Anna Oscàr var opera- och konsertsångerska, en av Kungliga Teaterns (nuvarande Kungliga Operan) mest uppburna artister decennierna runt sekelskiftet 1900.
Anna Oscàr föddes i Stockholm 1875. Föräldrarna var Catharina Carolina Andersdotter Sahlin och skrädderiarbetaren Sven Tufvesson Thulin. Hon var den enda i en syskonskara på fyra som nådde vuxen ålder. Hennes musikaliska anlag visade sig tidigt, och i tonåren blev hon elev till den omvittnat skicklige sångpedagogen Isidor Dannström. Utbildningen kompletterades med studier för Signe Hebbe, hos vilken hon också undervisades i plastik och scenisk gestaltning. Hon skaffade sig även en viss balettutbildning, vilken kom att bli en tillgång i vissa operaroller.
Endast 16 år gammal debuterade Anna Oscàr i Papagenas roll i Wolfgang Amadeus Mozarts Trollflöjten på Kungliga teatern. Därefter följde gestaltningar av Gerda i Ivar Hallströms Den bergtagna, Anna i Värmlänningarna av Andreas Randel och brudtärna i Carl Maria von Webers Friskytten. Hon blev den sista som debuterade i det gamla gustavianska operahuset. Hon erbjöds emellertid ingen fast anställning utan knöts istället till August Lindbergs operatrupp vid Stora teatern i Göteborg 1892 och därefter till Vasateatern i Stockholm 1893–1894. I Göteborg fick hon ta sig an större dramatiska uppgifter, till exempel Siebel i Charles Gounods Faust, medan Vasateaterns utbud dominerades av en lättare operett- och sångspelsrepertoar. Under 1895 engagerades Anna Oscàr ånyo vid Kungliga teatern – bland annat som John Blund i Engelbert Humperdincks Hans och Greta – och 1896 erhöll hon ett fast engagemang, vilket hon kom att upprätthålla fram till sin död.
Under dessa närmare 20 år utvecklades Anna Oscàr till en av operans mest beundrade sångare. Ett 60-tal roller av skiftande karaktär kom att tas upp i hennes repertoar, och hon övertygade i såväl den tyska som italienska och franska repertoaren. Några bemärkta insatser var som Susanna i Mozarts Figaros bröllop, Violetta i Guiseppe Verdis La Traviata, Elisabeth i Richard Wagners Tannhäuser, Lisa i Peter Tjajkovskijs Spader Dam och Carmen i George Bizets opera med samma namn. Betydande framgång hade hon också i svenska operaverk och deltog bland annat i uruppförandena av Andreas Halléns succéopera Valdemarsskatten 1899 samt Wilhelm Peterson Bergers Ran 1903, och Arnljot 1910.
Åtskilliga av senromantikens operaverk introducerades för den svenska publiken under Anna Oscàrs tid, och hon medverkade vid Sverigepremiärerna av Giacomo Puccinis Bohème 1901, Jules Massenets Werther 1904, Umberto Giordanos André Chénier 1909, och Richard Strauss Salome 1908. Inte minst i den sistnämndas krävande titelroll – där hon själv utförde den berömda slöjdansen professionellt – hyllades Anna Oscàr. Vid sidan av operaengagemangen anlitades Anna Oscàr också som konsert- och oratoriesångerska, i de större städerna såväl som på landsorten.
Somrarna 1903, 1906 och 1909 turnerade hon i Nordamerikas svenskbygder, med bland andra John Forsell och maken Martin Oscàr, och gjorde framgångsrika konserter i Chicago, Minneapolis och vid Carnegie Hall i New York. Men förutom dessa turnéer och ett antal framträdanden i de nordiska grannländerna, var Anna Oscàrs karriär i stort sett begränsad till hemlandet.
Anna Oscàrs uttryckspalett rymde såväl det dramatiskt kraftfyllda som det lyriska och virtuost briljanta. Hon ägde ett uttrycksfullt bel canto såväl som en högt driven koloratur; det sistnämnda visade hon inte minst i gestaltningen av Marie i Gaetano Donizettis Regementets dotter. Omtalad var också hennes förmåga att gestalta det "nordiskt vemodiga" i svenska operaverk.
Hennes mångsidighet och vokala kapacitet bottnade sannolikt i en kombination av unik röstbegåvning, gedigen skolning och målmedvetet arbete. Bidragande till hennes popularitet var också en stark scenisk närvaro och förmåga att, oberoende av rollkaraktär, ”vara sig själv”, skrev Sven Söderman i en minnesartikel.
Anna Oscàr ägde stark integritet och en kompromisslös attityd till sitt konstnärskap; hon tvekade inte att kritisera standarden på den egna arbetsplatsen, vilket kunde leda till konflikter. Hennes egen konstnärliga nivå kan höras på ett 40-tal grammofoninspelningar från 1900-talets första decennium, både som solist och i duetter med John Forsell och Martin Oscàr.
Åren 1900–1905 var Anna Oscàr gift med försäkringstjänstemannen Carl Olof Teodor Hellström, och uppträdde då under namnet Anna Hellström. Efter skilsmässan ingick hon 1907 äktenskap med operasångaren Martin Oscàr. Makarna kom att spela mot varandra i åtskilliga produktioner.
Anna Oscàr belönades 1903 med kungliga Litteris et artibus och 1908 invaldes hon som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien.
Efter en tids sjukdom avled Anna Oscàr i Stockholm 1915. Hon ligger begravd på Norra begravningsplatsen i Solna.
