla katekes som lärobok i kristendom för barn och hon pläderade för kvinnliga predikanter. I boken Teosofi och teosofer, 1913, gör hon upp med teosofin och dess företrädare. Hennes religionshistoriska intresse ledde henne så småningom till ockultism och spiritism. Tillsammans med väninnan Lucie Lagerbielke utgav hon 1905–1906 skriftserien Vägen, där bland annat ämnet handpåläggning, "healing", behandlades. Det var en konst som Anna Maria Roos själv utövade under 1890-talet med egen praktik i Stockholm.

Anna Maria Roos tillbringade en stor del av sitt liv på resor i främmande länder. Orsaken var delvis hennes hälsa, som periodvis krävde ett annat klimat än det svenska, men hon bar även på en allmän rastlöshet och oro. De sista tio åren av sitt liv var hon bosatt utomlands, både av ekonomiska skäl och för att hon ville utveckla sin verksamhet att bota sjuka med handpåläggning, något som 1915 förbjöds för lekmän i Sverige. Hon vistades i perioder i bland annat Egypten, Palestina, Italien, Tyskland och USA. En tid hade hon sitt hem på Teneriffa, där hon tycks ha funnit sig tillrätta. Hennes sista resa gick till Indien, eftersom hon upplevt en kallelse att där hjälpa lidande genom handpåläggning.

Anna Maria Roos dog 1938 i Bombay.