Brigitta Sahlgren drev handelsrörelse och sockerbruk i Göteborg.
Brigitta Sahlgren var dotter till handlaren Olof Pehrsson och Christina Stillman. År 1715 ingick hon giftermål med Jacob Sahlgren. Tillsammans med honom fick Birgitta Sahlgren två söner och en dotter. Såväl maken som de tre barnen avled tidigare än Birgitta Sahlgren.
I samband med sitt giftermål involverades Brigitta Sahlgren i den handelsverksamhet som familjen Sahlgren hade etablerat i Göteborg vid sekelskiftet 1700. Familjen var en av Göteborgs största exportörer av järn från Värmland och dessutom en stor kreditgivare till bruksägarna där. Jacob Sahlgren var politiskt engagerad, både i kommunpolitiken i Göteborg och i riksdagspolitiken där han företrädde borgarståndet. Tillsammans med brodern Niklas Sahlgren, som är känd för att ha donerat en rejäl grundplåt till Sahlgrenska sjukhuset, vidareutvecklade Brigitta Sahlgrens make familjens handelsverksamhet.
Brigitta Sahlgrens livshistoria är till stor del sammanflätad med den ekonomiska verksamhet som maken drev. Med stöd av familjens vän Jonas Alströmer investerade han i två samhöriga projekt: en handelsexpedition åren 1731–1732 till Västindien och Guyana samt ett sockerbruk i Göteborg. År 1729 erhöll Jacob Sahlgren privilegium för sockertillverkning och några år senare monopol. Handelsexpeditionerna gav råsocker, men Jacob Sahlgren avled bara tre år efter det att sockertillverkningen i den stora fabriksbyggnaden i Gamlestaden hade kommit igång. I samband med hans frånfälle övertog Birgitta Sahlgren ledningen av sockerbruket samt handels- och rederirörelsen. Det var tydligt att hon var väl förberedd på företagsledning. Men raffinaderiet var kostsamt att driva och än mer kostsam var importen av det råsocker bruket förädlade. Brigitta Sahlgren ingick därför avtal med de tre barnen om att låta deras fädernearv stå kvar i sockerbruket. Kapitalförstärkningen kom väl till pass i samband med återuppbyggnaden av fabriken i Gamlestaden efter en omfattande brand 1757.
Efterfrågan på socker och sirap var stor. Produktionen i Brigitta Sahlgrens sockerraffinaderi förmådde inte hålla jämna steg med efterfrågan. Det medförde prishöjningar och de mindre städerna i Västsverige fick inte alltid önskade kvantiteter. Konkurrerande handelsintressen ville kullkasta det monopol på sockertillverkning som Brigitta Sahlgren vidmakthöll. Sockertillverkningen blev en rikspolitiskt het fråga. Efter två riksdagars intensiv debatt förlorade Brigitta Sahlgren sin monopolställning. En av konkurrenterna, Nicolas Jacobson, fick lov att etablera ytterligare ett sockerbruk i Göteborg. Trots därefter skiftande konjunkturer lyckades emellertid Birgitta Sahlgren behålla sitt bruks ledande ställning i rivaliteten om både råsocker och köpare. Periodvis var hennes sockerbruk landets största. Därigenom blev Brigitta Sahlgren och Göteborg en del av västvärldens koloniala handel med socker och slavar.
Samtidigt med bruksdriften var Brigitta Sahlgren engagerad i olika byggprojekt. I det av murar och fästning slutna Göteborg utbröt inte sällan stora eldsvådor som jämnade byggnader med marken. Fabriksbyggnadens brand var en, men tio år tidigare hade huset där Birgitta Sahlgren bodde drabbats av en svår brand som tvingade fram ett nytt husbygge. Sju år tog det att bygga det ståtliga palats som i dag benämns Sahlgrenska huset, beläget på Norra Hamngatan 14 bredvid Ostindiska kompaniets lika ståtliga hus. Man tror att huset byggdes efter ritningar av arkitekten B W Carlberg som även ritade Ostindiska kompaniets hus.
Brigitta Sahlgren dog 1771.
